De fängslade barnen fick livet tillbaka

De tre syskonen tvingades av båten, men Alans öde blev inte deras: ”Jag ser glädjen i deras ögon”.

I kategorin Krig & konflikt

KAIRO–BEIRUT–BORLÄNGE.

Trebarnsmamman Hadeel Saleh packade ner allt som gick i de slitna resväskorna och berättade för sina barn att det snart var dags.

Barnen förstod inte riktigt vad det innebar. De hade överlevt flera år av krig i staden Homs i Syrien. Större delen av staden ligger i ruiner, liksom allt hopp.

Hadeel gjorde som tolv miljoner och lämnade sitt hem för ett liv på flykt.

På eftermiddagen i september i fjol rullade kollektivtaxin rullade i väg från Homs med destination turkiska gränsen. Målet var att hinna dit lagom till mörkrets inbrott, den bästa tiden för att smugglas över till Turkiet.

Att ta sig över gränsen är farligt men inte lika farligt som att resan hela vägen från Homs till gränsstaden Bab al-Hawa. Taxin passerade åtskilliga vägspärrar på vägen på färden genom områden som kontrolleras av olika beväpnade grupper som syriska armén, al-Nusrafronten och IS. Chauffören och två män satt i framsäten medan Hadeel, barnen och några andra kvinnor trängdes i baksätet under den dramatiska färden.

”Vi lyckades muta oss genom vägspärr efter vägspärr”

– Vid varje vägspärr trodde jag att det var slut med mig och mina barn. Skulle vi inte bli kidnappade hade de dödat oss. Det var en mardrömsresa, men vi lyckades muta oss genom vägspärr efter vägspärr, säger Hadeel.

Jag pratar med henne på telefon från Alexandria, dit jag kommit för att träffe henne och barnen i fängelset.

I stället nåddes jag av glädjebeskedet att Sverige, Tyskland och Frankrike bestämt för att ta emot runt 70 fängslade flyktingar.

Bland dem fanns Hadeel och barnen. De skickades till Borlänge.

 

När Hadeel passerade turkiska gränsen trodde hon att det värsta var över men det skulle bli tvärtom.

Hon hade fått tips om hur man kunde ta sig med båt från Turkiet till Italien, och sen vidare till Sverige. Hon visste att folk dog på Medelhavet, men litade på människosmugglaren som garanterade en säker resa.

Smugglaren, som heter Abou Omar Harmoush och bor i Mersin i Turkiet, tog 6 000 dollar per person och resa.

Summan var det enda som stämde i smugglarens affärsidé.

– Efter tio dagar i Mersin gick jag, mina barn och ett 70-tal andra flyktingar ombord på två små fiskebåtar. Han lovade oss att byta båt på vägen, berättar Hadeel.

När de bytte åkte även några av Abou Omars medhjälpare med.

– Vi kände oss trygga och säkra på att vi skulle komma fram till Italien utan problem. De som hjälper Abou Omar åkte ju med oss, och de hade också familjer. Det var gott tecken, säger Hadeel.

Det visade sig vara en fälla.

”De kastades ner i vattnet, men Alans öde skulle inte bli deras”

De lämnade Mersin 24 oktober. Åtta dagar senare tvingades alla plötsligt byta från den stora båten till en mindre fiskebåt. De hade nått fram till kusten utanför Alexandria och fick ingen förklaring.

Människosmugglarens medhjälpare stannade kvar på den stora båten, alla andra tvingades av båten.

Förloppet var dramatiskt.

Båten styrde in mot en liten ö utanför kusten där barnen först kastades av för att få de vuxna att följa efter.

Flyktingarna simmade och vadade till stranden, samtidigt som den stora båten åkte i väg mot Europa.

– Vi kastades ner i vattnet, säger Hadeel.

Men Alans öde skulle inte bli deras.

 

De placerades i det egyptiska fängelset Karmouz efter att ha plockats upp av den egyptiska kustbevakningen.

– Vi delades in i två celler. Barn och kvinnor för sig, män för sig. Jag drabbades av flera sammanbrott. Vi flydde från döden i Syrien till döden i ett egyptiskt fängelse, säger Hadeel.

  • Hamza i den stökiga fängelsemiljön. Foto: Kassem Hamade
  • Hamza och Omar i fängelset. Foto: PRIVAT
  • Jori var två månader när hon fängslades, i dag är hon ett år. Hennes bror Hamza har hunnit bli tre år och Omar sex år. Foto: PRIVAT
  • Jori var två månader när hon fängslades, i dag är hon ett år. Hennes bror Hamza har hunnit bli tre år och Omar sex år. Foto: PRIVAT
  • Verkligheten för barnen på Karmouz. Foto: PRIVAT
  • Omar lämnade flera röstmeddelanden till Kassem Hamade. Foto: PRIVAT
  • Jori och Hamza. Foto: PRIVAT
  • Omar blir klippt. Foto: PRIVAT
  • Jori får smaka vattenmelon. Foto: Kassem Hamade
  • Sammanbrott och kollapser var inslag dagligen. Foto: Kassem Hamade
  • Hopp men mest förtvivland bland de fängslade flyktingarna. Foto: PRIVAT
Helskärm

När de satt fängslade träffade Expressen människosmugglaren Abou Omar och filmade honom med dold kamera.

Han gav på nytt tomma löften om resor till Italien, han påstod också att alla han hjälpt kommit fram utan problem.

Men de som kom fram var hans medhjälpare, några har redan sökt asyl i Norge.

Via insmugglad mobil fortsatte Expressen att ha kontakt med Hadeel och andra flyktingarna.

Det gick inte en enda vecka utan att jag fått meddelande om sammanbrott eller akutfärder till sjukhus.

Hadeels barn skickade flera röstmeddelanden.

Jori var två månader när hon fängslades, i dag är hon ett år. Hennes bror Hamza har hunnit bli tre år och Omar sex år.

Omars talade in ett röstmeddelande som jag aldrig glömmer:

”Säg till dem att han öppna dörren och låta oss bada. Stranden är jätte nära.”

Röstmeddelanden var utmärkt sätt för att hålla kontakten och informera världen utanför fängelsemurarna.

 

I Karmouz fängslas de som överlevde Medelhavet, de som inte fiskades upp av räddningsbåtar, de som inte blev kvar på havsbottnen eller kvävdes till döds i låsta containrar.

Ofta är det flyktingar som lurats av människosmugglare. Som kommit med trasiga fiskebåtar, lämnade utanför Egyptens kust.

De väcks tidigt på morgonen när fängelsevakten kommer in och hämtar tre fångar för att hjälpa till med maten. Sen måste varje grupp laga om maten för att få den ätbar.

Barnen får en halv timme i korridoren för att leka.

– När vi vaknar frågar vi varandra om någon har hört något nytt om vårt öde. Någon drabbas av sammanbrott, nån annan vräker ur sig svordomar mot arabiska ledare och omvärlden. Det slutar med att varje person sätter sig i ett hörn och grubblar, säger Mohamad Darwish, syrisk flykting som är fängslad i Karmouz.

Efter att fallen i Karmouz uppmärksammades av flera medier, agerade tre västerländska ambassader i Kairo: Sveriges, Frankrikes och Tysklands.

”Nu har vi varit här nästan ett år och min syster är sjuk och kräks”

I början av juni fick Hadeel och andra flyktingar efterlängtat besök av västerländska diplomater.

De delades in i tre grupper: 42 till Tyskland, 21 till Sverige och elva till Frankrike.

Tyskland var snabbast och flyttade alla 42 direkt.

Jag fick ett röstmeddelande av sexårige Omar innan han flyttades till Sverige och Borlänge. In i det sista vågade de inte hoppas.

Så här kunde det låta på hans röstmeddelanden till mig:

”De låter inte mig åka till Sverige. Maten som vi brukade här var bättre förr. Det är kackerlackor i maten nu. Det äcklar mig, jag vill inte äta. Jag vill härifrån. Min syster är mycket sjuk och kräks. Nu har vi varit här i snart ett år. Mitt namn är Omar Saleh. Jag är Syrienpalestinier.”

Han lät nästan som en vuxen i sina meddelanden:

”Jag vill så hemskt gärna lämna fängelset och börja gå skola i stället. Jag vill studera. Jag har lust för att studera. De får se till att hjälpa mig från det hemska stället. Vad är detta för ställe? Är det ett hus? Nej, det är ett skitställe. Svenskarna hjälper oss inte. Egypten vägrar ta emot oss, och Frankrike också.”

Omar beskrev med starka ord livet innanför fängelsets murar:

”Det är skräp överallt här. Vi lever i en sophög. Det är fängelse och inte hem. Alla är trötta. De skriker. Det finns fångar som skriker hela tiden. Låt de få oss gå till stranden lite grann. Låt oss bada i havet. Låt oss gå ut på gården. Fängelsechefen ger oss bara en halv timme om dagen, sedan tvingar han in oss”.

 

Den 10 augusti i år landade Hadeel och barnen i Sverige, Borlänge i Dalarna blev deras nya hemstad. Ett beigerosa radhus med rött staket deras nya hem.

  • Jori med sina storebröder Hamza och Omar i soffan i nya hemmet i Borlänge. Foto: Lisa Mattisson
  • Mamma Hadeel och Omar. Foto: Lisa Mattisson
  • Barnen leker i skogen utanför radhuset. Foto: Lisa Mattisson
  • Mamma Hadeel. Foto: Lisa Mattisson
  • Hamza klättrar. Foto: Lisa Mattisson
  • Glädje och lek. Foto: Lisa Mattisson
  • TV:n är en gåva från grannar, liksom soffan. Foto: Lisa Mattisson
  • Via Barnkanalen har barnen redan lärt sig massor med svenska ord. Foto: Lisa Mattisson
  • ”Jag ser glädje i deras ögon igen”, säger Hadeel. Foto: Lisa Mattisson
  • I Borlänge har familjen fått livet tillbaka. Foto: Lisa Mattisson
  • Jori. Kontrasterna mot tiden i fängelset kan knappast bli större. Foto: Lisa Mattisson
Helskärm

Expressens fotograf Lisa Mattisson besökte familjen inför det här reportaget.

– Jag välkomnades med leenden och barnen visade direkt vägen till övervåningen där jag kände igen signaturmelodin från barnprogrammet ”Dinosaurietåget”, säger Lisa.

TV:n och soffan är gåvor från grannar.

– Haleed bjöd på turkiskt kaffe och hembakta kakor och berättade att familjen redan lärt sig många svenska ord, främst via Barnkanalen.

Kontrasten mot tiden i fängelset kan knappast bli större.

– Nu har barnen var sin säng. I fängelset fick de lägga sig på kartonger. De brukade säga ”vi sover på taggtråd”. Det var en mardröm som jag hoppas är över, säger Hadeel.

De har återvänt till livet, och i barnens ögon syns hopp och glädje.

– Nu väntar vi på att de ska få börja på dagis här i Borlänge.