Foto: Hasan Shaaban

Sopigt Libanon, i ordets alla bemärkelser

Beiruts sopskandal i somras, minns du den? Om inte är det dags för en påminnelse om en illaluktande politisk syndaflod som inte försvinner – och vad den beror på.

I kategorin Världspolitik

Sommarens samtalsämne i den libanesiska huvudstaden Beirut vad tveklöst sopkrisen som inte bara smutsade ned och luktade illa utan också sade något oroande om landets djupt dysfunktionella politiska system. Krisen mynnade ut i stora demonstrationer under parollen ”Ni stinker”, inte bara mot bristen på sophämtning utan också mot den politiska eliten i stort.

Om någon trodde att sopkrisen var över så kommer förmodligen de chockerande bilderna på "floden av soppåsar" som ringlar sig genom Beiruts förorter få dem på andra tankar.

”Sopfloden” uppstod några månader sedan när en provisorisk soptipp växte fram och sedan har den bara växt, skriver CNN. Det verkade nyligen som om en lösning fanns i sikte och att ett brittiskt företag skulle exportera soporna till Ryssland. Men planen föll ihop sedan företaget inte kunnat få fram pappersarbete i tid, enligt Mona Kalot, taleskvinna för Libanesiska rådet för utveckling och återuppbyggnad. Någon annan lösning finns i dag inte.

– Vi har ingen lösning men de arbetar med något annat, säger hon.

 

Men vad är det egentligen som gör att den här typen av sopberg kan växa fram och förfula Libanons kosmopolitiska huvudstad? Förklaringen ligger i Libanons problemtyngda politiska system.

Libanesisk politik är formellt arrangerad utifrån ett system som fransmännen satte på plats när de 1936 lämnade landet. Den ska se till att alla politisk representation ska säkras för alla 18 officiella etniska och religiösa folkgrupper i landet. Även tjänstemän tillsätts utifrån samma gränser. Det må ha funnits en god grundtanke men i praktiken har det, och i rättvisans namn en lång rad andra saker, skapat ett splittrat och ofta låst politiskt klimat.

”Sopflodet återspeglar också en större politisk kris”

Det politiska bråket mellan parlamentets olika grupper har till exempel sett till att landet i snart två år stått utan ny president. Delvis av politiska skäl och delvis på grund av allmänt dålig infrastruktur har Libanon också stora problem med allt sämre vattenkvalitet, regelbundna elavbrott och internetuppkopplingar som är både dyrare och sämre än vad många skulle vänta sig av ett på många sätt så modernt och högteknologiskt land. Korruptionen är utbredd och politiker har starka lojaliteter utomlands till sponsorer i främst Iran eller Saudiarabien. ”Wasta”, det arabiska uttrycket för inflytande, är avgörande för att få många saker gjort med någon sorts rimlig smidighet.

Vad som händer med soporna är i dag oklart. Men sopfloden återspeglar också en större kris och, som Kassem Hamadé konstaterade redan i somras, är den viktigare – och svårare – frågan vilken snöbollseffekten kan bli.