Carl Fridh Kleberg

Världen fruktar IS, men någon helt annan slaktar flest civila i Syrien

Varje morgon vaknar Mahmud, sträcker på sig, gnuggar den lilla sömn han lyckats få ur ögonen – och inväntar de första flygbombningarna. Ni vet, det vanliga.

Ofta behöver han inte vänta länge. Mahmud är oppositionsaktivist och en av de allt färre som lever i den svårt sargade syriska orten Duma en dryg mil nordost om Damaskus. Duma är en av de platser kring huvudstaden som rebeller för flera år sedan tog från regimen. Regeringens svarade med det flygvapen som gett den det avgörande militära övertaget i kriget.

Flygbombningarna dödar i princip dagligen invånare i Duma men ibland är det ovanligt blodigt. För drygt två veckor sedan bombades en marknad – först en gång, och sedan en gång till när folk samlades för att gräva fram offren ur ruinerna. Det tros vara en av de dödligaste enskilda bombräderna under hela det drygt fyra år långa kriget.

– Vi bombas hela tiden, men den var värst eftersom den riktades mot den specifika platsen där civila trängs på marknaden, säger Mahmud via nättelefon inifrån Duma.

Men regimen avfärdar anklagelserna om att man dödar civila. Regeringstrogna medier rapporterar i stället dagligen om insatser mot "terrorister" runtom i landet. En del  insatser riktas också mot väpnade grupper – en hel del av dem hårdföra islamister som al-Qaidas syriska gren Nusrafronten. Strider mellan regimen och den brutala jihadistgruppen som kallar sig Islamiska staten (IS) är däremot ovanliga, överlag har de båda valt att rikta sina vapen mot andra rebellgrupper som för att rensa slagfältet inför en senare duell.

En skadad flicka efter regimens bomattack över staden Duma.
Foto: Abd Doumany

Men invånare i de bostadsområden som reducerats till grus av flera års bombräder vittnar också om fasansfulla civila dödstal, dödstal som trots omvärldens numera ljumna intresse stiger varje dag. Och det är regimen – inte IS – som dödar överlägset flest civila i Syrien, enligt de grupper som dokumenterar döda i konflikten.

Det betyder naturligtvis inte att alla som strider mot regimen är några duvungar, eller västdemokratiskt sinnade fredsälskare. Även syriska rebeller, från i västs ögon mer rumsrena grupper än IS, beskjuter regelbundet civila områden som regimen kontrollerar, i en ond spiral av ömsesidiga hämndattacker. Många syrier stöder också regimen, även om det är omöjligt att veta hur många.


Ali, en student som bor i Damaskus och vars familj tillhör samma alawitiska folkgrupp som president Bashar al-Assad, beskrev nyligen i ett telefonsamtal sin uppgivenhet över läget. Ali stödde inledningsvis protesterna mot regimen men ställd inför hotet från extrema islamister stöder han nu regimen. Även om han sörjer blodbadet i Syrien försvarar han regimens rätt att göra allt för att bekämpa ”terroristerna”. I Alis ögon, precis som i regimens, är det i dag alla som tar upp vapen mot staten. Han fruktar även en blodig hämnd mot alawiter och andra minoriteter som anses ha stött regimen om al-Assad skulle falla, och det med god anledning.

Regeringens bomber föll över Duma tidigare i augusti.

Alla dödssiffror från Syrien måste tas med en redig skopa salt, eftersom journalister och andra observatörer svårligen kan rapportera fritt vare sig i regerings- eller rebellkontrollerade områden. Internationella medier förlitar sig i stället på siffror i första hand från oppositionella, regeringen för ingen samlad statistik. Men kärnan – att det är den syriska regimen som dödat med råge flest civila i Syrien – är något internationella experter och människorättsgrupper länge sagt.

– Man ska verkligen inte förminska hotet från IS, det är en mycket brutal och expansionistisk jihadistgrupp som är fast besluten att tvinga bort minoriteter och ändra Syriens uppbyggnad. Men poängen är att det överväldigandet antalet döda i Syrien är en konsekvens av al-Assad-regimens agerande och inte av IS, säger Emile Hokayem, Mellanösternexpert vid tankesmedjan Institutet för strategiska studier (IISS), i telefon från Libanon.

De flesta av flyktingarna som kommer till grekiska stränder gör det för att de flyr från al-Assad och inte från IS

Områden som oppositionella tar över bombas i bitar för att driva ut rebellerna, men också för att straffa civilbefolkningen som stöder dem och undergräva stödet för oppositionen. Många av de som flytt Syrien kommer från just sådana områden, säger Hokayem.

– Det är viktigt att förstå att de flesta av flyktingarna som kommer till grekiska stränder gör det för att de flyr från al-Assad och inte från IS, säger han.

Den syriska regeringen har å sin sida dementerat anklagelser om övergrepp och krigsbrott. I en intervju med Expressen avfärdade president Bashar al-Assad i april att hans armé dödar civila, och han svarade med en retorisk fråga. Hur hade hans armé i fyra år kunnat stå emot alla angrepp om den samtidigt slaktade sitt eget folk?

– Det är omöjligt. Det är verklighetsfrämmande, säger al-Assad i intervjun där han också avvisar anklagelser om kemvapenattacker och tortyr.


För syrier som Mahmud som utsätts för flygbombningarna framstår al-Assads uttalanden som bisarra, men omvärlden verkar enligt Mahmud inte bry sig. Uppgivenhet är begriplig men det finns en given förklaring till det tynande intresset för regimbombningar. Det handlar naturligtvis om IS, som i dag helt dominerar rapporteringen från Syrien.

”Verklighetsfrämmande”, säger Syriens president al-Assad om regeringens bombningar.
Foto: Remy De La Mauviniere

Det är också en uppmärksamhet som IS, till skillnad från regimen, gör sitt yttersta för att uppmuntra. IS har med sofistikerad propaganda och en morbid uppfinningsrikedom gång på gång hittat nya sätt att tvinga till sig strålkastarljuset. Först med halshuggningar, korsfästningar, och religiös förföljelse av alla som inte delar deras extrema världsbild som står långt utanför sunniislams huvudfåra. Senare med fasansfulla sexuella övergrepp inklusive sexslaveri, och ödeläggelse av kulturarv.

IS har aldrig heller slutat med något av detta. Men medvetna om att även de hemskaste övergrepp med tiden tappar sitt nyhetsvärde hittar de hela tiden nya sätt att skapa rubriker. Under de senaste veckorna är det IS användning av kemiska vapen, något gruppen i själva verket ägnat sig åt ända sedan 2006, som skräckslår omvärlden. Det trots att relativt få dödsfall inrapporterats.

IS sprider skräck men är inte den aktör som sprider mest död i Syrien.

IS rapporterade kemvapenattacker har främst riktats mot kurdiska styrkor i Syrien och Irak, dit kriget på allvar spillde över i fjol. IS har historiskt använt klorgas i bomber men flera kemvapenexperter, bland dem svenske Åke Sellström, pekar ut senapsgas som mer troligt och har fått stöd av preliminära analyser.

– Jag var skeptisk inledningsvis men skulle jag gissa skulle jag tro att det är senapsgas, säger Sellström, som tidigare var avdelningschef för Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) labb i Umeå och som 2013 ledde en FN-utredning om kemvapenattacker i Syrien.


Kemvapen, säger Sellström, bär med sig en särskilt skrämmande laddning även när dödstalen är relativt låga. Det är än mer sant för kurder som föll offer för den irakiska regeringens kemvapenattacker under 1980-talet, och särskilt då massakern i Halabja.

Just därför passar kemvapen IS som handen i handsken, och är ännu ett exempel på att antalet dödsoffer inte helt kan likställas med brutalitet. Totalt har över 250 000 människor, enligt brittiska BBC, dödats i det syriska kriget, men bara en bråkdel av kemvapen. De allra flesta i konflikten dör av helt ”vanliga” vapen.

 – Det är helt sant att kemiska vapen – bortsett från attackerna vi såg 2013, som vi tror att den syriska regeringen var skyldig till och som ledde till hundratals dödsfall – har stått för en mycket mycket liten del av alla dödsfall i Syrien, säger Sarah Leah Whitson, människorättsgruppen Human Rights Watchs Mellanöstern- och Nordafrikachef.

En av de som bevittnade den attacken är Mohamed Abd el-Rahman som bor i Östra Ghouta, där kemvapenattacken inträffade den 21 augusti två år sedan. Mohamed filmade attacken, som han liksom andra oppositionella och flera västländer pekar ut regimen som skyldig till, för att visa vad som hände. Det han såg var fasansfullt.

– Jag kan inte beskriva omfattningen på brottet – barn, fäder, kvinnor och män av alla åldrar dödades, säger han via Skype från Östra Ghouta.

– Ingen kunde göra någonting och döden var överallt. När jag såg barnen på marken grät jag, och många av mina vänner har förlorat sina föräldrar.

Men särskilt är det regimens ”tunnbomber”, provisoriska bomber oftast byggda av skrotfyllda stålrör, som enligt aktivister dödar civila. De väl dokumenterade bomberna fälls från flyg och även om anklagelser lättvindigt kastas runt i kriget saknar rebeller i Syrien flygvapen.

Eliot Higgins, en brittisk bloggare som noga följt användningen av tunnbomberna, säger att de egentligen inte är ovanligt dödliga. Att de används är mest en praktisk fråga, bomberna kan släppas från obestyckade transporthelikoptrar. Däremot kan bomberna inte styras, och används frikostigt i civila områden.

”Det syriska flygvapnet har mer precisa vapen, men när de angriper områden som oppositionen håller använder de tunnbomber för att sprida skräck och förstörelse till synes utan någon tanke på civila i de områdena”, skriver Higgins i ett mejl.

Men inte ens tunnbomberna förmår tävla med IS i att sprida skräck, i alla fall inte i omvärldens ögon.


Få PR-konsulter skulle i dag skriva under på klyschan att ”all PR är bra PR” men IS kan vara det skrämmande undantaget som bekräftar regeln. Till skillnad från andra grupper har IS inget emot att kallas terrorister, och i gruppens egen propaganda beskriver de uttryckligen terror som ett syfte. Den extrema skräckpropagandan är ett psykologiskt vapen mot fiender och ett effektivt, om än motbjudande, varumärkesbyggande som låtit IS helt peta föregångaren al-Qaida från tronen som jihadismens främsta franchise.

IS-trupper i Syrien.

Ett rykte som både extremast och farligast attraherar såväl rekryter som sponsorer, och raden mindre grupper som vill ansluta sig till det nya gänget ringlar lång. Därför tar IS också på sig ansvaret för allsköns terrordåd världen om. IS vill ge intrycket av att vara överallt hela tiden, även när det är osäkert att IS ens känt till gärningsmännen innan dådet.

Men många experter pekar på att motreaktionen är exakt vad IS söker, för att driva in nya rekryter

Slutligen drivs IS av en apokalyptisk ideologi, där en sista och avgörande strid mellan ”de trogna” och resten av världen är nära förstående. Varenda gång IS begår en ny hemskhet, som när de brände en jordansk pilot levande, frågar sig vissa om inte IS den här gången underskattat omvärldens våldsamma motreaktion. Men den motreaktionen är exakt vad IS söker, påpekar många experter. Att fortsätta suga in allt fler i konflikten ligger både i linje med gruppens undergångsideologi och med de krafter som driver nya rekryter in i dess mörka famn.


Att konkurrera med IS, en i modern historia svåröverträffad terrorapparat, om medieutrymme är närmast hopplöst vilket också passar regimen. Bombräderna mot marknaden i Duma var ett av få tillfällen på senaste tiden där regeringens flygbombningar fått någon vidare uppmärksamhet i internationella medier.

Flera boende i Duma som Geo talat med vittnar om en ”massaker” med dussintals döda och hundratals skadade. Enligt Syriska människorättsobservatoriet, en av de oppositionella grupper som baserad i Storbritannien dokumenterar dödsfall i Syrien, dödades minst 96 människor i bombräden som fördömdes av högt uppsatta FN-tjänstemän.

”Att en regering slår mot civila marknadsplatser och dödar nästan hundra av sina egna medborgare är oacceptabelt under alla omständigheter”, säger FN:s Syriensändebud Staffan de Mistura i sitt uttalande.

Uttalandet mottogs med ilska från den syriska regimen som anklagar de Mistura för att blanda sig i interna syriska angelägenheter. Oppositionella i Syrien har å sin sida syrligt frågat sig vilken påverkan de Misturas uttalande har.

al-Assad ”vann” valet i fjol med en förkrossande överlägsenhet.
Foto: Youssef Badawi / Epa / Tt

Nagham Ghadri, vice ordförande för den väststödda exiloppositionen som EU betraktar som ”legitima representanter för det syriska folkets aspirationer”, säger att om det är något som är oacceptabelt så är det att omvärlden nöjer sig med tandlösa uttalanden.

– De måste hindra regimen från att använda de här vapnen för att attacker civila. Men ingen av de här organisationerna har gjort något för civila, och regimen ignorerar allt som FN säger, säger hon i telefon från Turkiet.

Vid sitt tal nämnde inte Sveriges utrikesminister al-Assad en enda gång

När Sveriges utrikesminister Margot Wallström höll sitt utrikespolitiska linjetal den 8 juni i år nämnde hon flera gånger kriget i Syrien, och begripligt nog särskilt IS brutala härjningar. Men inte en enda gång nämnde hon specifikt president Bashar al-Assad, eller det ansvar han har för läget i landet. Men enligt utrikesministern är Sveriges hållning tydlig.

”Att Assadregimen bär det tyngsta ansvaret för konflikten i Syrien och det ofattbara mänskliga lidande som denna har gett upphov till står bortom allt tvivel, och är något som både Sverige och EU ständigt påtalar och länge har påtalat”, skriver hon i en mejlkommentar.

Wallström säger också att de 250 000 dödstalen i konflikten och 12 miljonerna flyktingar i första hand är en konsekvens av regimens ”hårdföra krig mot rebellgrupper och sin egen civilbefolkning”. Till detta måste IS fruktansvärda övergrepp mot befolkningen läggas, skriver Wallström i uttalandet.

Att medier under det gångna året fokuserat så mycket på IS roll i Syrien och Irak och inte de två ländernas grundläggande politiska utmaningar har "begränsat utrymmet för att nyansera debatten", skriver Wallström.


För många i omvärlden har det som en gång var ”kriget i Syrien” blivit ”kriget mot IS”. Det fastän IS, trots dess fasansfulla brutalitet och morbida propagandautspel, inte dödar flest civila syrier.

Beskrivningen av Syriens inbördeskrig som ett svartvitt val mellan islamisk extremism och sekulär diktatur är den beskrivning både IS och al-Assad vill driva igenom. De två delar på många sätt samma bild av konflikten, om än från motsatta sidor. Och båda sidor tror att de genom att polarisera konflikten kommer att vinna övertaget när alla som i dag står mittemellan, eller någonstans bredvid, tvingas välja sida.

Det minst dåliga av två val för västvärlden.
Foto: Bassem Tellawi

al-Assad känner sig, troligtvis med rätta, viss om att samma västländer som fördömt honom och jämfört honom med Adolf Hitler förr eller senare väljer honom framför IS. För västländer är det ingen aptitlig tanke men eftersom IS brott är så hemska och IS dessutom, till skillnad från regimen och andra grupper, basunerar ut dem över hela världen växer omvärldens krav på handling mot jihadisterna. Tröskeln för att släppa tillbaka al-Assad in i värmen som partner i det nygamla ”kriget mot terrorn” krymper därför också med varje dag som går.

– Det får mig att känna mig som om hela världen har vänt oss ryggen fastän vi inte gjort något fel, säger Mahmud inifrån Duma.

– Jag kan inte förstå varför detta händer oss.