Foto: Ali Lamaa

”Vi sålde vår frisörsalong för 50 kilo ris”

Geos Kassem Hamadé rapporterar inifrån krigets Syrien. Möter två familjer som flytt för sina liv och bor med tusentals andra flyktingar på en skola utanför Damaskus.

I kategorierna Världskonflikter ochVärldshälsa

Det blodiga inbördeskriget, nu inne på femte året, sliter sönder Syrien, vållar en enorm flyktingkatastrof – och ger den islamistiska terrorismen ett uppsving.

På grund av de stora riskerna finns allt färre utländska journalister på plats för att ge en inblick i tragedin, som skapar turbulens långt utanför det sargade landets gränser.

Expressens och Geos Kassem Hamadé rapporterar här inifrån Syrien, om människorna som lever mitt i kriget.

Det här är del 3 i hans reportageserie.

Expressens och Geos Kassem Hamadé, till höger, med fotografen Ali Lamaa, rapporterar inifrån Syrien.

DAHIYAT QUDDSAYA

De sålde sina två hus och sin frisörsalong för att få pengar till mat.

Familjen Karkatli är bland de 7,6 miljoner syrier som flytt inom landet – och bor nu i ett flyktingläger utanför Damaskus.

– Vi sålde vår frisörsalong för 50 kilo ris, säger elvabarnsmamman Mona.

”För ett år sedan blev mina barn sjuka. Min dotter tappade håret. Barnen vaknade hysteriska om natten och skrek av rädsla.”

Före kriget levde den syriska familjen Karkatli ett medelklassliv. De hade bra inkomster från sin frisörsalong. De ägde två hus och en tomt. Mamma Mona Akhras var hemmafru och tog hand om barnen, pappa Samir Karkatli arbetade som frisör.

De kunde aldrig föreställa sig att de skulle hamna i ett klassrum på en skola i en av Damaskus förorter tillsammans med tusentals andra flyktingar.

Familjen bodde i området al-Ghouta i östra Damaskus. För några månader sedan tog de sig ut till en av de mindre farliga platserna utanför Damaskus. Då var det vapenvila och de kunde lämna sitt hem i samhället Bayt Sawa som hade 11 000 invånare – före kriget.

– Hälften av invånarna är döda nu. Det går inte en enda dag utan att två eller tre dör, säger Mona Akhras, 37.

Rebellstyrkan Fria syriska armén (FSA) tvingade bort den reguljära syriska armén från större delen av dess baser i al-Ghouta och intog området. Då införde president Bashar al-Assads regim totalbelägring av al-Ghouta. Även FSA försvagades och försvann med tiden från området. I stället tog islamistgruppen Jaish al-Islam (islamiska armén) över makten där.

  • Qammar är två år och föddes i det belägrade al-Ghouta. De andra barnen i familjen föddes före kriget men upplevde fyra svåra år. Foto: Ali Lamaa
  • Mona Akhras, hennes man Samir Karkatli, tvååriga dottern Qammar, dottern Mona och elvaåriga sonen Hashem. ”Jag ägde en frisörsalong i al-Ghouta. Vi sålde allt för maten. Jag fick 50 kilo ris för min frisörsalong. Nu sopar jag gator här. Jag skäms inte för det. Jag är glad att vi lyckades ta oss från al-Ghouta hit”, säger Samir. Foto: Ali Lamaa
Helskärm

Nu styr Jaish al-Islam och dess grundare Zahran Alloush, som stöds av Saudiarabien. Han är ensamhärskare i al-Ghouta. Belägringen slår hårt mot civilbefolkningen. Livsmedel som smugglas in i området går i första hand till väpnade grupper och till svarta marknaden. Familjen Karkatli kunde inte leva kvar i al-Ghouta.

– För ett år sedan blev mina barn sjuka. Min dotter tappade håret. Barnen vaknade hysteriska om natten och skrek av rädsla, berättar Mona och pekar på dottern Basima, 15, som tappade håret.

– Jag kan fortfarande inte förstå vad som hände med mina barn. Det känns att de fortfarande är sjuka. Vi svalt där inne, säger hon.

Nu sitter Mona och hennes man Samir på en madrass i en skola som blivit flyktingläger. De får veta att köket har öppnat och ska servera lunch. Samir reser sig för att gå och ställa sig i kö. Några av barnen följer med honom.

”Vi svalt, mina barn tiggde mat. Vi sålde allt vi ägde för ingenting. Vi köpte vårt hus för över två miljoner syriska pund och fick 180 000 pund för det.”

– Ibland lagar vi mat själva här på rummet. Men det är sällan vi har råd med att köpa kött eller egen mat, säger Samir Karkatli, 40.

Före kriget bodde i familjen i ett hus byggt i vad som kallas arabisk stil. De ägde huset samt ett mindre hus som de hyrde ut. ”Arabisk stil” innebär ett stort hus med rymliga rum och en innergård med fontän i mitten. Det är byggt i sten. I sådana hus kan man ta emot många gäster. Sådana hus är mycket dyra.

I dag bor de i ett klassrum.

– Vi svalt, mina barn tiggde mat. Vi sålde allt vi ägde för ingenting. Vi köpte vårt hus för över två miljoner syriska pund och fick 180 000 pund för det, säger Samir.

– Jag sålde husen, frisörsalongen och tomten för att kunna köpa ris och korn, säger han.

Före kriget fick man 340 000 svenska kronor för två miljoner syriska pund. I dag får man bara 47 000 kronor för samma belopp. Så familjen sålde sitt hus för motsvarande 4 230 kronor.

– Hela vårt liv är krossat, säger Mona.

12,2 miljoner syrier har tvingats på flykt sedan kriget bröt ut för mer än fyra år sedan. Majoriteten är flyktingar inne i Syrien. Enligt FN har 7,6 miljoner syrier flytt sina hem till andra orter inne i landet. Familjen Karkatli ingår i den siffran.

  • Mona Akhras, längst bak, med tvååriga dottern Qammar i famnen, Hashem, dottern Mona och Ibrahim. Före kriget bodde 11 000 människor i deras by Bayt Sawa i al-Ghouta. ”Hälften är döda nu. Det går inte leva kvar i al-Ghouta. Där finns det inget att leva för”, säger Mona. Foto: Ali Lamaa
  • I Damaskusförorten al-Ghouta finns inga basvaror till normala priser. Det är svarta marknaden som gäller. Tamams familj tvingades sälja två hus, frisörsalongen och en tomt för att köpa mat. Husen såldes 80 procent billigare än de köptes för. Men ska man köpa ett kilo ris, som tidigare kostat omkring 100 pund, får man betala 3 000 pund inne i al-Ghouta. Foto: Ali Lamaa
  • Mona Akhras med barn står i matkön vid flyktingboendet. Mat är en av huvudanledningarna till att de flydde från belägrade al-Ghouta. ”Före kriget levde vi medelklassliv. Min man brukade beställa färdiglagad mat och såg till att jag inte behövde stå i köket. Kriget förnedrar oss”, säger Mona, som står längst bak i kön och håller dottern Qammar i famnen. Sonen Ibrahim och dottern Mona står framför henne. Foto: Ali Lamaa
Helskärm

Familjen ville stanna kvar hemma i al-Ghouta. Men regimens belägring och rebellernas milisstyre dödade allt hopp om att kunna leva kvar där. Till slut var det omöjligt att stanna. Ett kilo ris som i vanliga fall kostar 150 syriska pund såldes för 3 000 pund i al-Ghouta. Alla sidor som deltar i kriget tjänar på den svarta marknaden. Regimens soldater säljer mat och basvaror till rebellerna för dyra pengar. Rebellerna säljer det vidare till civilbefolkningen ännu dyrare.

– Under tre år åt vi inte kött. Ibland kunde vi äta bröd. Oftast var det korn eller grönsaker som vi själva odlade. Under en period åt vi bara en måltid vartannat dygn, säger Mona.

Hon frågar sin man om han har fyllt på pengar i dotterns kontantkort i mobilen. De har fem vuxna barn som är kvar inne i al-Ghouta. Alla är gifta och har barn. De vill också lämna al-Ghouta men kan inte. Enligt regimen hindras civilbefolkningen av rebellerna som använder dem som mänskliga sköldar. Enligt rebellerna har regimen stängt alla in- och utfarter till al-Ghouta.

”Hellre sopa gator än att sitta sysslolös. Kriget har förnedrat oss. Kriget dödar oss varje dag.”

De fyller på pengar i kontantkortet för att dottern ska kunna kommunicera. Men inte bara det. Hon säljer samtalstid vidare till andra människor i al-Ghouta för att få pengar till mat.

– Det är inte det liv jag önskade mig. Jag bor i ett klassrum på en skola. Vi lever på bidrag, säger Mona.

– Min man som ägde en frisörsalong och gav oss trygghet fick jobb nyligen. Han sopar gator här i området, säger Mona.

Samir ser äldre ut än sina 40 år. Han har tappat de flesta av sina tänder.

– Hellre sopa gator än att sitta sysslolös. Vad ska jag göra, mina barn tvingades att tigga när vi var där inne. Det var ett helvete, säger Samir.

– Kriget har förnedrat oss. Kriget dödar oss varje dag, säger han.

16-åriga Rawaa al-Sraway evakuerades med sin familj från al-Ghouta för sex månader sedan. Hon bor på samma flyktingboende som Mona Akhras. Hon passar på att lära sig sjunga och spela musik på flyktingboendet. ”Det bästa jag kan göra här nu är att utrveckla min musikhobby”, säger Rawaa som deltar i musiklektioner med andra unga flyktingtjejer. Foto: Ali Lamaa

Al-Ghouta blev internationellt känt i augusti 2013 då området bombades med kemiska vapen. Hundratals människor, kanske tusentals, kvävdes till döds i gasattacken. Oppositionen och Frankrike anklagade regimen. Regimen och Ryssland anklagade oppositionen. Civilbefolkningen betalade priset.

I dag pågår hårda strider i al-Ghouta. Regimen försöker inta nya områden och Jaish al-Islam svarar med raketer mot centrala Damaskus. Det ryktas att regimen och Jaish al-Islam ska ingå en flera veckor lång vapenvila. Det kan vara ett försök för att lindra civilbefolkningens lidande.

”Bomberna hörs på långt håll men inte som det var i al-Ghouta, där kändes det som om bomberna föll ner inne i sovrummet.”

– Säg att kriget tar slut i dag, men vart ska vi ta vägen? Vi har förlorat allt, säger Mona.

– Det är bättre här. Vi får åtminstone bröd. Bomberna hörs på långt håll men inte som det var i al-Ghouta, där kändes det som om bomberna föll ner inne i sovrummet, säger hon.

Döden är en del av vardagen i al-Ghouta precis som i resten av Syrien. Familjen Karkatli fruktar hela tiden att någon av dem ska dödas. Det har varit nära flera gånger. En gång när Ibrahim, 8, satt hemma på morgonen slog en raket ned i huset. Han fick splitterskador i ryggen.

– Det är här. Ska jag visa dig? säger Ibrahim och lyfter upp sin tröja.

Jag frågar Mona om hon vill fly till Europa.

– Hur ska vi kunna göra det? Vi har inte ens råd att köpa mat. Vi lär bli här en lång tid framöver, svarar hon.

  • Pappan Mohamads Ahmed, längst till höger, med familj flydde från Palmyra efter att staden stormats av IS. De åkte på en traktor genom öknen. Efter tre dygn tog de sig till säker plats.”Vi tog bara mat och några plagg med oss för att överleva resan”, säger Mohamad. Foto: Ali Lamaa
  • Tamam med farmorn Fawzia: ”Vi hade aldrig varit i Damaskus tidigare. När Daesh (IS) stormade Palmyra flydde vi vårt hem. Så fort de försvinner därifrån åker vi tillbaka”, säger Tamam. Foto: Ali Lamaa
Helskärm

Det finns 7,6 miljoner flyktingar inne i Syrien. Bara här i Dahiyat Quddsaya, som byggdes som en förort till staden Quddsaya och hade 50 000 invånare före kriget, bor 200 000 flyktingar. Av dem bor 60 000 i tre flyktingläger och resten som inneboende hos andra.

Familjen Karkatli bor tillsammans med tusentals flyktingar i en skola som används som en del av ett flyktingläger. De flesta är från al-Ghouta och den historiska staden Palmyra som intogs av terrorgruppen Islamiska staten (IS) för ett par månader sedan.

I klassrummet mitt emot bor familjen Ahmed. Det är Mohamad Ahmed, hans fru Wafaa Diab och deras barn som flyttade in tidigare i år. Också Mohameds mor Fawzia hör till familjen, som kommer från Palmyra. Mohamad, 60, tar en promenad i korridoren med sin dotter Tamam, 18. Övriga familjen sitter på golvet i klassrummet. De kom hit i slutet av maj.

”Vi satte oss alla på en traktor, min bror körde och vi åkte i väg genom öknen. Jag trodde att vi skulle bli dödade av IS eller dö av törst eller svält.”

Till skillnad från familjen Karkatli som flydde från svälten i al-Ghouta flydde familjen Ahmed från terrorgruppen IS. I mitten av maj överraskades invånarna i Palmyra när tusentals IS-terrorister stormade och ockuperade den urgamla staden.

– I gryningen fick vi uppgifter om att IS hade skickat in 16 000 män som intog västra Palmyra. Vi bodde i östra delen. Alla soldater flydde till vår stadsdel och vidare till andra områden, säger Mohamad.

– De som sökte skydd hos oss berättade att IS inledde massavrättningar av folk som misstänktess för att stödja regimen och av dem som vägrade samarbeta. Vi bestämde oss för att fly, säger han.

Familjen är bönder. Varken Mohamad eller de övriga hade tidigare varit i Damaskus. Alla är födda och uppväxta i den antika staden Palmyra som ligger drygt 20 mil från huvudstaden.

– Pappa sa att vi skulle ta med oss lite kläder och mycket mat. Vi satte oss alla på en traktor, min bror körde och vi åkte i väg genom öknen. Jag trodde att vi skulle bli dödade av IS eller dö av törst eller svält, säger Tamam.

– Vi flydde på en traktor i öknen i tre dagar. Vi trodde aldrig att vi skulle överleva, säger hon.

På det här flyktingboendet i en förort till Damaskus bor tusentals flyktingar. Dahiyat Quddsaya har tagit emot 200 000 flyktingar. Foto: Ali Lamaa

I tre dagar åkte de traktor. De hade tur i oturen. De trodde att de körde åt rätt håll, men i själva verket hamnade de i en av IS vägspärrar i öknen. De trodde att IS skulle döda dem.

– De var maskerade, några var utlänningar men de flesta var syrier. De frågade vart vi var på väg och vi sa att vi flydde striderna. Deras befälhavare varnade oss och sa: ”Fortsätt inte till det där området, där finns regimens armé kvar”, säger Mohamad.

”Det är klart vi ska återvända. Vi har ingenting att stanna för här i Damaskus. Vårt hem och vårt liv är i Palmyra.”

– Vi tackade honom och åkte vidare till just det området som kontrollerades av armén, säger han.

Mohamad och hans familj är hoppfulla. Han tror att det bara är en tidsfråga innan de kan återvända till Palmyra.

– Det är klart vi ska återvända. Vi har ingenting att stanna för här i Damaskus. Vårt hem och vårt liv är i Palmyra. Vi återvänder snart, Daesh (IS) kan inte fortsätta ockupera Palmyra, säger Mohamad.