Foto: Karim Mostafa

Beirut stinker

I den libanesiska huvudstaden växer högarna av sopor på gatorna. För invånarna är det en metafor för en rutten politik.

I kategorin Världspolitik

BEIRUT.

Det tog några dagar innan det började märkas på allvar. Även om soptunnorna svämmade över direkt så dröjde det innan körfälten blockerades och den fadda lukten blandades i den varma sommarluften. Men när sopkrisen väl var ett faktum undgick den ingen. Hela Beirut, så här i slutet på juli, stinker.

I en och en halv vecka har soporna i och runtom den libanesiska huvudstaden legat kvar på gatorna. Högarna har växt för varje dag, inkräktat på trottoarer och begravt parkerade bilar. De grönklädda sophämtarna har fortsatt städa runtomkring, hällt ett vitt bakteriedödande pulver på soporna – men inte tagit dem med sig.

Det finns ingenstans att dumpa dem.

 

Allt började förra helgen, när den flera gånger förlängda tidsfristen för Libanons största soptipp i Naameh gick ut. Tippen skulle aldrig vara permanent – redan 2007 var den full. Till slut, 13 miljoner ton över dess kapacitet, fick de boende nog och blockerade infarten.

”För dem är soporna en metafor för en rutten politik”

– Men politikerna har inte brytt sig om att hitta en lösning. Och nu stinker hela staden, säger Therese Baradai, i ett demonstrationståg som kampanjen ”Ni stinker” anordnade på tisdagen i Beirut.

För dem är soporna en metafor för en rutten politik. Libanon är ett land med fria val och demokratiska processer – men de haltar. Presidentposten har varit ledig i över ett år, regeringen sitter på ett mandat de själva förlängt. Det finns lite tilltro till den styrande eliten, och att den ska agera för allas bästa.

  • Mot slutet av förra veckan började en del bränna sopor inne i staden, både för att göra sig av med avfallet och som en protest. En del vägar spärrades av, och trafiken stoppades av de brinnande soporna. Beirut och närliggande Mount Lebanon producerar 3000 ton sopor varje dag, bara en liten del återvinns. Foto: Karim Mostafa
  • De 4000 personer som arbetar med soptömning i och runtomkring Beirut är mestadels migrantarbetare från Indien och Bangladesh. Företaget, Sukleen, är omgärdat av anklagelser för korruption och överpriser. Foto: Karim Mostafa
  • I tisdags samlades demonstranter under parollen "Ni stinker" för att visa sitt missnöje med landets politiska ledarskap. En person bär en libanesisk flagga där det gröna cederträdet är utbytt mot en stinkande hög. Foto: Karim Mostafa
  • En kvinna går förbi en hög med sopor i stadsdelen Basta nära centrala Beirut. Det sägs att sopkrisen symboliserar en rutten politik, och en styrande elit som missköter sitt uppdrag. Det var känt sedan länge att soptippen i Naameh skulle stängas, ändå hade inget alternativ tagits fram. Foto: Karim Mostafa
Helskärm

Libanon har sedan länge återkommande vattenbrist och dagliga elavbrott på flera timmar. Men gatorna har alltid hållits rena, av mestadels migrantarbetare från Indien och Bangladesh anställda av det privata sophämtningsföretaget Sukleen. Nu anklagas såväl Sukleen som politikerna som kontrakterat dem för korruption och överpriser.

Rätt vad det är under demonstrationen kör en bil förbi, med tonade rutor och den speciella nummerplåt som bara politiker har. Snabbt börjar folk kasta symboliska påsar med skräp.

– Brottsling! Du stinker, skriker de och bankar på motorhuven.

Sophögarna har triggat andra reaktioner också. Få är så snabba att driva med problem som libaneserna, som har en lång repertoar av skämt från åren med krig. En bar mitt emot en enorm sophög lockar nu kunder med sin ”bergsutsikt”; någon har gjort ett mobilspel där du kan kasta soppåsar på parlamentet.

 

Libanon är inte ensamt om sitt sopproblem. Förra månaden i Delhi strejkade 15 000 sophämtare, och invånarna i Dakar har flera gånger fått leva i sina egna sopor. 2008, när Neapels gator begravdes i avfall, blev det en symbol för korruption och politiskt nederlag.

”Det är ynkligt!”

I Libanon, säger Ziad Abi Chaker som ligger bakom flera hållbarhetsprojekt, återvinns endast 8 procent av soporna, trots att återvinning är en del av överenskommelsen med Sukleen.

– Det är ynkligt! Många länder ligger runt 50-60 procent.

– Jag sorterar, mina vänner också, problemet är att det inte finns någonstans där vi kan återvinna, säger Beirut-bon Soha Sabagh.

De senaste dagarna har initiativ kommit fram, bland annat en tjänst som lovar att gratis plocka upp sorterade sopor.

 

Så till slut, sent i måndags kväll, hördes det välkända ljudet av sopbilar på Beiruts gator. Sophämtarna möttes med jubel – en video där personer spontandansar på gatan har setts över 160 000 gånger. Men det är bara en bråkdel som har tömts, och ingen vet var de bortkörda soporna hamnat. Politikerna vägrar berätta. Kommun efter kommun har gått ut och vägrar ta emot huvudstadens avfall. Journalister och aktivister har följt efter lastbilar som dumpar avfall nedför bergssluttningar, utmed vägkanter och i Beiruts uttorkade vattendrag.

Soppolitiken, oavsett, är fortsatt skräp.

 

Text: Jenny Gustafsson

Foto: Karim Mostafa