Finlands sak var vår, men vems sak är Finlands?

70 000 krigsbarn kom hit från Finland under 1940-talet, i dag undrar flera varför man inte vill öppna sina dörrar för flyktingar. Samtidigt ”varnar” historiker för att vi överskattar vår betydelse under andra världskriget.

Medan finländska demonstranter vill stänga sin gräns mot Sverige för asylsökande minns andra när flyktingströmmarna gick motsatta vägen.

Under 1940-talet kom 70 000 krigsbarn från Finland till Sverige – och i andra världskrigets slutskede tog sig ytterligare nära 60 000 flyktingar över gränsen.

– Det gör så ont i mig när jag ser alla flyktingbarn, säger skidlegendaren Toini Rönnlund, som själv var finskt krigsbarn i Sverige.

 

Det är något av en historisk ironi att många finländare protesterar under parollen ”Stäng gränserna!” mot flyktingar som vill ta sig över från Sverige. Precis i det område i norra Finland från vilket 10 000-tals familjer flydde i andra riktningen 1944, när strider flammade upp mellan finländska trupper och deras tidigare bundsförvanter i den tyska armén.

Lördagens protester i Torneå mot flyktingmottagandet i Finland. Foto: TT

Demonstrationerna äger dessutom rum nära gränsövergången Torneå-Haparanda. Just där de allra flesta av de mer än 70 000 finska krigsbarnen passerade under krigsåren på 1940-talet.

Många av de gamla krigsbarnen ser med oro och förfäran på dagens flyktingkris. En av dem är författaren och journalisten Irja Olsson, ordförande i Riksförbundet finska krigsbarn, som kom till Sverige som sjuåring 1944.

SVENSK FLYKTINGPOLITIK UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET

• Under nazisternas förtryck och judeförföljelser i Tyskland under 1930-talet var Sveriges flyktingpolitik mycket restriktiv. Före andra världskrigets utbrott – när det ännu gick att ta emot människor som flydde från Tyskland – tog Sverige bara emot 5 000 tyska flyktingar, bland dem 3 000 judar.

• Två år efter krigsutbrottet lättade Sverige på restriktionerna. Men då var det för sent för de flesta judar i Europa. Men cirka 900 judar från Norge kunde fly till Sverige. Och 1943 tog sig nästan alla danska judar, cirka 7 500, över Öresund i en dramatisk flykt.

• Tiotusentals danska och norska antinazister flydde också till Sverige. Vid krigsslutet fanns 44 000 norrmän och 18 000 danskar i Sverige.

• Mer än 70 000 finska krigsbarn togs emot i Sverige under andra världskriget. Cirka 60 000 invånare i norra Finland flydde över gränsen i krigets slutskede.

• Cirka 30 000 baltiska flyktingar kom i båtar över Östersjön i slutet av kriget.

• Runt 15 000 fångar i tyska koncentrationsläger, bland dem många judar, fördes till Sverige med Röda korsets vita bussar under krigets sista månader. Sammanlagt tog Sverige emot cirka 45 000 fångar från koncentrationsläger i krigets slutskede och efter kriget.

Visa merDölj

– Jag har väldigt svårt att förstå varför man inte i Finland öppnar dörrarna och sina hem för att hjälpa flyktingar. Just med tanke på hur vi togs emot i Sverige. Vi var ju ensamstående barnflyktingar, säger Irja Olsson, som skrivit två böcker om sina upplevelser som krigsbarn.

– Flyktingarnas sak är vår. Jag kan inte förstå att man i Finland har glömt hur finska barn blev räddade. Och dessutom 10 000-tals finska familjer i slutet av kriget, säger hon.

 

Under andra världskriget blev Sverige mottagarland för en av världens största kända barnförflyttningar.

Under finska vinterkriget 1939-40 – som bröt ut när Sovjet anföll Finland – organiserades en stor evakuering av finska barn till Sverige. Den fortsatte under det så kallade fortsättningskriget 1941-44. Mer än 70 000 barn kom till Sverige under den perioden. Upp till 15 000 rotade sig och stannade kvar i Sverige.

Finska krigsbarn anländer till Göteborg 1944 med namnlappar runt halsen. Foto: - -

Många historiker anser att evakueringen inte var nödvändig av säkerhetsskäl utan att barnen utnyttjades i det storpolitiska spelet. Den ska ha varit ett sätt att slå vakt om förbindelserna mellan Sverige och Finland – ett svenskt försök att gottgöra att man inte grep in med vapen på det finska broderfolkets sida mot den övermäktige sovjetiske fienden.

”Tankarna går tillbaka till min egen situation, jag ser paralleller”

Många av krigsbarnen har senare vittnat om att de hade det svårt i Sverige samt att separationen från den egna familjen, den egna miljön och det egna språket ledde till livslånga trauman. Samtidigt berättar många barn att de hade goda och kärleksfulla relationer till sina svenska fosterfamiljer.

Toini Rönnlund är med sina två OS-guld i skidåkning en av Sveriges främsta idrottskvinnor genom tiderna. Hon kom till Sverige som sexårigt flyktingbarn med en adresslapp om halsen.

– Det är bedrövligt i hela Europa med alla gränser som stängs. Det är fruktansvärt. Tankarna går tillbaka till min egen situation, jag ser paralleller, säger Toini Rönnlund.

– Det är alltid kvinnor och barn som far mest illa i krig. Det är svårt att se deras lidande. Det gör ont i mig, säger hon.

Toini Rönnlund. Foto: Patrick Trägårdh

Toini Rönnlund föddes i den finländska byn Haapovaara nära sovjetiska gränsen. Strider rasade i hennes hemtrakter och hennes pappa stupade 1944 i det så kallade fortsättningskriget. Det var fattigt hemma och hennes mamma blev sjuk. Toini och hennes äldre bror Veikko sändes till Sverige. Hon hamnade hos lantbrukarparet Emma och Oskar Persson i byn Björkenäs i Värmland, brodern i en grannby.

– Många krigsbarn hade det svårt. För mig var det bra. De tyckte väldigt mycket om mig, jag var väldigt älskad. Därför blev jag kvar, säger Toini Rönnlund som 1969 gav ut självbiografin "Från adresslapp till guldmedalj".

– Men jag var inte tvingad att fly. Det är inte säkert att flykten var nödvändig, men Sverige ville ju hjälpa till. Det hade kanske varit bra hemma hos mamma i Finland också även om vi var fattiga, säger hon.

Toini Rönnlund kom till Sverige under andra världskriget. Foto: Privat

 

Författaren Sinikka Ortmark Stymne var åtta år när hon kom till Sverige som krigsbarn 1944. Hon har skrivit flera böcker om sina erfarenheter som krigsbarn. Hon är projektledare för Krigsbarnens dag, en manifestation för alla barn som drabbas av krig. Den äger rum den 20 november i Stockholm – för tredje året i rad.

”Jag skulle önska att Finland tog emot fler flyktingar med tanke på att vi själva har varit med om det”

– Jag skulle önska att Finland tog emot fler flyktingar med tanke på att vi själva har varit med om det. 1944 flydde vår civilbefolkning i norra Finland till Sverige med boskap och allt, säger Sinikka Ortmark Stymne, som är ordförande i Stockholmsföreningen finska krigsbarn.

– Jag kan som många krigsbarn identifiera mig framför allt med dagens ensamkommande flyktingbarn. De är skilda från familj, kultur, språk. Separationstraumat är det samma, efter separation behöver barn mycket stöd.

– Många krigsbarn mådde dåligt i Sverige som jag. Jag hade tre fosterhem på ett år, det var väldigt rörigt. Många fler fick mycket goda hem och hade det bra, säger hon.

 

Historikern Ann Nehlin vid Stockholms universitet leder forskningsprojektet ”Nya hem i Sverige – evakuering av finska krigsbarn under andra världskriget”. Forskarna undersöker det politiska spelet kring barnen i Sverige och Finland samt studerar hur myndigheterna agerade och hur det kom sig att så många svenskar öppnade sina hem för de finska barnen.

– Hjälpen till krigsbarnen var mera ett behov i Sverige än i Finland. Det var ganska lugnt i Finland, det fanns stora säkra områden. För Sverige var det ett slags gottgörelse för att man inte stöttade finländarna militärt som de ville, ett uttryck för Sveriges dåliga samvete, säger Ann Nehlin.

Flyktingar kliver på bussen från Sverige till Finland i går. Foto: Anna-Karin Nilsson

– Finland gick med på evakueringen av barnen för att man ville slå vakt om relationerna till Sverige. Man hoppades hela tiden att Sverige skulle ändra sig och bistå militärt. I Finland blev barntransporterna hårt kritiserade, men regeringen förbjöd pressen att skriva negativt.

”Vi öppnade dörren för finska barn samtidigt som vi stängde dörren för andra barn som verkligen behövde vår hjälp”

– I Sverige var det en stor kampanj, radio och tidningar vädjade till familjer att ta emot finska barn. Otroligt många familjer ville ta emot, barnen räckte inte till alla. Det handlade mycket om den svenska självbilden av godhet, säger hon.

Ann Nehlin understryker att det verkligen var nödvändigt att ta emot många barn från krigszoner som Karelen. Men att finländska politiker påpekade att man kunde försörja barnen själva.

– Vi öppnade dörren för finska barn samtidigt som vi stängde dörren för andra barn som verkligen behövde vår hjälp. Sverige tog emot ytterst få judiska barn under andra världskriget. För dem handlade om liv eller död, de hotades av förintelse, säger Ann Nehlin.