Lindas son ringde från tornet och sa att han var okej - en timme senare var han död

NEW YORK. Linda Cavalier förlorade sin son Judd. Jack Delaney förlorade nästan sitt liv. 15 år senare går det inte en dag utan att de tänker på 11 september 2001. Det här är berättelsen om två av terrorattackens offer - de som grävde sig fram ur askan och sakta, sakta ut ur sorgen.

I kategorierna 11 september,Medier,Sjukvård ochTerrorattack

Klockan var strax före nio på morgonen tisdag 11 september 2001 när telefonen ringde hos familjen Cavalier i Huntington på Long Island utanför New York.

Det var Judd. Linda Cavaliers äldsta son, 26 år och nyanställd på investmentbanken Sandler O'Neill and Partners i World Trade Center.

– Ett plan har kraschat in i norra tornet, sa han. Ring pappa också och säg att jag är okej.

Själv befann han sig på 104:e våningen i det södra tornet.

– Snälla, var försiktig, sa Linda. Jag älskar dig.

I 15 år har hon gått igenom det där samtalet, ord för ord och önskat att hon sa åt honom att ta sig ut. Högtalarsystemet i byggnaden uppmanade dem i stället att stanna:
– Byggnaden är säker. Det finns inget behov att evakuera. Jag upprepar: Inget behov att evakuera.

Linda Cavalier slog på tv:n för att följa nyhetsutvecklingen. Klockan 09.03 satt hon i vardagsrummet, med en väninnan i telefonen och såg i realtid när plan nummer två styrde rakt in i det södra tornet. 56 minuter senare kollapsade det framför hennes ögon.

Linda Cavalier håller upp en bild på sin son Judd, som dog i attackerna den 11 september för 15 år sedan. Judson jobbade på Sandler O'Neill and Partners på 104:e våningen i det södra tornet. Geo möter Linda i Huntington, USA. Foto: Thomas Nilsson

– Vad som än händer i livet kommer det aldrig bli värre än så, säger hon. Man hoppas förstås att det skett ett mirakel och att han klarat sig. "Judd är borta" sa min man, men jag höll fast vid hoppet ett tag till.

 

LÄS MER: Bilderna från World Trade center som vi aldrig kommer att glömma

 

För Linda Cavalier blev trädgårdsarbetet med minneslunden för sonen Judd en sorts terapi. Foto: Thomas Nilsson

Jack Delaney stod vid East River och tittade ut över vattnet. Han var katastrofsamordnare och chef för räddningstjänsten EMS, Emergency Medical Service, vid New York Presbyterian Hospital med ansvar för 400 anställda och en budget på 17 miljoner dollar. Han var den som visste vad som skulle göras om New York drabbades av en katastrof.

Men det finns katastrofer som ingen människa kan förutse och 11 september 2001 var en sådan dag.

Jack brukade vara på jobbet redan vid sju. Då hann han dricka sitt kaffe och svara på mejl innan telefonen började ringa. Det var en underbar morgonen, så där krispig och klar som höstdagar i New York kan vara. Jack stod med kaffekoppen i handen när kontorets 27 telefonlinjer började ringa på samma gång.

Jack Delaney framför minnesmärket för 11 september-attacken som byggts där World Trade Center en gång stod. Foto: Axel Öberg

Så förändrades världen av 11 september

1. KRIGEN

Terrorattacken genomfördes av al-Qaida, en terrororganisation med bas i Afghanistan. Det utlöste krig som fortfarande pågår. Men minns att den invasion av Afghanistan som USA ledde uppbackades även av FN. Sedan kom förstås Irak-kriget. Hade president George W Bush inlett detta utrikespolitiska vågspel om inte al-Qaida genomfört 11 september-attacken. Tveksamt.

2. SÄKERHETSAPPARATEN

Terrorattacken den 11 september var en allvarlig miss av den amerikanska underrättelsetjänsten. Den har expanderat kraftigt sedan dess, främst i USA. Inrikesspionaget har ökat och en hel industri har vuxit upp i dess skugga.

3. REAKTION OCH MOTREAKTION

President George W Bush ledde USA in i två krig efter 11 september, Irak blev ett dyrbart misstag. President Obama har fört en försiktig utrikespolitik som på många sätt varit Bushs motsats. Inte ens kemiska attacker i Syrien, fick Obama att ingripa där. Om inte USA utkämpat två krig i Afghanistan och Irak, så är sannolikheten stor att vi sett större amerikanska ledarskap för att få stopp på lidandet i Syrien.

4. RELATIONEN TILL MUSLIMER

År 2000 registrerade FBI 28 hatbrott mot muslimer i USA. År 2001 steg siffran till 481 och den har legat över 100 per år sedan dess. De fortsatta åren med terrordåd genomförda av muslimska extremister har inte gjort saken bättre. Det har nått febernivå i årets amerikanska val där Donald Trump ett tag hotade stänga alla muslimer ute från landet. USA har dock ändå varit bättre på att integrera muslimska invandrare än vad Europa varit. Europa har drabbats betydligt oftare av radikal islamistisk terror, med blodiga attacker i bland annat Paris, Bryssel, London och Madrid.

5. RESORNA

Vi känner av effekterna av 11 september på varje flygresa, inte minst i USA. Allt tar nu längre tid, och efter nya terrorförsök så är även vätskor förbjudna. Även flygplanen har förändrats, exempelvis så har cockpit förstärkts så att det i praktiken är omöjligt att ta sig in i cockpit.

Det har också blivit besvärligare för de flesta att besöka USA. Köerna vid gränsen är längre, kontrollen betydligt noggrannare och visumprocessen - för dem som behöver visum - kan vara en mindre mardröm.

Visa merDölj

– Jag tänkte bara "vad i h-vete är det som händer", minns Jack.

Klockan var 08.46 och fem flygplanskapare hade kraschat American Airlines flight nummer 11, rakt in i World Trade Centers norra torn mellan 93:e och 99:e våningen. 76 passagerare, 11 besättningsmän och flera hundra personer i tornet dog omedelbart. Nödutgångarna förstördes och hundratals personer från 91:a våningen och uppåt var fast.

”Vi kommer ha många brännskadade, tänkte Jack och beordrade sjukhusen att komma i gång med katastrofplanen.”

Men den där informationen skulle dröja.

– Det är ett litet plan men det brinner rejält, sa en av Jacks kolleger som fått i gång tv:n.

– Vi kommer ha många brännskadade, tänkte Jack och beordrade sjukhusen att komma i gång med katastrofplanen.

 

Via radion blev han ombedd att skicka ner fler räddningsarbetare och själv följa med för att arbetsleda. Samtidigt fick han veta att det rörde sig om ett passagerarplan - och förstod direkt. Det här var ingen pilot som drabbats av hjärtinfarkt. Det här var en terrorattack.

”Det är alltid en första attack och sen en andra för att slå ut räddningspersonalen. Så var det 1993 när World Trade Center bombades också.”

Jack var nästan framme vid Wall Street när det södra tornet attackerades, det som Judd befann sig i. Fem kapare hade tagit över United Airlines flight nummer 175 och träffat tornet mellan 77:e och 85:e våningen. 51 passagerare och nio besättningsmän dog direkt. Jack såg röken samtidigt som larmet kom över kommunikationsradion. Han försökte tänka klart.

– Det är alltid en första attack och sen en andra för att slå ut räddningspersonalen. Så var det 1993 när World Trade Center bombades också.

– Men var det här den första och andra attacken – eller skulle det komma mer? Jag förberedde mig för mer. Frågan var bara vad och var.

Människor på Manhattan flyr för sina liv under attackerna den 11 september 2001. Foto: Suzanne Plunkett/AP

När Jack närmade sig med sina 23 man rådde fullständigt kaos. Människor som sprang åt alla håll. Räddningsstyrkan hade haft lobbyn i södra tornet som samlingspunkt, nu var även det tornet attackerat.

Och människor hade börjat hoppa. Jack kunde se lågorna bakom deras ryggar när de kastade sig ut. Andra höll varandra i handen och hoppade tillsammans. En man försökte desperat klättra ner längs fasaden. Tre våningar ner fanns ett krossat fönster där det fortfarande inte brann. Jack kunde inte sluta titta, det fanns en liten chans att han skulle klara det. Mannen kom nästan två våningar innan han föll handlöst.

”Det låg kroppsdelar överallt och ju närmare tornet de kom desto svårare blev det att inte kliva på dem.”

– Jag minns att jag tänkte att han inte var redo att dö. Han var så fast besluten att inte dö. Absolut 100 procent fast besluten att inte dö, säger Jack.

Det låg kroppsdelar överallt och ju närmare tornet de kom desto svårare blev det att inte kliva på dem.

Expressens Anne-Sofie Näslund tillsammans med Kenneth Fairben, vars son Keith jobbade med Jack Delaney som var nära att dö den 11 september 2011. Foto: Axel Öberg

– Till slut sa jag till killarna att rikta uppmärksamheten uppåt och bara gå.

De stod precis utanför och diskuterade hur de säkrast skulle ta sig in. Bara de fallande kropparna innebar en fara. Plötsligt skrek en polis:

– Spring för livet! Tornet rasar!

 

LÄS MER: Hemliga dokument om 11 september släpps

 

15 år senare är vi hemma i Jack Delaneys vardagsrum, inte långt från familjen Cavaliers hus på Long Island. En inramad bild visar Jack och fyra andra räddningsarbetare. World Trade Center i bakgrunden med tjock, grå rök som väller ut från de översta våningarna. Jack går först, med långa kliv, rakt mot byggnaden. Flera månader senare fick han av en slump syn på bilden och presenterades för fotografen som varit utsänd av New York Post.

”Det var jag och min kollega Mike och mellan oss sprang en kvinna. Plötsligt kom en stor järnbalk genom luften och träffade henne så huvudet klipptes av.”

– Ingen på bilden överlevde, säger fotografen och berättar att tornet kollapsade 30 sekunder efter att han tagit den.

– Jo, protesterar Jack och pekade. För det där är jag.

Fotografen tittade skeptiskt på honom.

– Jag såg med egna ögon hur tornet föll över dem.

Jack berättar hur de sprang och hur byggnaden började regna ner.

– Det var jag och min kollega Mike och mellan oss sprang en kvinna. Plötsligt kom en stor järnbalk genom luften och träffade henne så huvudet klipptes av. Det fanns ingenting, absolut ingenting vi kunde göra, mer än att fortsätta springa.

Strax efter landade en ventilationstrumma lika stor som en bil framför deras fötter.

Vad tänkte du?

– Jag trodde jag skulle dö. Just då såg jag inget annat slut, säger Jack.

 

Vid det laget hade tornet brunnit i 56 minuter. När det väl rasade gick det på tio sekunder.

Jack dök framåt för att ta skydd under några bjälkar. Samtidigt kom ett enormt lufttryck från tornet och han flög genom luften.

I Nassau county hölls i dag en minnesceremoni för de döda, där de rest monument för att hedra 11 september-offren. Foto: Axel Öberg

– Mer och mer saker landade på mig och jag väntade bara på slutet. När jag låg där märkte jag att pulsen gick ner, på gränsen mellan 30 och 40 och då hade jag ändå precis sprungit för livet.

Hur hade du sinnesnärvaro till det – att kolla pulsen?

– Jag kunde inte röra mig så det fanns inte så mycket mer jag kunde göra än att reflektera över min kropp. Jag andades inte och tänkte att "det var det". Nu dör jag. Be en bön, för nu tar det slut.

Men var du lugn?

– Mycket gick igenom mitt huvud. Min dåvarande fru hade stora problem så jag tänkte på vad som skulle hända med våra tre barn. Men nej, jag kämpade ju inte emot så på något sätt var jag tillfreds med att jag dog. Jag såg tillbaka på mitt liv och bara låg där.

 

LÄS MER: Miraklen den 11 september

 

Men det var nånting som inte stämde. Varför kunde han fortfarande tänka? Försiktigt testade han att röra på sig. Vänstra handen. Högra foten. Vänstra foten. Högra handen.

– Vad är det här, tänkte jag. Jag kommer kanske inte dö. Och plötsligt gick hjärtslagen upp. Det var som att hjärtat skulle banka ut ur bröstet.

– Jag försökte andas. Försökte, försökte, försökte. Men hur mycket jag än andades in fick jag ingen luft. Då kom paniken.

Nassau county har ett minnesmonument rests för offren av 11 september-attackerna: Ett kors tillverkat av bjälkar från tornen. Foto: Axel Öberg

På något sätt fick han ändå upp huvudet och förstod att han begravts under betongdamm. Han krälade fram. Omkring honom var det alldeles svart. Gång på gång slog han emot något och tvingades byta riktning. Samtidigt lyckades Jacks äldsta son komma fram på telefonen.

– Jag mår bra, kraxar Jack. Ring de andra och säg att jag mår bra.

Strax efter såg han solljuset bryta igenom och kunde gräva sig fram den sista biten. Han hittade ett tiotal av sina män. Levande. De hade precis börjat gräva efter de andra när de hörde ett dån. När Jack tittade upp såg han det norra tornet kollapsa. Klockan hade hunnit bli 10.28 och de började på nytt springa för sina liv.

Under en minnesceremoni i Nassau county på Long Island talar Dine Fairben, vars son Keith jobbade med Jack Delaney. Foto: Axel Öberg

Vi sitter i Linda Cavaliers kök. Trots att det gått 15 år är det svårt att prata om den där dagen. Varje detalj är fortfarande så tydlig. Hur hon på eftermiddagen kände att livet liksom rann ur henne och hur hon bara visste att hennes son var död. Ilskan hon kände. Den bottenlösa sorgen. Känslan att hon aldrig mer skulle bli glad. Vetskapen att hon aldrig skulle få veta hur Judd dog, om han lidit och om han varit instängd och rädd. I dag försöker hon tänka att Judd och hans high school-kompis Joe höll ihop in i det sista. De var inte bara bästa vänner, de delade också lägenhet och arbetsplats. Med honom var han trygg. Och så hoppas hon att det gick fort.

”Jag kunde inte tänka mig att Judd skulle ligga ensam på en kyrkogård så vi gjorde iordning en minneslund här så han kan få vara med oss.”

Begravningsceremonin hölls i slutet på september. Men det dröjde ändå till Alla hjärtans dags i februari innan fragment hittades, tillräckligt mycket för att familjen skulle få en liten ask att begrava. Vi går ut på baksidan av huset, genom en lummig trädgård. Med rosor, fjärilsbuskar och träd.

– Jag kunde inte tänka mig att Judd skulle ligga ensam på en kyrkogård så vi gjorde iordning en minneslund här så han kan få vara med oss, säger Linda.

 

LÄS MER: Okända bilderna från Vita huset efter 11 september-attackerna

 

Judds vänner kom med blommor. Och de har fortsatt komma, på födelsedagar, middagar och varenda årsdag - numera som vuxna män med sina fruar och barn i släptåg.

För Linda blev trädgården en sorts terapi, ett sätt att hålla sig sysselsatt. Det och bridgeträffarna. Nästan varje vecka i 15 år har hon och tre andra mammor vars söner också dog träffats för att spela bridge. Som en fristad där alla förstår utan att någon behöva förklara, säger Linda.

Linda Cavaliers son Judson dog i attackerna för 15 år sedan. Foto: Privat

Jack sprang igen. Runt hörnet hittade de en ödelagd bank där de kunde ta skydd under var sin dörröppning tills även det norra tornet jämnats med marken. När han kom ut fick han syn på en av sina nära vänner, en av brandcheferna. De kramades och grät. All radiokommunikationsutrustning var förstörd men Jack fick veta att delar av hans saknade personal samlats vid vattnet på västra sidan. Samtidigt anlände räddningstjänsten från New Jersey med båtar.

”Jag vet att jag inte kan ge dig order, men då får du väl sparka mig i morgon.”

Jack åkte med de värst skadade över vattnet förbi Liberty Island, ön där Frihetsgudinnan står. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Sedan fortsatte han leta. Till slut var 21 av 23 män lokaliserade, varav 14 var allvarligt skadade. Två saknades. Ambulanssjukvårdaren Keith Fairben och akutsjukvårdaren Mario Santoro. Jack återvände till platsen där de senaste setts: entrén till det södra tornet. Det var där en av hans andra sjukvårdare fick syn på honom.

– Du måste till sjukhus, säger han.

Jack tittade sig förvånad omkring.

– Jag?

– Jag vet att jag inte kan ge dig order, men då får du väl sparka mig i morgon.

Förödelsen runt World Trade Center var total. Foto: Shawn Baldwin / AP

Jack kördes med ambulans till sitt eget sjukhus, New York Presbyterian Hospital. Där kom plötsligt känslorna ikapp. Men ingen skulle få se honom i det tillståndet, i stället övertalade han en sköterska att han skulle få ta en dusch på sitt kontor innan han träffade någon mer. När hon hjälpte honom av med kläderna upptäckte hon hans kors, det som i vanliga fall hängde i en kedja runt halsen. Nu satt det fast under byxlinningen och hade tryckts så hårt mot magen att konturen av korset med Jesus hade gjort avtryck på huden.

Han samlade ihop sig själv, bestämde sig för att vara stark. För sina barn, för sin personal, för sin stad.

Läkarna gjorde sina tester, de plockade ut föremål ur hans öron, näsa och hals. Att axeln och nacken var förstörd på tre ställen var det ingen som förstod förrän flera år senare.

Trots protester skrev Jack ut sig själv, återvände till resterna av tornen och stannade till nästa morgon. De närmsta veckorna var han där nästan 20 timmar om dagen.

För Linda kom vändpunkten efter tre år. Mellansonen som fortfarande bodde kvar hemma skrev ett brev till sina föräldrar och vädjade till dem att börja leva igen.

– Ni måste gå ut och träffa era vänner. Judd hade inte velat se er så här.

Han köpte också en liten schäfervalp och bad sin mamma ta hand om den.

– Jag gick ut med valpen varje dag och det hjälpte verkligen. Jag började uppskatta även människor och tog inte längre omvägar i mataffären när jag såg någon jag kände, säger Linda.

Jack Delaney visar Expressens Anne-Sofie Näslund och Axel Öberg minnesmonumentet vid Ground zero i New York. Foto: Axel Öberg

Hon beskriver Judd som smart, rolig och den självklara ledaren. En kille som älskade att fiska och alltid skrattade så ögonen blev till smala streck. Det händer fortfarande att hon drömmer om honom. Men drömmarna handlar inte längre om att hon ska säga åt honom att ta sig ut från tornet.

– Jag kunde ju inte veta, säger hon nu. Ingen kunde förutse vad som skulle hända.

För Jack har det tagit tills nu. Det senaste året har han börjat prata om 11 september. Tidigare har han konsekvent tackat nej till intervjuer och erbjudanden om att föreläsa. Vi är på väg till Ground Zero på Manhattan, men det är inte förrän vi nästan är framme som Jack berättar att han inte varit där sedan räddningsarbetet avslutades - förutom den där kvällen när USA dödat Osama bin Ladin och han med egna ögon ville se alla människor som firade.

”Det är sant, säger Ken. Jag älskar honom verkligen. Han var en hjälte och han var fantastisk i kontakten med oss.”

Det var Jacks jobb att ringa Keiths och Marios föräldrar. Vi har förlorat dem, sa han. Flera gånger. Men ingen av dem ville förstå. Särskilt inte Keiths pappa Ken Fairben. När vi träffar honom på en minnesstund två dagar innan årsdagen kramas de, säger "I love you" och Kens ögon fylld med tårar.

– Det är sant, säger Ken. Jag älskar honom verkligen. Han var en hjälte och han var fantastisk i kontakten med oss.

Jack Delaney med Ken Fairben, pappa till Jacks arbetskamrat Keith Fairben. Foto: Axel Öberg

Men då, direkt efter beskedet, kunde han inte förstå varför ingen bara tog hem Keiths kropp. Ken jobbade själv som begravningsentreprenör och var frivilligarbetare på en brandstation. Han åkte med en av brandbilarna ner första kvällen, och förklarade att han inte tänkte gå därifrån utan sin son, hans enda barn. Det var först på plats han förstod vidden av katastrofen.

Mario Santoro hittades efter några veckor. Ken och Diane Fairben fick vänta till julhelgen innan Keiths kvarlevor grävdes fram. Men redan första natten började en vänskap växa fram. Ken blev ett stöd även för Jack – och för hela gruppen.

”Den där dagen förändrade mitt liv mer än jag någonsin kan förklara. Inte en natt har gått utan att jag vaknat med flashbacks.”

– Nio av våra fordon var förstörda och i princip all utrustning, berättar Jack. Jag försökte hålla ihop allting, men folk var utom sig. Jag försökte säga till mina killar att vi måste resa oss för just nu är staden som mest sårbar. En andra attack vore det mest effektiva någon kan utsätta oss för.

I det läget, torsdagen efter 11 september, kom Ken och Diane till sjukhuset.

– De var som att de injicerat alla med steroider. De fick alla att orka kämpa vidare för Keith och Marios skull. De var helt otroliga, säger Jack.

 

Efter 11 september var Jack med och begravde 56 vänner. Dessutom besökte han begravningar i tjänsten tills han tappade räkningen.

Nacken och axeln tvingade honom i förtidspension några år senare, men han har hållit kontakten med sin personal och satt en ära i att låta dörren stå öppen för den som behöver honom.

– Den där dagen förändrade mitt liv mer än jag någonsin kan förklara. Inte en natt har gått utan att jag vaknat med flashbacks. Inte en enda natt! Efter 15 år upptar tankarna säkert en tredjedel av all min tid, men jag kan äntligen säga att det börjar släppa.