Brev från Liberia (1): Jag skakade hand med djävulen

Magda Gad: Att se människor dö i ebola var som att befinna sig i helvetet, men det fanns något som var mycket värre

I kategorin Världshälsa

”Du har skakat hand med djävulen.”

Det säger en psykolog till mig och jämför med folkmordet i Rwanda och omvärlden som bara såg på.

Han har fått kika in i min hjärna och skymtat maktlösheten och högarna. Högarna med lik.

Kvinnorna och männen som blödde och torkade ihjäl under ebolan i Liberia. Som dog utan att någon kunde hjälpa dem.

Som blev liggande i dygn där de dött eftersom ebolalik kryllar av virusmaskar och måste hämtas av speciella begravningsteam.

Det låg lik i hus och på gator. Det satt lik på stolar och i trappor.

Det var som att befinna sig i helvetet.

Och det gjorde människor rädda.

Människor blev rädda för Christine. Christine var gravid i nionde månaden. Hennes familj körde in henne till akutmottagningen i Monrovia efter att hennes bröstkorg börjat krampa.

– Hon har inte ebola! Det är hjärtat! Hjälp henne! Hon behöver hjälp! Hjälp henne! skrek hennes syster tills rösten sprack.

Hennes förtvivlan skar så högt genom luften att jag ville hålla för själens öron.

Personalen på akuten skrek tillbaka. Att de inte kunde ta in henne om hon inte kunde visa upp ett intyg på att hon inte hade ebola. Trots att hon varit frisk hela graviditeten och inte heller nu hade symtom på ebola.

Christine låg i bilen femtio meter från akutingången. Magen vilade mot baksätets ryggstöd.

Plötsligt blev allt tyst. Några skrik kunde inte längre rädda Christine.

Ett begravningsteam ringdes till sjukhusparkeringen – de hämtade vid den här tiden alla döda oavsett dödsorsak. De var stressade. Många hjärtan hade slutat slå den här dagen.

De sprutade Christines kropp med en hård stråle klorin så att det stänkte i baksätet. När hon lyftes ner i liksäcken täcktes hennes mage snabbt över. Som om den inte fanns. Som om något fortfarande inte kunde leva därinne.

Bredvid hålet i jorden på kyrkogården, dit Christine legat och skumpat på ett flak över stadens trasiga vägar, sa ledaren för begravningsteamet till familjen:

– Okej, ni får två minuter.

Två minuter att be en bön. Två minuter att säga adjö. Två minuter till en ceremoni som enligt traditionerna brukar pågå i dagar.

Vad kunde de göra på två minuter?

De gjorde ingenting. Ingen gjorde någonting.

Christines tunga kropp sänktes ner i hålet som snabbt skottades igen. Flera personer var så chockade att de fick ledas bort från graven. En svimmade.

Kvar var en jordhög.

  • Christine låg i bilen femtio meter från akutingången. Foto: Magda Gad
  • Plötsligt blev allt tyst. Några skrik kunde inte längre rädda Christine. Foto: Magda Gad
  • Ett begravningsteam ringdes till sjukhusparkeringen. Foto: Magda Gad
  • Begravningsteamet var stressat. Många hjärtan hade slutat slå den här dagen. När hon lyftes ner i liksäcken täcktes hennes mage snabbt över. Som om den inte fanns. Som om något fortfarande inte kunde leva därinne. Foto: Magda Gad
  • Bredvid hålet i jorden på kyrkogården, dit Christine legat och skumpat på ett flak över stadens trasiga vägar, sa ledaren för begravningsteamet till familjen: ”Okej, ni får två minuter.” Foto: Magda Gad
  • Christines tunga kropp sänktes ner i hålet som snabbt skottades igen. Foto: Magda Gad
  • Flera personer var så chockade att de fick ledas bort från graven. En svimmade. Foto: Magda Gad
Helskärm

 

Människor blev rädda för Lawrence. Lawrence var sex månader. Han låg på barnakuten där det var fullt av liv. Mammor böjde sig över små händer och fötter, ömmade med blickar och vyssjade. Från väggarna tröstade glada seriefigurer, målade med stora näsor och munnar.

Men från den ensamma trädörren till vänster om entrén hördes inget mammavyssjande. Här var trösten för sent ute.

Innanför dörren på den enda britsen låg Lawrence på rygg. Han hade en blöja på sig och en ljusblå t-shirt som täckte ansiktet. Han behövde inte längre någon luft.

Tre dagar tidigare skrattade han så att han kiknade med sin mamma Rebecca. Sedan blev han sjuk. Sjuk på ett sätt som många barn i Västafrika blir.

Den här dagen tog Rebecca upp sin son och bar honom till sjukhuset. När de kom fram fick de ingen hjälp. Många sjukdomar delar symtom med ebola vilket gjorde att rädslan för ebola dödade många som inte hade ebola, speciellt barn med malaria och diarréer – sjukdomar som är enkla att behandla.

Lawrence dog.

– Han var mitt enda barn, sa Rebecca med ögon som tittade på ingenting.

Hon fick inte hålla om Lawrence. Utan att ta i honom packade hon ner hans saker.

Jag såg hennes rygg när hon försvann i väg på Monrovias stökiga gator

  • ”Han var mitt enda barn”, sa Rebecca med ögon som tittade på ingenting. Foto: Magda Gad
  • Sex månader gamla Lawrence liv gick inte att rädda. Foto: Magda Gad
Helskärm

 

Människor blev rädda för en flicka utan namn. Flickan utan namn hittades till synes livlös en tidig morgon i ett sanddike bakom en marknad. Det var dammigt och hett och länge sedan regnet föll.

Ingen orkade skynda sig. Speciellt inte begravningsteamet. Det finns ingen anledning att skynda till lik.

Det hade hunnit bli lunchtid när begravningsteamet kom fram till flickan. Hon hade hål på armar och ben och flugor och myror åt av köttet. Ansiktet var svullet och solen hade bränt huden till sot.

Det var här historien skulle ta slut. Hon skulle sprutas med klorin, packas i en säck och köras i väg på ett flak.

Det var då hon rörde på sig. Liket levde.

Begravningsteamet bestämde sig för att lämna henne där och åka.

– Vi har bara ansvar för döda, sa ledaren.

Kvinnor, män och barn samlades i stirrande rader. Ingen gjorde någonting. De tycktes kasta menande blickar på varandra:

”Kan inte du ta bort skräpet som ligger där?”

”Nej, det är inte mitt skräp”. ”Det är inte mitt skräp heller”. Till slut viskade någon att flickan blivit våldtagen, stenad och knivskuren av flera män.

När jag lämnade platsen tänkte jag att det var de som såg på som till slut dödade henne.

Flickan utan namn hittades till synes livlös en tidig morgon i ett sanddike bakom en marknad. Foto: Magda Gad

 

Jag gick därifrån med en mörk känsla. En känsla som jag har haft svårt att sätta ord på.

Det är först när psykologen säger att jag har skakat hand med djävulen som jag förstår vad jag har gjort. Och vad han menar.

Jag har skakat hand med människan.