Därför löser inte bomber mot IS flyktingkrisen

Med flyktingkatastrofen i strålkastarljusen frågar sig många varför man inte bara kan flygbomba bort IS. Problemet är det vore mycket svårt, och dessutom inte inneburit ett slut på kriget. Låt oss förklara varför.

I kategorin Krig & konflikt

BUDAPEST.

Utanför tågstationen Keleti i centrala Budapest står 27-åriga Iman, med tårar i ögonen. Runt hennes fötter leker hennes tre små barn, Yumna, Muatassim och Sara. De har rest i flera dagar från Deir al-Zor i östra Syrien där den brutala jihadistgruppen IS, som Iman benämner med dess arabiska förkortning Daesh, tagit kontroll och sprider skräck. Samtidigt bidrar flygbombningarna från den syriska regeringen och den USA-ledda koalitionen med ytterligare en dimension av skräck.

Iman, som precis som många andra flyktingar inte vill ge hela sitt namn, berättar att de flytt via Turkiet och sedan Grekland, Makedonien och Serbien. På väg till Budapest skildes hon från den större grupp hon reste med, bland dem hennes man, och nu vet hon inte hur hon ska få tag på dem igen. Men en sak vet hon: i Syrien gick det inte att stanna.

– Daesh är där, det är bara död överallt. Vi i Deir al-Zor är under IS-kontroll och jag hade kanske kunnat stanna själv men vi var tvungna att åka för barnens skull, säger hon och kastar en blick mot Sara som sitter i en pappkartong med några kramleksaker i.

– Men allt just nu med Syrien gör att man måste lämna Syrien nu. Det finns inget liv där.

 

Att det är viktigt att hjälpa flyktingar som Iman, men att det nog inte i sig löser flyktingkrisen är något många bedömare under den senaste veckan påpekat. För att tackla krisen långsiktigt behöver man också tackla grundproblematiken – det fasansfulla kriget i Mellanöstern. Frågan om hur är däremot svårare att besvara. ”Fegisar”, fördömer i dag brittiska tabloiden The Sun på sin förstasida brittiska politiker som inte ställer upp på upptrappade flygbombningar för att besegra IS, och därmed sätta p för flyktingkrisen.

Problemet är bara att det, enligt många bedömare som följer konflikten på nära håll, knappast räcker.

För det första har flygbombningar, som ensamt verktyg, inte varit särskilt framgångsrikt. Flygbombningar har inte på egen hand lyckats tvinga IS från dess territorier i någon större utsträckning, trots att de pågått under lång tid och till ett högt ekonomiskt pris.

Flygbombningar har fungerat för att försvaga IS och begränsa gruppens förflyttningar, men för att pressa tillbaka IS på allvar krävs också markstyrkor, enligt militära och politiska analytiker. Exempel har varit kurdiska styrkor i Syrien och i Irak shiitiska miliser, varav de senare själva begått hemska övergrepp i sunnimuslimska områden där de dragit fram.

”All normalitet har kollapsat i stora delar av Syrien”

– Politiken kan inte bedrivas från luften. Luftkriget kan bedrivas från luften men det kommer inte vara effektivt förrän man pusslar ihop något politiskt på marken, säger Syrienkännaren Aron Lund som i fjol skrev en uppmärksammad bok om konflikten.

Flygbombningarna som enskilt vapen, inte minst när civila dödas, riskerar också att driva fler rekryter i armarna på IS och andra extremistgrupper. Särskilt eftersom de kan plocka propagandapoäng på att försöka hävda att den USA-ledda koalitionen är på samma sida som president Bashar al-Assad, som många i det polariserade Syrien ser som den främsta fienden.

– Om man är en genomsnittlig syrisk civilperson i norra Syrien i dag bombas du dagligen av al-Assads flygplan och på kvällen bombar koalitionens flygplan på närliggande platser. Från deras perspektiv finns de en koordinering om inte samarbete mellan al-Assad och koalitionen som är i grunden problematisk, säger Emile Hokayem, Mellanösternexpert vid tankesmedjan Institutet för strategiska studier (IISS), i telefon från Libanon.

Att bara trappa upp flygbombningarna kommer med andra ord troligtvis inte att räcka för att besegra IS. Men vad Iman och andra syriska flyktingar som kommer hit till Budapest vittnar om är också ett bredare problem.

Det handlar inte bara om IS brutalitet, ens i de områden gruppen tagit över. Det handlar inte heller bara om regimens flygbombningar, som enligt de flesta bedömningar kräver överlägset flest dödsoffer. Det handlar inte om att även i västvärldens ögon mer rumsrena rebellgrupper, de flesta mer eller mindre hårdföra islamister, också begår övergrepp mot civila i revolutionens namn.

Det handlar om att all normalitet kollapsat i stora delar av Syrien, ett land som i praktiken så gott som redan brutits i bitar. De flesta flyr helt enkelt för att det är krig, ett krig som ingen sida ensam kan lastas för helt. Människor dör varje dag, folket är hungrigt och barn går miste om avgörande år i skola och därmed deras förutsättningar för en framtid.

 

För att lösa flyktingkrisen och kriget i Mellanöstern som i dag är dess främsta bränsle räcker det alltså förmodligen inte att besegra IS – eller att avsätta Bashar al-Assad för den delen. För att sätta stopp för kriget i Syrien krävs en politisk lösning i Syrien som möjliggör någon sorts trygghet och säkerhet för dess folk. Där har också Europa ett politiskt ansvar för den pågående krisen, enligt vissa kommentatorer.

– Migrantkrisen i Europa är i grund och botten självförvållad, säger Lina Khatib, forskare vid universitet i London, till New York Times.

– Hade europeiska länder letat efter seriösa politiska lösningar på konflikten som krisen i Syrien, och lagt nog med tid och resurser på humanitärt bistånd i utlandet, så hade Europa inte befunnit sig i den här situationen i dag.

Frågan är om den kompromissviljan i dag finns bland de stridande grupperna, och bland de internationella stormakter som beväpnar och stöder olika sidor i kriget. Så länge kriget fortsätter, kommer folk också att desperat fly för att försöka rädda sig själva och, som i Imans fall, sina barns förutsättningar för ett någotsånär normalt liv.