Hit går IS olja. Egentligen.

Ryssland och Turkiet käbblar loss, men vad vet vi om IS oljehandel? Varsågod: Din guide till hur det här egentligen fungerar.

I kategorin Världskonflikter

Rysslands president Vladimir Putin och hans turkiske kollega Recep Tayyip Erdogan har nyligen varit inblandade i ett allt ilsknare bråk som utlöstes när Turkiet förra veckan sköt ner ett ryskt stridsflygplan. Del av bråket är frågan om vilken sida om den syrisk-turkiska gränsen flygplanet befann sig på och om Turkiet varnade innan man öppnade eld, men framför allt sker det hela mot bakgrund av att de två länderna stöder olika sidor i Syriens brutala inbördeskrig.

Den senaste verbala boxningsronden kom när den ryska regeringen i onsdags sade sig kunna bevisa att jihadistgruppen som kallar sig Islamiska staten (IS), som kontrollerar stora delar av Syrien och Irak, har smugglat olja till Turkiet där den sålts med antingen Erdogans vetskap, eller hans familjs.

”Den huvudsakliga konsumenten av den här oljan som stulits från sina legitima ägare, Syrien och Irak, är Turkiet.”

Ryska utrikesdepartementets talesperson Maria Zakharova sade att Ryssland hade underrättelser om att Turkiet köpt olja av IS, men att Ryssland valt att inte offentliggöra uppgifterna.

– Vi har flera gånger försökt få dem att ändra sin inställning i den frågan, i fråga om förhållandet till diverse organisationer, sade hon till nyhetsbyrån AP.

Som stöd för sina anklagelser pekade det ryska utrikesdepartementet ut tre huvudsakliga rutter för IS-olja till Turkiet: Provinsen Idlib i norra Syrien, Afrin och Qamishli i provinsen Hasakeh i nordöstra Syrien och Zakho i Irak som tillhör de kurdiska områdena där.

– Den huvudsakliga konsumenten av den här oljan som stulits från sina legitima ägare, Syrien och Irak, är Turkiet, sade biträdande försvarsministern Anatolij Antonov, enligt nyhetsbyrån AFP.

Bilden visar en rysk flygattack mot ett IS-kontrollerat område i Syrien där olja framställs och lagras. Foto: AP

Kruxet är bara det att, som Business Insider påpekar, IS egentligen inte kontrollerar någon av de här tre vägarna. Bab al-Hawa och Bab al-Salameh i Idlib kontrolleras av andra syriska rebellgrupper och provinsen Hasakeh kontrolleras delvis av den syriska regeringen och delvis av den USA-stödda kurdisk-arabiska koalitionen. Zakho ligger inom det kurdiska självstyret i Irak (KRG).

– Det mest logiska sättet för IS att smuggla till Turkiet vore genom Jarablus. Vidare finns det ingen gränsgrind i Afrin och korsningen i Qamishli kontrolleras av den syriska regimen, säger Wladimir van Wilgenburg som är analytiker vid Jamestown-stiftelsen, baserad i kurdiska självstyret i Irak.

– Det är hursomhelst bara del i ett propagandakrig mellan ryssarna och turkarna och förmodligen är de flesta lokala aktörer involverade i att köpa bränslet antingen för konsumtion eller som mellanhänder som vill tjäna snabba pengar, säger van Wilgenburg.

Om Ryssland på ett felaktigt sätt generaliserat kring olika väpnade grupper i Syrien vore det inte första gången. Ryssland har nyligen ingripit i Syriens krig, något ryska myndigheter förklarar med att man bekämpar IS. I själva verket har Ryssland mest attackerat andra väpnade grupper och bombat i områden där IS inte har någon direkt närvaro, vilket lett de flesta bedömare att dra slutsatsen att Ryssland mest ingriper för att stötta upp den syriska presidenten Bashar al-Assads regim.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har av Ryssland beskyllts för att köpa olja av IS.

Turkiet har, eventuellt enligt den sedan länge erkända principen om att ”den som nämnde't han klämde't”, sedan försökt vända läget och i stället hävdat att Ryssland är inblandat i oljehandel med IS. Turkiske presidenten, som sagt sig vara beredd att avgå om Ryssland kan bevisa sina anklagelser, pekade ut en syrisk-rysk affärsman som nyligen belades med EU-sanktioner.

– Vem köper olja av IS? Låt mig säga det: George Haswani, innehavare av ett ryskt pass och syrier, är en av de största handlarna i det här, sade Erdogan enligt Newsweek.

I EU-dokumentet om de nya sanktionerna beskrivs Haswani som nära involverad med den syriska regimen, men även kopplad till ryska oljebolaget Strojtransgaz. Han uppges göra business med IS, som EU med en äldre förkortning kallar ISIL.

”George Haswani ger stöd och hjälp till regimen genom sin roll som mellanhand i affärer där olja köps från ISIL av den syriska regimen”, står det.

Även två andra syrier med koppling till syrisk oljehandel har lagts till sanktionslistan, som blivit slagträ i det hätska bråket mellan Turkiet och Ryssland.

Att grälande sidor i den syriska konflikten anklagar varandra för att köpa olja av IS är inte direkt något nytt i konflikten. Turkiet, Assad-regimen, Jordanien, kurder och andra syriska rebeller har alla anklagats för att köpa olja av den fruktade jihadistgruppen.

Men hur ligger det egentligen till?

Svaret på den frågan är både enklare och knepigare än vad det kan verka vid första anblick. Många detaljer, bland annat om inblandade individer och omfattning, är oklara och alla uppgifter bör tas med en nypa salt. Särskilt eftersom handeln utvecklas och ändrar form hela tiden. Med det sagt vet man några saker.

Det korta svaret är: Alla. Alla köper olja av IS.

Det lite längre svaret är: Typ alla köper olja av IS, men vad menar vi egentligen med ”köper olja av IS”?

”De som köper mest olja av IS är folket i områden IS kontrollerar, inte några främmande makter.”

För att reda ut läget har vi på Geo snackat med flera ledande experter om hur handeln med IS olja fungerar. Det finns egentligen tre saker man måste förstå för att sätta sig in i hur oljehandeln fungerar.

1) Att individer från ett land, till exempel Turkiet, eller område, till exempel kurdiska självstyret i Irak, handlar med IS betyder inte att myndigheterna i samma område gör det.

2) Med det sagt: Det finns individer i alla läger, även IS bittraste fiender, som är beredda att via mellanhänder köpa olja av IS.

3) De som köper mest olja av IS är folket i områden IS kontrollerar, inte några främmande makter.

Förmodligen överdrivs IS beroende av och inkomster från olja ofta i medier. Det ger en liten märklig bild både av IS och av andra makter som på något sätt har med gruppen att göra, vare sig det handlar om skumraskaffärer eller bombräder. IS tjänar en hel del pengar på att sälja olja, i sin oljerikaste provins Deir el-Zor ungefär 28 procent av sina inkomster, enligt läckta uppgifter. Men konfiskering av egendom i områden gruppen kontrollerar har varit en betydligt större inkomstkälla även i Deir al-Zor där den vid förra årskiftet utgjorde cirka 45 procent av intäkterna. På tredje plats kommer beskattning på drygt 24 procent, och om man bakar ihop det med konfiskering i den något grumliga kategorin ”utpressning” så är den överlägset störst.

Det betyder för det första att IS ”statsbyggande” måste tas på allvar, men också att bombningar av IS olja enligt många bedömare är mindre effektivt än vad västmakter vill framhålla. Särskilt eftersom man dragit sig för att förstöra en del central infrastruktur, enligt många bedömare i hopp om att den kan bevaras och användas i en framtid där IS drivits bort från områdena. Av amerikanska försvarsdepartementets uppgifter framgår också att oljeinfrastruktur verkar relativt lågt prioriterat i bombningarna.

En beväpnad medlem i kurdiska YPG patrullerar runt ett oljeraffinaderi i norra Syrien. Just det här raffinaderiet kontrolleras av YPG, men i stora delar av Syrien har IS hand om oljeproduktionen, något de tjänar stora pengar på. Foto: Alfred Yaghobzadeh/All over press

Men att IS tjänar stora pengar på olja är ändå klart, kanske så mycket som 50 miljoner dollar i månaden, enligt irakiska uppskattningar som nyhetsbyrån AP tagit del av. IS tros utvinna upp till 30 000 fat olja om dagen i Syrien, och kanske 10 000-20 000 fat i Irak. IS kontrollerar i dag ett sofistikerat smugglingsimperium som infiltrerat och tagit över sedan länge existerande smugglingsnätverk, nätverk som etablerades inte minst när Irak var belagt med sanktioner och hade svårt att sälja sitt svarta guld.

Att IS har sålt olja som sedan fraktats över den turkiska gränsen är väl känt, även om det enligt experter vi talat med inte finns bevis för en direkt inblandning från turkiska myndigheter. Oljesmuggling från Syrien till Turkiet har pågått i decennier, skriver BBC. Däremot har enskilda tjänstemän hittat en nätt sidoinkomst i att titta åt ett annat håll, och kritiker anklagar den turkiska säkerhetstjänsten för att se mellan fingrarna på handeln. Precis som man sett mellan fingrarna med de tusentals utlänningar som olagligt korsat gränsen för att ansluta sig till jihadistgrupper i Syrien. Ett år sedan slog turkiska myndigheter till mot smuggling i staden Besaslan, dit olja transporterades genom rör under marken, efter in omfattande granskning av nyhetssajten Buzzfeed.

Att IS direkt eller indirekt har sålt olja till den syriska regimen är något oppositionella länge hävdat, men anklagelserna har också stöd i officiella dokument och uttalanden från bland annat USA och EU. Den syriska regeringens armé är, som alla krigsmakter, en törstig best och de laster som Syrien, belagt med hårda internationella sanktioner, får från Iran och andra vänligt inställda länder räcker inte.

– al-Assad-regimen har tagit emot stora kvantiteter olja från IS, sade tyska utrikesdepartementets talesperson Sawsan Chebli nyligen.

– Vi har bevis, vi har indikationer som visar att så är fallet.

Beväpnade IS-soldater vid ett oljeraffinaderi. Jihadistorganisationen tjänar enorma pengar på oljan.

Att IS har sålt olja till kurdiska mellanhänder i Irak och Syrien är enligt medieuppgifter och bedömare ett faktum, och medan kurdiska peshmergastyrkor kämpat hårt på frontlinjerna mot IS så har korrupta befälhavare samtidigt släppt igenom oljelaster från IS-kontrollerade områden, enligt The Guardian. Kurdiska myndigheter har dock slagit till hårt mot problemet efter påtryckningar från bland annat USA, och har bestämt förnekat att det finns en koppling mellan kurdiska myndigheter och handeln med IS-olja – en slutsats som annars hade kunnat dras av Rysslands ”bevis” för oljetransporter genom kurdiskt kontrollerade gränsstationer.

– I IS tidigaste dagar fanns det flera fall av handel med IS men den kurdiska regionala regeringen bildade en utredningskommitté. Som ett resultat av det greps ett antal personer anklagade för koppling till terrorism och de handelsvägarna blockerades, säger en kurdisk tjänsteman som ber att få vara anonym.

– Vi kan säga att som en konsekvens av de insatserna så är handeln från Iraks kurdiska region med IS i dag obefintlig.

Att IS säljer olja till rivaliserande syriska rebeller är också känt, trots att syriska rebellgrupper varit bland dem som stridit allra hårdast mot IS.

– Det är en situation som får en att både skratta och gråta, säger en rebellbefälhavare i nordliga syriska staden Aleppo till Financial Times.

Rebellen köper diesel av IS samtidigt som han och hans män strider mot jihadisterna på fronten.

– Men vi har inget annat val och vi bedriver den fattige mannens revolution. Är det någon annan som tänker ge oss bränsle?

”Överlag går i stället handeln genom flera mer eller mindre samvetslösa eller desperata mellanhänder vilket gör det mindre kännbart att det är IS man handlar med.”

Mer än någon annan är det dock, enligt senare uppgifter, lokalbefolkningen i IS områden som köper IS olja och använder den på plats. Folk behöver köra bil och driva generatorer, och flygbombningar har gjort det svårare för IS att fritt transportera varor vilket utökar den lokala marknaden.

Kort sagt behöver alla bränsle och man köper den där man kan. Få av dem som köper IS olja vill, kanske begripligt, tala särskilt högt om den saken, men alla gör det. Det betyder inte att folk normalt sett träffar en skäggig IS-gubbe med en portfölj proppfull med dollar som köper högklassig olja i stora fina tankbilar, även om sådant också förekommer. Överlag går i stället handeln genom flera mer eller mindre samvetslösa mellanhänder vilket gör det mindre kännbart att det är IS man handlar med, men också driver en lokal ekonomi. Renare bränsle används till fordon, smutsigare diesel till generatorer som ger en stor del av elen i ett land där vanliga elnät sargats svårt av kriget.

Oljan behandlas ofta i primitiva lokala raffinaderier där lokalbefolkningen gör vad den kan för att överleva i en krigsekonomi där hunger suddar ut många etiska gränser. Olja kokas i en smutsig och hälsovådlig industri av mammor, pappor och barn och fraktas runt på flakbilar, hästdragna kärror och till fots. Råolja säljs i enkla marknader vid gränsen eller i områden IS kontrollerar, eller fraktas vidare förbi vägspärrar och gränskontroller bemannade av korrupta tjänstemän och soldater av alla tänkbara slag. Delvis inom områden IS kontrollerar, men även över gränsen till Iraks och framför allt Syriens grannländer.

Lokalbefolkningen, som ”alltid” arbetat med att utvinna och behandla oljan, har också kunskaperna och kompetensen IS behöver. IS led innehåller en del rester från diktatorn Saddam Husseins regim som vet hur oljeindustrin fungerar, men i grund och botten är det inte mycket som förändras bara för att IS tar över området. Utvinningen rullar i mångt och mycket på som förut, bedriven av samma personer som tidigare utvann olja åt den syriska regeringen.

Enligt irakiska uppskattningar tjänar IS uppemot 50 miljoner dollar i månaden på oljan.

IS fraktade mer av sin egen olja i ett tidigare skede när jihadisterna tryggt kunde röra sig fritt. Men särskilt sedan de internationella bombningarna tog vid säljer gruppen i dag snarare sin produkt direkt från källan, enligt Valérie Marcel som är forskare och energiexpert på brittiska tankesmedjan Chatham House.

– I dag handlar det främst om att sälja vid källan så mellanhänder tar hand om frakten och resten av försäljningen, säger hon.

– De inblandade individerna är privata affärsmän, och kanske eller förmodligen tulltjänstemän i en del fall. Det handlar mer om att vända bort blicken till de här transaktionerna, och det betalas ut pengar till diverse personer i den här kedjan som funnits sedan en rätt lång tid tillbaka.

IS oljehandel skiftar snabbt i utseende men de två främsta fraktvägarna ut ur Syrien har i alla fall tidigare gått via Turkiet och Kurdiska självstyret i Irak, säger hon och påpekar samtidigt att alla länder, även Sverige eller Storbritannien, har kriminalitet och svarta marknader.

Att smuggling förekommer är egentligen rätt självklart även om kriget ökat efterfrågan och gett diverse mer eller mindre suspekta aktörer – varav en del förmodligen bara vill rädda sin familj från svält medan andra har betydligt mer cyniska motiv – större spelrum. Alla som kontrollerar områden, vare sig det är rebellgerillor eller regeringar, vill naturligtvis visa att de kan förse ”sin” befolkning med bränsle.

– Det har funnits väl etablerade nätverk som egentligen bara är affärsmän som utnyttjar ett befintligt behov, säger Marcel.

– Det visar att det finns en begränsad kontroll över territoriet från statliga myndigheter och kanske en begränsad vilja att effektivt ta kontroll över alla transaktioner.

IS oljehandel säger något viktigt om jihadistgruppen, om den syriska konflikten, och om krig i allmänhet.

”IS menar allvar med sitt "statsbyggande" och vill precis som alla andra visa sig regeringsdugliga i områden där den infört sitt skräckvälde.”

Tillsammans med IS större inkomster från beskattning och konfiskering belyser oljepengarna hur IS genom sitt fokus på att kontrollera och dominera territorier särskiljer sig från en del andra ideologiskt liknande grupper som al-Qaidas centralorganisation, som ser sig som ett förstadium till en islamisk stat men som aldrig gått så långt som att utropa en. IS menar allvar med sitt ”statsbyggande” och vill precis som alla andra visa sig regeringsdugliga i områden där den infört sitt skräckvälde. Det förklarar också varför många experter är eniga om att en seger mot IS kräver att man vinner över lokalbefolkningen där IS styr, men också tar ifrån IS dess territorier med vapenmakt eftersom det är så den får sina inkomster.

Det faktum att såväl syriska regeringen som rebeller genom oljeköp bidrar till att finansiera de internationellt terrorstämplade och avskydda IS-jihadisterna sätter fingret på något som ofta tappas bort. Det är att även om IS är hatade är de för de flesta aktörer i Syrien inte den primära fienden. Regimen prioriterar att slåss mot andra rebeller än IS och rebellerna prioriterar att slåss mot regimen. Om inköpet av bränsle till stridsvagnen man kör i förlängningen finansierar IS så får det väl kanske, enligt dem, vara så.

Det är något viktigt som lite glöms bort när ”kriget i Syrien” för västerländska medier och politiker blev ”kriget mot IS”. Den missuppfattningen har också lett till en del massivt klantig politik, som USA:s försök att bygga upp rebellstyrkor mot löfte att de bara slåss mot IS, trots att det inte är rebellernas prioritet. Västländer borde kanske inte, som många experter påpekat, realistiskt sett anta att lokala aktörer i en blodig konflikt utan vidare ska rätta sig efter västs vilja.

”Krigsprofitörer behöver inte tas i försvar men, för att sparka upp den öppnaste av dörrar, är krig rent ut sagt förjävligt.”

Slutligen så säger IS oljehandel något om krig. När nöden blir extrem om samhället kollapsar kommer alltid människor kliva in för att fylla det tomrummet som uppstår, och de människorna utgör ett brett spektrum: Alltifrån vanliga men fruktansvärt desperata människor till de mest samvetslösa cyniker.

Krigsprofitörer behöver inte tas i försvar men, för att sparka upp den öppnaste av dörrar, är krig rent ut sagt förjävligt.