Barnen jag inte klarade av att skriva om, barnen i världens farligaste stad

ÅRSKRÖNIKA, MAGDA GAD: Jag har berättat om så många som jag har sett dö, men jag har inte berättat om er.

I kategorierna Världskonflikter ochVärldshälsa

Planet är nästan tomt och det är mörkt under oss. Jag tänker att din hud är så tunn. Så lätt att ha sönder.

Hur klarar man sig med så tunn hud. En ung kvinnas hud.

Du är en av dem som har klarat dig. Jag undrar hur länge du ska klara dig. Därnere. Under oss i det svarta.

Jag lutar mig mot rutan och ser att det brinner. Är det någon som har tänt på bussar? Eller taxibilar? Med människor i?

Du vänder dig mot mig och du ser glad ut. Glad för att jag är på väg till din stad.

Den farligaste staden i världen.

Din tunna hud nuddar min. Den är varm.

Det är när vi går ner för landning som du förändras. Som allt blir kallt och dras ihop. Du tittar på mig med dina unga ögon som plötsligt ser gamla ut och så säger du det.

Åk till Roatan.

Jag åker inte till Roatan.

”Familjen skriker när säcken lyfts in i likbilen. De vill inte att kroppen tas till bårhuset. De har inte råd att åka dit och hämta den.”

Treåriga Margurie kan inte åka till Roatan. När eftermiddagen går över i kväll nästa dag står hon i ett skogsbryn i en rosa blus och sliter i en brun plastsäck med sina knubbiga händer.

Säcken är snabbt hopknuten i båda ändar. Långsmal och knappt två meter lång.

Margurie sliter i säcken och ropar. Det lilla ansiktet förvrids och blir blött av gråten och hon ropar till säcken.

När stater misslyckas tas de över av brottslighet

VAR? Korruption frodas i svaga stater, i allt från Honduras till Liberia till Rumänien. Stater som har ett förflutet i krig, misslyckad politiskt styrning och diktatur.

NÄR? Under 2015 ökade antalet mord i Honduras, Liberia kastades tillbaka till en efterkrigssituation och Rumäniens regering ansågs vara så korrupt att den tvingades avgå.

HUR? När stater misslyckas tas de över av organiserad brottslighet, människor faller ner i fattigdom och desperationen ökar.

VAD HÄNDER NU? Så länge stater fortsätter vara korrupta och inte erbjuder trygghet till mer än ett fåtal kommer våldet, misären och migrationen fortsätta.

Visa merDölj

Pappa, pappa!

Hon är tre år. Hon släpper plasten och de små armarna hänger längs sidorna. Hon vet inte varför hennes pappa Diogenes ska bäras bort i en säck.

Det vet ingen som är här. Den 27-årige bilmekanikern Diogenes är bara ännu en av dem som kommer få sitt namn nedskrivet i anteckningsboken över mördade denna dag i San Pedro Sula, Honduras.

Han åkte hit varje dag efter jobbet. Till skogsbrynet där floden flyter fram. För att bada.

Den här dagen kom män med vapen och sköt honom bakifrån. Hålen i huden syns inte. Det röda har sköljts bort av vattnet.

Polisen säger att vi måste skynda oss. Skynda oss härifrån innan familjen tar fram machetes.

Familjen skriker när säcken lyfts in i likbilen. De vill inte att kroppen tas till bårhuset. De har inte råd att åka dit och hämta den.

Treåriga Marguries pappa får ingen begravning. Ingen utreder mordet. Det ges det inte tid och resurser för i världens farligaste stad.

Om det gjordes skulle den inte vara den farligaste.

”Det mest otänkbara blir vardag: Barn mördar andra barn. Inte för att de är onda. För att de vill ha vad alla barn behöver. Beskydd.”

Flugor äter ur ett av hålen i pojkens huvud. Han ligger på mage på ängen i jeans, gympaskor och svart tröja.

Polisteknikern Jose Andino räknar till nio. Nio skotthål i pojkens tunna hud.

Han är runt 15 år. Det är i alla fall vad han ser ut att vara.

Ingen som har samlats på ängen i det heta solljuset som sänker sig över trädtopparna i förorten Satelite vet vem han är. Det är ett av stadens farligaste områden. Två av världens farligaste gäng krigar om territoriet, Mara Salvatrucha och Mara, 18.

Många av gängens offer är barn. De rekryteras när de är tretton. Eller elva. Eller åtta. Har inget annat sätt att få trygghet. Har inga socioekonomiskt stabila familjer, ingen möjlighet att få jobb, ingen polis som kan skydda deras kvarter. För att få trygghet måste de döda. Döda någon från ett annat gäng.

Det mest otänkbara blir vardag: Barn mördar andra barn. Inte för att de är onda. För att de vill ha vad alla barn behöver. Beskydd.

San Pedro Sula, Honduras, i dagsljus. Staden är den farligaste staden i världen och antalet mord som sker här varje år är omöjligt för polisen att hålla koll på.

Jose Andino går runt på ängen med ett hjärta som läkaren varnat honom för slår för tungt och skrivblocket i sin starka högerhand. Han tittar omväxlande upp i himlen och ned på sina anteckningar och biter ihop sina kraftiga käkar, som om han försöker kämpa fram något mer att skriva ner.

Något litet bevis.

Kanske Gud kan hjälpa honom med något litet bevis.

Något annat kan inte hjälpa honom. Han saknar kemikalier för att ta fingeravtryck. Har inga verktyg för att söka av marken. Patronerna till pistolen får han köpa själv.

Det enda han har är den smala, stela pojken på ängen. Och flugorna som äter ur hans huvud.

Till slut nickar han till sina medarbetare. Det finns inget mer att göra. Inget annat än att ta fram ännu en brun plastsäck.

När han åker tillbaka till stationen är han tyst. Polisen Jose Andino som har jobbat med mord på övertid i mer än 17 år i världens farligaste stad. Som kan plocka upp avhuggna händer och huvuden och sedan äta en macka och åka vidare till nästa lik.

Han har fortfarande inte gett upp. Har inte gett upp om de döda barnen. Barnen utan namn. Men vad kan han göra?

Han kan inte göra mer än det han gör.

Så han är tyst.

”Pappa, pappa!” ropar treåriga Margurie från San Pedro Sula, Honduras. Hon bryter ihop i tårar när hon ser på medan kroppen av hennes pappa packas ner i en plastsäck. Han var 27 år och sköts till döds av två män. Foto: Niclas Hammarström

En av Honduras mest förmögna män, en företagare som äger en fabrik där kläder tillverkas till minimikostnad så att de kan säljas billigt i USA, tycker inte att jag ska skriva om morden. Han tycker att jag ska skriva om hur lönsamt det är att vara affärsman i landet.

En konstnärsfamilj som säljer tavlor till eliten och bor i ett gated community tycker inte att jag ska skriva om morden. De tycker att jag ska skriva om hur vackert landet är. Deras egna tonårsbarn har aldrig gått utanför murarna på egen hand.

Polischefen i San Pedro Sula tycker inte att jag ska skriva om morden. Det är inte längre något problem, specialinsatser har gjorts, siffrorna har gått ner, hävdar han förnöjt med händerna knäppta över den tjocka magen.

Förra året var snittet 90 mord i månaden. I polisens anteckningsbok för i år går det att räkna till i snitt 150 mord i månaden.

Förklaringen brukar vara knarket och gänguppgörelserna. Kokainet från Colombia som skeppas genom Honduras och ger inkomster till den organiserade brottsligheten.

Men det är inga rika kartellmän som ligger mördade på gatorna, det är barn och fattiga. Det är bussar och taxibilar som sätts i brand när åkeriägarna inte betalar beskyddarpengar. Och det är inte bara kartellerna som får pengar från kokainet, det är även korrupta politiker, åklagare och poliser.

Korruption som frodas i en svag stat och begraver människor.

Men den korpulente polischefen vill inte prata om morden eller korruptionen eller begravningarna.

Han vill prata om att jag ser vältränad ut. Gillar jag Honduras? Kanske vill jag stanna längre. Det finns en ö, berättar han, dit han och jag kan åka.

En ö med kritvita stränder och kristallklart vatten och vajande palmer.

Åk till Roatan.

”Polisen hinner precis få undan liken när de får ett larm från medelklassområdet Los Angeles. När de kommer fram möts de av hundar som skäller på en dammig väg. Mitt på den ligger en död man.”

Jag åker inte till Roatan.

Jag stannar kvar i San Pedro Sula och det blir natt. En natt som civilisationen glömde.

Den börjar i kåkstaden Los Bordos. En 22-årig man skjuts och faller ner på rygg på en grusväg. Huvudet landar i en risbuske. På hans ena sko står det ”13”, det betyder att han är med i Mara Salvatrucha.

En ung kompanjon försöker gömma sig i ett grönt trähus. Förföljarna springer efter och fyller honom med nio millimeters bly.

När polisen flyttar honom över betonggolvet rinner det ut en sjö med rött, tjockt blod.

Ute på verandan finns blodet av en tredje man. Hans skalle spräcktes av kulorna.

Jag försöker att inte trampa i resterna när jag hör skottlossning. Det är ljudet av en 16-åring som träffas med sex skott i bakhuvudet. Vittnen säger att det var två småkillar som sköt.

Polisen hinner precis få undan liken när de får ett larm från medelklassområdet Los Angeles. När de kommer fram möts de av hundar som skäller på en dammig väg. Mitt på den ligger en död man som har blivit skjuten och slagen i huvudet med en sten.

I folktomma området Calpules sker ett hämndmord för gängmännen i Los Bordos. En pojke som ser ut att vara i 17-årsåldern och bara har kalsonger på sig binds ihop med händer och fötter bakom ryggen. Sedan misshandlas han med tillhyggen över bröst och ansikte så att revbenen knäcks. Till slut stryps han med en lina.

Det är så Mara Salvatrucha avslutar liv.

”Hon har sminkat sig och gjort sig fin i håret, men dejten har inte slutat som hon tänkt sig. Den har slutat med två hål i huvudet.”

Efter midnatt skjuts en yngling i bostadsområdet La Pradera. Han är helt klädd i svart och hittas utanför en svart port. Någon har målat blommor på porten. Tidigare var huspriserna här höga. Efter att Mara 18 tog över har de sjunkit till hälften.

Från ett köksfönster som står på glänt hörs 80-talslåten ”Big in Japan” av Alphaville.

Framåt morgontimmarna dumpas en ung tjej i rosa tröja, blå jeans och vita sneakers i ett dike i Chaloma. Hon har sminkat sig och gjort sig fin i håret, men dejten har inte slutat som hon tänkt sig.

Den har slutat med två hål i huvudet.

I hennes silverfärgade handväska finns en kam, pengar, ett kvitto, ett telefonnummer nedskrivet på en papperslapp och hennes ID-kort.

Hon hade ett namn.

Hon hette Carmen.

  • Barbara från Liberia förlorade båda sina föräldrar i kriget. När Geos Magda Gad träffar henne går hon på gatan för att få ihop pengar till droger. Barbara är en av alla de utsatta människor Magda Gad mött och berättat om under sina perioder i Liberia. Foto: Magda Gad
  • Magda Gad har rapporterat mycket från Liberia. Den här bilden är från den så kallade ”Generalens” knarkarkvart i Monrovia. Foto: Magda Gad
  • Aaron var sjuk i tuberkolos men lurade döden. Ändå återvände han alltid till pulvret som förde honom mot döden. Till slut blev han inlagd på ett sjukhus drivet av nunnor. Magda Gad mötte honom i Liberia. Foto: Magda Gad
Helskärm

Jag skrev aldrig om de mördade barnen. Inte då. Inte i mars när detta hände. De stannade kvar i mig. Jag klarade inte av att ge dem en röst.

En psykolog sa senare att jag skakat hand med djävulen. Det han menade var att jag skakat hand med människan.

Människan som den beter sig när civilisationens tunna fernissa brister och omvärlden bara ser på.

Under flera månader hade jag bevakat ebolautbrottet i Liberia och det är dit jag åker tillbaka från Honduras.

Till huvudstaden Monrovia där småbarn dör på sjukhusen i enkla diarréer för att personalen är rädda för ebola.

Där höggravida Christine tar sitt sista andetag på parkeringen utanför akuten, när personalen vägrar ta in henne på BB eftersom hon saknar ett intyg på att hon inte har ebola. Ett begravningsteam kommer och hämtar henne och kör henne direkt till kyrkogården där de gräver ner henne i jorden. Utan att kolla om bebisen i magen fortfarande lever.

”Jag vet inte hur många som dog av rädslan för ebola. Kanske var rädslans offer lika många eller fler än ebolans.”

En våldtagen och sönderslagen flicka lämnas att dö på en sandgata bakom en marknad. Ett team hade kommit dit för att folk har ringt och sagt att det ligger ett lik där.

När hon rör på sig och jämrar efter hjälp åker de igen. De säger att de levande inte är deras ansvar.

Jag vet inte hur många som dog av rädslan för ebola. Kanske var rädslans offer lika många eller fler än ebolans.

Men egentligen dog alla av något annat.

Av korruption som frodas i en svag stat och begraver människor.

Det har funnits pengar till att bygga sjukhus i Liberia. Det har funnits pengar till att bygga vägar i Liberia. Det har funnit pengar till att köpa in ambulanser i Liberia.

Men när ebolan bröt ut var det bara den rika makteliten som hade tillgång till vård. Den som alltid har skakat på huvudet och sagt att det går ju att flyga till Ghana om man behöver träffa en läkare.

Hade det funnits sjukhus och läkare över hela Liberia hade dödsviruset aldrig spridit sig till mer än de första patienterna.

Marin från Livezilor i Budapest har skjutit heroin sedan han var 13 år. Halsen är det sista stället man tar till när alla andra vener är förstörda. Sätter man nålen på fel ställe i halsen dör man. I bakgrunden syns sambon Ana och sonen Antonio. Magda Gad och fotografen Christoffer Hjalmarsson mötte dem tidigare i år. Foto: Christoffer Hjalmarsson

När regnet börjar falla i slutet av juli och ebolan är under kontroll lämnar jag landet.

Ska du inte ha semester, undrar vännerna. Ska du inte sortera i de där likhögarna, undrar psykologen.

Åk till Roatan.

Jag åker inte till Roatan.

De som bor i gettot Livezilor i Rumäniens huvudstad Bukarest kan inte åka till Roatan.

Det är där jag tillbringar augusti och september. Feta råttor springer runt i översvämmade källare. Marken är täckt av ruttna sopor och använda sprutor.

Ett till tre barn dör varje månad.

Av korruption som frodas i en svag stat och begraver människor.

Romska familjen Marin, Ana och femårige sonen Antonio bor på 13 kvadrat. När jag kommer tillbaka till dem i december har lägenheten svämmats över av en vattenläcka. Det droppar från taket. Svartmögel täcker väggarna.

Marin sitter och gråter. Alla hans vener är trasiga och det kan ta flera timmar att få in nålen och skjuta i sig en dos heroin. Ana hjälper honom genom att snöra åt.

Antonio kryper ihop och pratar med sig själv för att inte tårarna ska börja rinna.

Pappa, pappa!

Turkost vatten och vita sandstränder på Routan, en ö i Karibiska havet utanför San Pedro Sula i Honduras.

När jag flög från Honduras var det dag. Planet var nästan tomt och det var ljust under oss. San Pedro Sula försvann och landsbygden bredde ut sig och sedan nådde vi Moskitkusten. Jag lutade mig mot rutan.

I det kristallklara vattnet såg jag en ö. En ö med vita stränder och palmer.

Kanske var det Roatan.

Den såg vacker ut.

Vackrare än något som dem jag mött under året någonsin kommer att få se.