Foto: AP och Martin Edström

Flykten undan massgravar, död och rädsla

Gloria, 32, lurade döden i Burundi. Och hon är långt ifrån ensam om att ha flytt. Nästan en kvarts miljon har lämnat landet, fler än hälften av dem barn. Här är Glorias berättelse och ett unikt perspektiv på barnens flykt.

I kategorierna Krig & konflikt,Världshälsa ochVärldspolitik

Det är maj 2015 och tidig morgon i Burundis huvudstad Bujumbura. Dörrarna till den vita lilla Corollan smälls igen i hast innan bilen skumpar i väg över håliga asfaltsvägar och tråcklar sig hela vägen ut mot stadens ytterområden.

I baksätet sitter nyblivna mamman Gloria, 32, med sin man Samuel och dottern Grace.

De har bestämt sig.

De flyr nu.

Det går inte att vänta längre.

Sedan president Pierre Nkurunziza bestämde sig för att i strid med konstitutionen ställa upp för en tredje mandatperiod har något hänt med landet. Det är som en sjukdom som sprider sig, ven för ven. Människor har rest sig i protester, för att slås ner med kraft av regeringstrogna säkerhetsstyrkor eller den fruktade ungdomsmilisen Imbonerakure. Rädslan växer och nästan varje dag är det människor som dödas på gatorna för att ha vågat stå upp och protestera. Det kan räcka med att de sympatiserar med oppositionen eller bor i ”fel” område av staden.

Efter att Pierre Nkurunziza förra senvåren meddelade att han inte tänker dra sig tillbaka, började oroligheterna direkt. Gator i Bujumbura blev till slagfält där demonstranter pressades ner och dödades av presidentens män. Foto: Jerome Delay/AP

Det är en torr dag, och ett moln av fint, rött damm stiger mot himlen när bilen rusar fram och närmar sig Iwabo w'Abantu.

Iwabo w'Abantu är ett fäste för, under inbördeskriget aktiva, väpnade huturebeller och en farlig plats att passera. De sägs kunna stoppa bilar och riva passagerare ut i gruset utan orsak.

Gloria är skräckslagen, för hon är extra sårbar. Bilden på hennes ansikte har spridits i sociala medier sedan hon var med och arrangerade tre kvinnodemonstrationer mot Nkurunziza inne i stan. Nu anklagas hon även för att vara inblandad i statskuppförsöket två dagar tidigare och hon vet att hon är illa ute.

 

När Geo når Gloria på telefon är det januari 2016 och hon bor i Kigali, Rwanda, med sin familj. Hon vågar inte ställa upp med sitt riktiga namn eller vara med på bild. Hon berättar om den dramatiska flykten och hur hon klädde ut sig till muslim för att dölja sin riktiga identitet.

– Det var en stor operation. Jag är kristen men hade slöja på huvudet för att de inte skulle känna igen mig. Min bild fanns överallt, på Facebook och Twitter. Om de hade hittat mig då så tror jag de hade kunnat döda mig, säger hon.

”Vår prioritet är att försöka leva så gott vi kan och att vår dotter ska må bra. Det är många från Burundi som kommit hit men det är inte lätt.”

Hon berättar att hon insåg för sent att hennes pass hade gått ut. Det var ogiltigt och hon skulle få klara sig på sitt ID-kort. Hon visste att de skulle ställa frågor i tullen, men det fanns inget alternativ. Och Gloria hade tur.

– Precis när de frågade efter passet började mitt barn att gråta. Jag hittade på att min bror blivit dödad natten innan och att jag var tvungen att komma in i Rwanda snabbt. Jag var så rädd men min dotter fortsatte att gråta och till slut sa de: ”ok, åk mamma”, berättar Gloria.

I dag driver hon ett litet företag med sin man i Kigali. De hyr ut högtalare till event. Familjen delar ett trångt hus med två vänner, och hon är inte längre rädd för att bli dödad.

– Nu är jag mer orolig för att vi inte ska ha mat på bordet. Kigali är en dyr stad. Vår prioritet är att försöka leva så gott vi kan och att vår dotter ska må bra. Det är många från Burundi som kommit hit men det är inte lätt, säger hon.

 

Och Gloria och hennes familj är långt ifrån ensamma om att ha flytt från rädslan, osäkerheten, våldtäkterna, massgravarna och döden i Burundi. Nästan en kvarts miljon människor, 234 423, har lämnat landet efter Nkurunzizas beslut att kandidera för en tredje mandatperiod, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Varje flykt är olik den andra och medan många lämnat med bil för Rwanda eller Uganda, har desto fler valt det stora grannlandet i öst.

  • I flyktinglägret Nyarugusu nära Kigoma i västra Tanzania är hela 60 procent barn. Den här pojken har tillverkat en egen fotboll av vad han hittat. Foto: Plan International
  • Det är inget enkelt liv för många av barnen som kommer till Nyarugusu på flykt från Burundi. Vissa har föräldrarna med sig medan andra kommer helt ensamma. Foto: Plan International
  • När barnen anländer till lägret, som är ett av världens absolut största, är det få som har ett extra ombyte kläder med sig. Foto: Plan International
  • ”När vi såg att andra flydde hit bestämde vi oss för att också fly. Jag mådde dåligt för de ville döda oss. Men jag ville också gå klart skolan och om vi flydde var jag rädd att jag inte skulle kunna göra det”, säger Eric, 11, som Agnes Björn från Plan International träffade i Nyarugusu. Foto: Plan International
  • En pojke med ett annat barn, kanske ett lillasyskon, på ryggen. Foto: Plan International
  • Barnen i Nyarugusu spelar mycket fotboll på planen av röd, torr jord. Foto: Plan International
  • Plan International har barnansvar i flyktinglägret och arrangerar bland annat lek-och-lär-workshops. Foto: Plan International
Helskärm

I flyktinglägret Nyarugusu nära Kigoma i västra Tanzania med omkringliggande mindre läger bor över 190 000 flyktingar, varav 125 000 är burundier. Det gör det till ett av världens absolut största flyktingläger. Och läget här är ovanligt även av en annan orsak, för så stor andel som 60 procent av flyktingarna är barn.

Många har kommit till fots, ensamma eller i en grupp med främlingar. Ofta har de inget ombyte med sig, och i princip inga ägodelar.

I Nyarugusu ansvarar Plan International för skyddet av barn. Barnrättsorganisationen jobbar sedan maj 2015 ihop med UNHCR och under hösten har den humanitära chefen Agnes Björn tillbringat tre månader på plats i lägret. Hon har jobbat nära barnen och hört deras berättelser om flykten, rädslan och livet utan sina föräldrar.

– Läget här är extraordinärt. Det är barnen som är Nyarugusu och det är barnen som far mest illa när flykt är enda utvägen, säger Agnes Björn och fortsätter:

– Många har varit med om traumatiska saker under vägen hit. Flickor kan utsättas för våldtäkter eller övergrepp och unga pojkar bli offer för rebellgrupper som försöker värva dem.

De flesta barn som kommer har lämnat för att någonting har hänt där hemma. Många har sett sina föräldrar bli dödade och gjort som de tidigare blivit tillsagda: Gå till Tanzania om något händer.

Agnes Björn berättar att en stor del av Plans arbete går ut på att lokalisera fosterfamiljer till de ensamkommande barnen.

– Vi fungerar lite som socialtjänsten i Sverige och tränar familjerna inför en eventuell placering av barn hos dem, säger hon.

Karin de Gruijl, som är kommunikationschef på FN:s flyktingorgan UNHCR, berättar att man följer utvecklingen i Burundi noga och att man under 2016 räknar med att ytterligare minst 100 000 flyktingar ska lämna landet.

– Men det kan så klart bli ännu fler. Det beror på hur situationen utvecklar sig. Den största faran är att det ska spåra ur totalt, men än så länge har vi hopp om fredsförhandlingar och samtal, säger Karin de Gruijl, som påpekar att många väljer att fly till platser där de varit tidigare, kanske under inbördeskriget på 90-talet.

”Många bär på mörka minnen från 90-talet. Blodbaden, massakrerna och det öppna inbördeskriget mellan hutus och tutsis som kostade uppåt 300 000 liv.”

Även om strömmen av flyktingar från Burundi har mattats något efter piken i somras, så fortsätter hundratals att lämna landet varje dag, både från Bujumburaområdet och från landsbygden. Vad som skrämmer mest är osäkerheten, och rädslan. Många bär på mörka minnen från 90-talet. Blodbaden, massakrerna och det öppna inbördeskriget mellan hutus och tutsis som kostade uppåt 300 000 liv och lämnade djupa bultande ärr i landets historia. Man glömmer inte presidentvalet 1993. Mordet på Ndadaye, den förste folkvalde hutupresidenten. Kuppen som fick kriget att eskalera och grannar att i vansinne vända sig mot grannar.

Läget i dag är annorlunda. Konflikten är än så länge mer politisk än etnisk. Det är inte majoriteten hutus mot minoriteten tutsis på samma sätt som då. I både regering och opposition finns representanter för båda grupperna och kuppledaren i maj var hutu, precis som president Nkurunziza.

Hundratals har dödats sedan Nkurunzizas kontroversiella beslut förra senvåren. Rädslan stiger för att dödandet ska eskalera ytterligare och rapporter om gruppvåldtäkter och massgravar oroar både FN och USA. Här begravs en man som dödats i en konfrontation. Foto: Spencer Platt/Getty

Ett långt och blodigt inbördeskrig

1993 såg Burundi ut att påbörja en demokratisk era när hutuledaren Melchior Ndadaye valdes till ny president. Men efter bara några månader mördades han, vilket blev startskottet på ett tolv år långt, blodigt, inbördeskrig mellan hutuer och tutsier. Antalet döda i kriget uppskattas till 300 000.

2005 hölls parlamentariska val igen och den tidigare rebelledaren för hutuerna, Pierre Nkurunziza, valdes till president. Men konflikten beräknas ha pågått till 2008, då den sista rebellgruppen anslöt sig till en fredsprocess.

När Nkurunziza våren 2015 meddelade att han ställer upp för en tredje mandatperiod började oroligheter att ta fart igen. Demonstranter dödades och sedan dess har många flytt landet.

Källa: BBC, UCDP

Visa merDölj

Men samtidigt: Orosmolnen är många och så sent som i dagarna larmade en FN-rapport om att ”alla varningssignaler lyser rött”. Den vittnar om att lag och ordning håller på att braka samman i Burundi och om att de etniska dimensionerna av krisen växer. Rapporterna om gruppvåldtäkter, tortyr och massgravar blir fler och i en sammandrabbning den 11 december dödades 87 personer till följd av en rad påstådda attacker mot militära mål.

– Det är total skräck. De flesta som dödades var unga människor som var hemma. Det är ett blodbad och de som gjorde detta är krigsbrottslingar, sa ett vittne enligt AFP.

Enligt FN har minst 439 människor dödats sedan protesterna började i april, och fler lär fly.

”Han är en mördare och en farlig man. Han har dödat så många människor och vi förtjänar inte att vara ledda av en sådan man.”

En person som valt att stanna i Burundi är Esther. Hon vill inte heller gå ut med sitt riktiga namn men är 36 år och bor i Bujumbura med sin man och tre barn. På telefon berättar hon att hon varje natt funderar på att fly. Hennes syster och bror har redan flytt till Uganda men själv har hon svårt att lämna och börja ett nytt liv med barnen någon annanstans. Men den konstanta rädslan är vad som gör att hon alltid längtar bort.

– Vi lever i fasa. Efter klockan 18 på kvällen kan man inte vara utomhus och man är bara inriktad på att överleva dagen. De kan döda en person för att den sjunger en sång de inte gillar. Kvinnor blir våldtagna och alla som är emot den tredje mandatperioden lever i störst risk, säger hon och förklarar att hon är trött på alla vackra tal från FN och menar att mer måste göras för att stoppa Pierre Nkurunziza.

– Det är han som är problemet. Han är en mördare och en farlig man. Han har dödat så många människor och vi förtjänar inte att vara ledda av en sådan man, säger Esther.

  • Den förre huturebell-ledaren Pierre Nkurunziza blev 2005 den förste presidenten att väljas i ett demokratiskt val sedan 1994. Foto: Jerome Delay/AP
  • Den 11 december dödades 87 personer i svar på en rad påstådda attacker mot militära mål i Bujumbura. Foto: AP
Helskärm

Och omvärldens försök att intervenera i konflikten har hittills inte övertygat. Afrikanska Unionen har ”hotat” att skicka en fredsbevarande styrka på 5 000 soldater till Burundi, något regimen fördömt och beskrivit som ett försök till intrång och attack på landet.

”Bor man i ett land där man inte kan ringa polisen när man har problem eftersom polisen dödar och våldtar, hur kan man då inte vara livrädd?”

Så sent som i förrgår gick det amerikanska utrikesdepartementet ut med ett officiellt uttalande där man slog fast att det enda sättet att nå ett slut på krisen är genom att alla parter omedelbart går med på att delta i internationella fredssamtal.

Gloria, 32, som flydde till Rwanda utklädd till muslimsk kvinna, menar att man redan har passerat gränsen, att inbördeskriget i Burundi redan är ett faktum.

– När jag pratar med människor där så säger de att Gud har glömt dem. Och bor man i ett land där man inte kan ringa polisen när man har problem eftersom polisen dödar och våldtar, hur kan man då inte vara livrädd?