”Jag är glad de dagar barnen somnar mätta”

Stort reportage: Jenny Strömstedt möter utsatta mammor i Kenya

 

Hon har mörkblå tunika och tajt T-shirt och bär ett barn på höften. Barnets rumpa är bar. På hans överläpp lyser ett rött sår stort som en femkrona under en perfekt rundad uppnäsa och vi närmar oss varandra. De milda vindarna puffar den 41-gradiga värmen framför mig och den sandiga byn tycks övergiven i hettan.

Någon i mitt sällskap av medarbetare från Unicef viskar att hon som jag ska lära känna, ändå har det litet bättre. Hon har en man. Hennes barn är födda på sjukhuset, de är vaccinerade och framför allt så är de friska.

Men Everlyne ler inte. Hon drar möjligen lite på munnen åt tvillingpojken Blaise som dragit sjalen över huvudet och ramlar runt som ett berusat spöket Laban i middagssolen.

”Om jag bara hade fått läsa klart hade allt kunnat bli annorlunda”

Det är som om energin räcker till precis detta: de dagliga bestyren med barnen, matlagningen, bränslejakten, arbetet med att göra kvastar som hon säljer för att få ihop till dagsinkomsten på en mindre än en dollar och till att härbärgera bitterheten över de drömmar hon inte längre vågar hoppas på för egen del, men kanske för sina barn.

– Mitt liv är svårt, säger hon utan att ändra ansiktsuttryck. Om jag bara hade fått läsa klart hade allt kunnat bli annorlunda.

Jenny Strömstedt intervjuar Everlyne i Kenya. ”Jag är glad de dagar då mina barn kan somna mätta”, säger Everlyne. Foto: Dan Lepp

Everlyne är tjugo år och har tre barn. Hon berättar att hon blev gravid med det första när hon var femton och fick lov att sluta skolan. Den stora flickan är fyra och tvillingarna ett år och sju månader. Hennes man arbetar som lägervakt i ett flyktingläger mot Sudans gräns och är borta halvårsvis. När han kommer hem finns det lite pengar. All övrig tid får hon klara sig själv med hjälp av sin mamma. Dagsinkomst är hundra shilling om dagen som hon får för att sälja kvastar som hon tillverkar av palmblad. Maten består mest av ris, bönor och majs. Men mest ris.

Om det ens finns ris.

Det tar två timmar att gå till fots till affären för att handla.

När är du glad, Everlyne?

– Jag är glad de dagar då mina barn kan somna mätta.

Everlyne säger att hon vill en sak, ja egentligen vill hon många, ändlöst många saker som att ha en trevlig stund efter gudstjänsten i kyrkan, bygga ett riktigt hus och slippa alla bekymmer. Men det som skymmer sikten för alla andra önskningar är denna: Hon vill studera klart för att få ett jobb, ett riktigt jobb, kanske att städa på något av stadens kontor.

– Kan du hjälpa mig?

Frågan är rak och skär rakt igenom mig och världens orättvisa.

 

I byn Lopikat utanför staden Lodwar i Turkanadistriktet i norra Kenya är nyckeln till ett annat liv detsamma som för hela världens kvinnor: utbildning.

Om och om igen är det bevisat att kvinnors utbildning förändrar hela samhällen:

• Fattigdomen minskar.

• Spridningen av hiv och aids minskar.

• Antalet barnäktenskap blir färre.

• Jämställdheten ökar.

• Den ekonomiska tillväxten i samhället går snabbare.

Utbildning är också en spirande grund för en fredligare värld.

Framförallt sänks både barnadödligheten och mödradödligheten och livet för generationer framåt förändras till det bättre.

Ändå är Everlyne bara en av alla kvinnor vars framtid fortfarande beseglas med barnafödandet och villkoren i en värld där alltför många kvinnor fortfarande undanhålls möjligheten till att klara sig själva.

”Det är hennes femte barn och det finns ingen man som kommer hem ens ibland och hjälper till eftersom han har lämnat henne”

Det är fortfarande främst männen som äger valfriheten. Jobben. Egendomen.

Ändå är Everlyne en av dem som har det lite bättre.

I samma by föddes en bebis för bara ett dygn sedan under ett träd dit mamman sökt sig för att få vara ensam med sina våndor. Det är hennes femte barn och det finns ingen man som kommer hem ens ibland och hjälper till eftersom han har lämnat henne. Kvinnornas hårda villkor blir också en börda för männen att fly från när de själva inte ser någon utväg.

Den nyförlösta kvinnan har fött alla sina barn hemma eftersom tryggheten att föda sitt barn i en familjär kvinnlig gemenskap är större än kunskapen om riskerna att inte välja sjukhus. Jag tänker på den eviga kampen i Sverige mellan uppfattningen att föda barn inte är någon sjukdom, och fakta att två liv står på spel varje gång ett barn kommer till världen. På hundra tusen barn som föds i Turkana dör 1594 mammor. I ett vidsträckt område där det finns en ambulans på 1,6 miljoner invånare är det långt till hjälp när katastrofen drabbar och redskapen att rädda liv finns fortfarande främst på sjukhuset.

Barn i Lodwar. För familjerna är barnen en tillgång, men också extra munnar att mätta. Foto: Dan Lepp

 

Lodwar county hospital, vars verksamhet får bidrag från Unicef, är en samling låga byggnader i färgglad puts runt flera öppna innergårdar som knyts samman av stenbelagda gångar. Vi har femtio meter kvar till entrén när skyarna vräker ned det första regnet på tolv månader. Vägarna blir floder och floderna sjöar omöjliga att ta sig över för både fordon och människor till fots.

Lodwar county hospital får stöd från Unicef. Foto: Dan Lepp

Inne på förlossningsavdelningen blandas regnet med den röda putsen och slår ut som blommor av födsloblod från salarna.

Hit kom Everlyn för att föda sina barn. Inne i en sal bakom ett draperi ligger en annan kvinna och väntar på nästa värk. Tyst och sammanbiten tilllåter hon att vi kliver in i rummet för att förevisas det senaste tillskottet till avdelningens utrustning. Bredvid på golvet ligger en inplastad kub med en skålformad öppning på framsidan, en födslopall.

– Vi försöker möta kvinnornas rädsla att komma hit när det är dags. Att få sitta upp liknar mer hur många skulle göra hemma i sina byar. Positionen är inte heller lika utlämnande, säger sjukhuschefen Dr. Gilchrist Lokoel.

Han är stolt över pallen. Han är stolt över hela kliniken även om bristerna på modern utrustning och mediciner står i kontrast till den enklaste svenska mödravårdscentral.

”Vi försöker möta kvinnornas rädsla att komma hit när det är dags”, säger sjukhuschefen Dr. Gilchrist Lokoel. Foto: Dan Lepp

Utanför salen lutar sig en släkting till en nybliven mamma som fött hemma mot väggen. Turkana befolkas av krigarsläkter och mannen har en klassisk tunika i varma gula färger knuten över axeln. På hans arm, insvept i sjoken, vilar en nyfödd bebis, bara timmar gammal. Huvudet är täckt av sand.

”Hur kan vi förebygga att mammor dör? Ingen ska behöva ge sitt liv för att skapa liv”

Sjukhuschefen plockar med en hög med gula mappar på ett skrivbord inne på kontoret där golvet är blött av regnet och det droppar genom taket.

– De innehåller journaler från i går. En fembarnsmamma kom in tre dagar efter sin förlossning med ett HB-värde på 5. Vi kunde inte rädda henne. Mitt viktigaste uppdrag är att gå igenom vad som hänt detalj efter detalj för att se hur vi kan hjälpa bättre. Hur kan vi se till att mammorna söker vård tidigare? Hur kan vi förebygga att mammor dör? Ingen ska behöva ge sitt liv för att skapa liv.

Men även för mammor med okomplicerade förlossningar finns det andra vinster med att föda på kliniken: Barnens vikt följs upp och undernärda får vård. De vaccineras. Mödrarna erbjuds cellprover och de hiv-smittade som kanske inte sökt hjälp tidigare får gratis mediciner och kunskap om hur de kan leva ett långt liv, trots viruset.

På förlossningsavdelningen blandas regnet med den röda putsen och slår ut som blommor av födsloblod från salarna. Foto: Dan Lepp

 

I ett kontor längst bort på sjukhusområdet, förbi salen med malariasmittade barn, ligger ett samtalsrum där den som blivit misshandlad eller utsatts för sexuella övergrepp kan berätta sin historia och få hjälp med polisanmälan och samtal.

Esther Muya som tar emot kvinnorna vet att det kan vara svårt att nå dem ute i byarna.

– Våld mot kvinnor är så vanligt att ingen tänker på att man kan be om hjälp. De vet inte sina rättigheter. De vågar inte.

Där finns dockor och leksaker placerade på en matta på golvet. På väggarna hänger planscher med alla kroppsdelar utmärkta. Även den som inte har språk för sina upplevelser ska ges en chans att berätta vad som hänt.

”Barn är en tillgång för familjer, men barn behöver också försörjas”

Men inte minst informeras de nyblivna mödrarna om familjeplanering. Bara femton procent av kvinnorna skyddar sig mot oönskade graviditeter. Varför äta p-piller när jag inte har någon mat att stoppa i munnen, är en vanlig invändning. Även om födelsetalen minskat i Kenya föds i Turkana i snitt över fem barn per mamma.

Barn är en tillgång. Barn hjälper till med tidskrävande uppgifter i jordbruket eller som att samla in ved till matlagning. Men barn behöver också försörjas.

 

Längre bort i korridoren sitter två kvinnor på kanten av en säng med vars sin liten, liten bebis inknuten i en sjal på magen. Ett plirande öga sticker fram mellan bröst och tygkant. En hand vilar mot ett öra mindre än den minsta blomkålsbukett.

Asekon Akunoit är 22 år gammal och hennes tvillingar föddes i vecka 32 och vägde strax över ett kilo. Den första tvillingen föddes hemma i byn Lurugum, en knapp mil från sjukhuset, och medan Asekon akut transporterade sig till sjukhuset satte utdrivningsskedet i gång med den andra tvillingen som kom till världen mitt på en bro.

Asekons ler försiktigt när hon försöker förklara vad som hände. Mamma Eloieloi, 54 sitter bredvid. Barnen vilar tätt, tätt intill mamma och mormors hud för att behålla värmen och växa till sig innan hemfärd.

Asekon Akunoit är 22 år gammal och hennes tvillingar föddes i vecka 32 och vägde strax över ett kilo. Mamma Eloieloi hjälper. Foto: Dan Lepp

 

Det är inget märkvärdigt rum, men utanför sitter en handtextad skylt med ett säreget namn: Kängurumamma-rummet. Den enkla metoden att bära det för tidigt födda barnet som i en känguruficka medan det växer sig starkare används även på toppmoderna neonatalavdelningar och har ökat möjligheterna att klara för tidigt födda barn. Närhet och värme. Hud och mat. Men ibland behövs kuvöser. I rummet intill har Unicef bidragit med åtta stycken för de allra minsta och hårt kämpande barnen. Framför varje glaslåda sitter en mamma i en plaststol och väntar.

De väntar på nästa matning. De väntar på nästa blöjbyte. De väntar på att deras barn ska överleva.

 

Sjukhuset i Lodwar ger service till en befolkning på 1,6 miljoner invånare, samt flyktingarna från Sudan, Etiopiens kopter som kommer hit och får behandling liksom Ugandierna på andra sidan gränsen som har långt till landets vård. I hela Turkana finns det 40 läkare och över 200 sjuksköterskor, ungefär hälften av dem jobbar på sjukhuset.

Det är som om hela tätorten Stockholm skulle servas av en enda vårdcentral.

– Ett problem är att vi inte har en enda gynekolog i hela distriktet, och nu slutar barnläkaren. Turkana är ett så torrt, hett och avlägset distrikt att det just nu inte finns någon som vill komma och jobba här.

Sjukhuset i Lodwar ger service till en befolkning på 1,6 miljoner invånare. Foto: Dan Lepp

Kunskapen på sjukhuset sprids via hälsoarbetare ut till de lokala hälsocentren och med hjälp av små medel kan många liv räddas. Han plockar upp en liten flaska antiseptisk lösning som ligger på upplivningsbordet i ett förlossningsrum.

”Mammor och barn ligger mig varmast om hjärtat. Livet börjar med dem”

– Till exempel finns en gammal tro att barnets navelstump ska gnidas in med kol vilket kan orsaka dödliga infektioner. Bara genom att erbjuda den här i stället så räddas liv. Idag lever också föreställningen att du måste namnge ditt barn innan du kan amma det för första gången. Ibland kan det ta många värdefulla timmar för ett barn som behöver sin råmjölk.

Vi lämnar sjukhuset. Det sista han säger är:

– Mammor och barn ligger mig varmast om hjärtat. Livet börjar med dem.

 

Tillbaka i Lokipetot hos Everlyne är hon bekymrad över Blaise sår på läppen. Han har feber också och hon misstänker att det kan vara malaria. Kanske i morgon att hon kan ta sig till sjukhuset. Han sitter stilla i skuggan bredvid mormorsmor, man säger att hon är 86 år, medan hon visar mig sitt hem.

Utanför huset finns en liten koja för matlagning och ett flätat vindskydd där en hög med stenar visar var man ska uträtta sina behov. Inne i den större hyddan är sängen omgärdad av ett trasigt myggnät och småmönstrade tygstycken. Madrassen vilar på plankor upphöjda över sandgolvet och det enda lakanet är gulnat och ihopskrynklat efter nattens sömn.

På andra sidan står en smal järnsäng och i hörnet samlas flugorna över en halväten portion ris som sparats till nästa måltid.

”Huset har jag byggt själv. Det tog en månad att få ihop materialet”, säger Everlyn. Foto: Dan Lepp

Everlyne pekar på de religiösa tryck hon hängt upp med estetisk precision alldeles under taket av palmblad:

– De har jag fått från kyrkan. Men huset har jag byggt själv. Det tog en månad att få ihop materialet.

Jag förstår att Everlyne, som ändå har det lite bättre, fått stå ut med en del sedan den dagen hon upptäckte att hon var gravid och fick lämna skolan. Hennes vilja, kunskap och ambition att åtminstone ge barnen en bättre hälsa och framtid gör henne lite förmer i andras ögon. Det som duger för mig, duger åt andra säger de som inte gått i skolan alls.

”Jag vet att barn som föds här i byn kan dö. Jag vet att de måste vaccineras”

– Jag vet mer än dem, säger hon. Jag vet att barn som föds här i byn kan dö. Jag vet att de måste vaccineras.

Vi småpratar vidare. Det är oklart när hennes man kommer hem nästa gång. Kanske om två månader.

Älskar du din man?

Hon, som kanske aldrig tidigare har fått frågor där hon tvingats formulera sig om sina livsvillkor, vardagen är ett ofrånkomligt faktum, förstår inte frågan.

– Han är min man, jag måste älska honom.

Den lokala hälsoarbetaren kommer förbi och lovar att hjälpa Everlyne att ta Blaise till sjukhus för att vara säker på att han inte fått malaria.

Vi säger adjö och flyger till Nairobi.

Jenny Strömstedt och Everlyne. Foto: Dan Lepp

 

Kenyas huvudstad smälter in i den globaliserade världens samstämda stadskör med sina multinationella varumärken tapetserade på reklamskyltar, snabbmatställen, bensinmackar och hotell. Däremellan ligger några av Afrikas största slumområden varav Kibera är den mest kända med sina upp till en miljon invånare, det är svårt att veta säkert. Korogocho är ett annat slumområde nordöst om stan. Med 150 000 invånare är den fjärde störst i Nairobi. Det är svårt att urskilja gatusystemet mellan skjulen, skrotet, människorna som handlar, arbetar, är på väg eller bara existerar.

  • Bildserien visar slumorådet Korogocho i Nairobi. Namnet betyder skuldra mot skuldra på swahili. Foto: Dan Lepp
  • Foto: Dan Lepp
  • Foto: Dan Lepp
  • Foto: Dan Lepp
  • Foto: Dan Lepp
  • Foto: Dan Lepp
  • Foto: Dan Lepp
Helskärm

Korogocho, som betyder skuldra mot skuldra på swahili, är en sjudande massa av mänsklighet som försöker överleva på mindre än en dollar om dagen. Andelen hivsmittade är 12 procent av befolkningen, dubbelt så många som i Turkana. Avloppsystemet brister. Brottsligheten är hög och om kvällen faller mörkret utom på enstaka platser där den lokala myndigheten satt upp gatulyktor.

När kvinnorna lämnas ensamma med barnen finns sällan en familj som hjälper till som i Turkana. Här återstår ofta prostitution som enda upplevda utväg för försörjning. Sex i utbyte mot mat.

Jenny Strömstedt med Iris, som var 15 när hon fick barn. Foto: Dan Lepp

Jag träffar Iris, 17, i hjärtat av Korogocho där Unicef stöder projektet OCaT, One child at a time. Här får flickor hjälp att sluta sälja sex och hjälp att bygga upp sin självkänsla och tro på framtiden.

Iris historia börjar när mamma dör i aids och pappa i en trafikolycka. Till att börja med får hon bo med sin faster, de flyttar ut på landet och Iris fortsätter att gå i skolan. Men när även fastern går bort hon flyttar ihop med sin syster i ett skjul i Korogocho, och här blir livet annorlunda.

”Jag visste inte vad jag sa ja till. Det var första gången jag hade sex. Jag var förvirrad och rädd”

– Det var bra så länge faster levde, och först när min syster kunde försörja oss och henne barn. Men sen blev hon också sjuk och det vara jag som skulle ordna mat åt alla. Jag försökte försörja oss genom att samla skräp men det räckte inte ens till hyran.

En man erbjöd sig att ge henne livsmedel om hon ställde upp på sex.

– Jag visste inte vad jag sa ja till. Det var första gången jag hade sex. Jag var förvirrad och rädd.

Jag frågar om hon ofta tänker på tiden då mannen utnyttjade henne.

– Jag försöker att inte tänka på det men det är svårt. Det var så hemskt det han gjorde. Men det är inget jag pratar med mina vänner om. Jag håller det för mig själv.

Iris var femton år när hon blev med barn, hon säger att hon in visste att hon kunde bli gravid och förstod det först när magen började växa. Blavion är i dag ett knappt år och mest intresserad av att komma ner på golvet och pröva sina ben.

När Blavion skulle födas flydde Iris ut på landet, men utan släkt och inga pengar kände hon sig tvingad att återvända till Nairobi där hon fick kontakt med OCaT.

OCaT erbjuder en fristad och en chans till en ljusare framtid. Foto: Dan Lepp

 

I en av centrets rum undervisas ett femtontal flickor i reproduktiv hälsa. De stora barnen är hemma. Bebisarna sitter i sina mammors knän, luften är tung av kissblöjor och svett, samtliga följer uppmärksamt lärarens rim och ramsor som i dag handlar om att säga nej till osäkert sex. Men de äldre kvinnor som leder undervisningen fungerar minst lika mycket om ställföreträdande mammor till flickorna och deras bebisar.

– Det var en lättnad att hitta hit, säger Iris. De tog emot mig fastän jag var gravid. Jag känner mig hemma, som om att jag hade föräldrar. De får mig att känna mig stolt över mig själv igen.

”Det gäller att inte låta motståndet krossa ens drömmar. De måste få skina. Jag vill gå klart skolan och få bra betyg”

OCaT har hjälp Iris att gå tillbaka till skolan. Hon har ett år kvar på Blessed Teresias gymnasieskola men just nu är det osäkert om hon kan fullfölja. Än så länge har hon gått upp fyra på morgonen för att göra sina läxor innan morgonbestyren, halv sju har hon gått till skolan för att komma hem vid sex tiden och laga mat. Systern har tagit hans om Blavion men nu är hon sjuk. Bromsmedicinerna biter inte längre på hiv-viruset och blir det värre måste Iris stanna hemma på heltid.

Hennes mentor på OCaT är bekymrad. De hoppas kunna hitta en lösning. Många andra av flickorna i projektet vill hitta en man som kan hjälpa dem med både försörjning och beskydd. Det vill inte Iris.

Hur ser du på framtiden?

– Det gäller att inte låta motståndet krossa ens drömmar. De måste få skina. Jag vill gå klart skolan och få bra betyg så jag kan få stipendium till universitet. Jag vill att min son ska få utbildning och en bättre framtid.

Vill du träffa en man?

– Jag vill leva själv. För att det ska bli bättre i framtiden tror jag att kvinnor måste sluta gå till män när de behöver saker. De måste leva sina egna liv.

Vi går ut i solen. Bröd och dryck delas ut till de som har varit med på dagens lektioner. Kvinnorna äter och skrattar åt grannskapets Kondomkung som iklädd en knallröd marschkostym delar ut kondomer till de som vill ha.

Någon har det alltid lite bättre.

Det blir bättre.

Men det är långt kvar än.

 

Jenny Strömstedt: ”Det finaste jag vet är att bli firad på mors dag, men i år skulle jag vilja ge bort all omtanke”

”På söndag är det mors dag och när barnen var små ritade de teckningar till mig, och om de var hemma hos sin pappa hjälpte deras bonusmamma till att rama in dem. En gång bakade de en kladdkaka med vit glasyr där det stod VI ALSKAR DIG. Prickarna över ä fick inte plats.

Det är det finaste jag vet att bli firad på mors dag, men i år skulle jag vilja ge bort all omtanke och alla presenter till de mammor ute i världen som befinner sig på flykt, som lever i fattigdom och inte kan ge sina barn mat för dagen, i områden drabbade av torka eller konflikt.

Mammor är världens pulsåder. Mammors blod behöver kraft och frihet för att orka pumpa ut energi för att få världen att växa. Mammor behöver solidaritet från andra mammor.

Jag åkte med Unicef till Kenya för att träffa några av dem som strävar efter att skapa sig ett bättre liv. Jag blir glad om du vill läsa min berättelse om hur en sjal kan var skillnad på liv och död på förlossningskliniken i det avlägsna Lodwar, Turkana, och om Iris som blev gravid när hon tvingades prostituera sig för att få mat för dagen, men nu kämpat sig tillbaka och hoppas få sin examen. Jag träffade också Everlyn som nog aldrig tidigare fått frågan: Hur är ditt liv? Vilka är dina drömmar?”

 

Gör som Unice-ambassadören Jenny Strömstedt – ge bort mors dag till utsatta mammor

Unicef-ambassadören Jenny Strömstedt uppmanar mammor att ge bort sin mors dag till Everlyne och alla andra utsatta mammor runtom i världen och önska sig en gåva som räddar barns liv.

Köp ett morsdagpaket i Unicef:s gåvoshop.

På så sätt kan fler mammor ge sina barn en tryggare start i livet.