”Attackerna utfördes av svenska piloter i ensitsiga skolflygplan, som smugglats ut ur Sverige”

Svenskarna i inbördeskriget i Nigeria 1969–1970 och kriget i Israel 1948–1949 – läs utdrag ur nya boken här.

I kategorin Krig & konflikt

Mer än 2 000 svenskar har gått ut i främmande krigstjänst sedan 1945. De har varit soldater i Israel, piloter i Biafra, gerillakrigare i Argentina och kämpat i Vietnam, Korea och hela världen.

Författarna Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg ger i sin nyutkomna bok ”Svenskar i krig 1945-2015”, utgiven av Historiska Media, en ny bild av svenska frivilligas engagemang.

Expressen kan här publicera utdrag ur kapitlen om krigen i Israel och i Biafra.

Boken ”Svenskar i krig 1945–2015” har getts ut av Historiska Media och finns i handeln nu.

 

Utdrag ur kapitlet: I inbördeskrigets Nigeria 1969–70 – Gerillapiloter för Biafra

"Jag träffade tornet med några raketer, medan de återstående fortsatte förbi och träffade hangarens ena vägg. Svängde sedan något för att skjuta mot två MiG-plan som jag upptäckt på hangarplattan."

Gunnar Haglund, frivillig stridspilot för Biafra


Under våren 1969 uppmärksammade världens media en handfull svenska stridspiloter under ledning av en svensk greve i ett undanskymt krig i Afrika. Platsen var inbördeskriget mellan Nigeria och utbrytarstaten Biafra. Under den legendariske Carl Gustaf von Rosen lyckades "gerillapiloterna" slå ut delar av det nigerianska flygvapnet i syfte att förhindra ytterligare terrorbombningar. De svenska piloterna attackerade lågt över djungeln i enmotoriga skolflygplan medan deras motståndare var välbetalda legopiloter i sovjetbyggda MiG-17.

...

Julen 1968 bevittnade von Rosen hur de nigerianska legopiloterna, istället för att anfalla militära mål, terrorbombade biafranska byar, sjukhus och flyktingläger. Kort efter att han bevittnat bombningarna träffade von Rosen den före detta BBC-journalisten och senare succéförfattaren Frederick Forsyth över en kopp te i dennes husvagn i Biafra och lade fram sina idéer om att bekämpa Nigerias flygvapen. Forsyth, som på 1950-talet varit pilot i Royal Air Force, beskrev mötet med von Rosen i sin bok The Biafra Story. Frustrerad av den passiva diplomatin tog von Rosen saken i egna händer: "Då man vände honom ryggen återstod för CG att dra på sig flygoverallen och gå till handling."

 

Expressen intervjuade von Rosen i maj 1969:

"Jag har länge haft tanken att det nigerianska flygvapnet skulle kunna utplånas på marken med särskilt utrustade sportflygplan. Nigerianska flygplan har terroriserat den biafranska befolkningen. Kvinnor och barn har blivit offer för bomber och kulor från flygplan som Sovjetunionen försett Nigeria med."

Strax efteråt gick ett nyhetstelegram från Reuters genom världspressen och vållade sensation:

"En svensk 59-årig greve ledde två biafranska flygräder nyligen mot nigerianska flygfält [...] Attackerna utfördes av svenska piloter i ensitsiga skolflygplan, som smugglats ut ur Sverige. Carl Gustaf von Rosen, som tidigare detta år gjorde flera flygningar för hjälporganisationer, ledde attackerna."

...

Efter inte helt ofarliga testflygningar och provskjutningar med raketer bestämde von Rosen att den första attacken skulle ske i samband med ombasering in i Biafra torsdagen den 22 maj 1969. Före anfallet diskuterade alla piloter igenom taktiken tills alla var nöjda med upplägget. Målet var det nigerianska krigsflygfältet i hamnstaden Port Harcourt. Tillsammans med svenskarna deltog även två biafranska piloter i anfallet, August Okpe och Willy Brucet.

Gunnar Haglund beskrev aktionen:

Flygplanen var nu fulltankade och lastade. Vi ställde in vattenflaskor i kabinerna för den långa flygningen. Det var 35 grader varmt och djungeln ångade i hettan. Så snart flygplanets hjul lämnat marken blev jag fullkomligt lugn och avslappnad. Vi flög nu fram över trädtopparna med planen tungt lastade. Vi kände oss väl sammansvetsade, alla fem. I fin form efter flera dagars hårt arbete, övningar och planläggning. I vår taktik för den första attacken ingick att flyga så lågt som var praktiskt möjligt. Detta för att undvika att bli upptäckta på någon radarskärm. Vi flög ut över vattnet och bort från kusten på mycket låg höjd. Snart förlorade vi land ur sikte och det enda som syntes runt om oss, var vågor och vatten. Jag tog kryssbäringar på solen och på ön Sao Tomé som syntes långt borta i ett fjärran soldis. I kabinen visade termometern på 32 grader. Hur skulle kusten möta oss? Med en skur av kulor från luftvärnskanoner eller lika fridfull som den syntes härifrån? Efter ytterligare några minuter meddelade Carl Gustaf i radion att flygplatsen låg rakt framför oss. Jag avfyrade mina första två raketer. De for iväg med en otrolig fart, men de gick för lågt och träffade marken framför den bunker varifrån man sköt oavbrutet. Min nästa salva träffade alldeles intill luftvärnet och den tredje trängde in i det. Jag var nu mycket nära och såg hur hela värnet lyfte sig en aning vid explosionen. "Nu tar vi trafikledartornet!", sa Carl Gustaf. Jag träffade tornet med några raketer. Sedan jag svängt undan, såg jag inte målet mer, bara rök efter explosioner. Det gällde nu att komma hem efter bästa förmåga.

De svenska "gerillapiloterna" landade efter anfallet på Camp II, en provisorisk (kamouflerad) fältflygplats i det isolerade Biafra. Förutom träffar på en luftvärnsställning, flygledartornet och hangaren, förstördes minst två MiG- och ett Iljusjinplan under anfallet. 


 

Utdrag ur kapitlet: I israelisk tjänst 1948–49 – För ett omstritt land

”Denna kväll förvandlades plötsligt mörkret omkring oss till ett silverlysande, bländande ljussken. Det var det egyptiska luftvärnets strålkastare som med ens hade fångat oss. ”Dom har radarstyrda strålkastare, dom jäklarna!” hörde jag Ulf Christiernsson ropa och han drog på med en ännu brantare sväng.”

Åke Liljeberg, frivillig pilot i israelisk krigstjänst 1948


Staten Israel utropades den 14 maj 1948 i Tel Aviv av David Ben-Gurion, ledare för Mapai, det israeliska arbetarpartiet. Dagen efter självständighetsdeklarationen anfölls den nya staten av arméer från Egypten, Libanon, Transjordanien, Irak och Syrien. Många judar, men även icke-judar, från hela världen skyndade sommaren 1948 som frivilliga till Israels försvar, bland dem ett fyrtiotal svenska medborgare. Bland detta fyrtiotal befann sig svenska flygplansbesättningar på totalt cirka tjugo personer i form av piloter, signalister och navigatörer som flög hemliga transporter av krigsmateriel och flyktingar till Israel och som även deltog i direkta stridshandlingar som bombpiloter.

...

Totalt stupade 5 700 israeliska militärer i kriget, av vilka 123 var utländska frivilliga: 4 kvinnor och 119 män. En av dem var svensk: den 19-årige flottisten i den israeliska marinen, Leif Elwing från Kumla. Han var den ende stupade med icke-judisk familjebakgrund. Den i efterhand troligen mest kände bland de svenska israelfrivilliga under 1948 års krig är den senare fackföreningsordföranden och landshövdingen Sigvard Marjasin som tjänstgjorde i de israeliska flottstyrkorna.

...

Leif Elwing från Kumla var född 1930 och arbetade som sjöman på en svensk lastbåt i Haifas hamn när striderna bröt ut i maj 1948. Han klev omedelbart iland för att frivilligt strida för den nya judiska staten. David Wiorek från Stockholm tjänstgjorde som flottist på samma israeliska krigsfartyg som Elwing när denne stupade i strid den 9 juli 1948 på Medelhavet: ”Vi blev anfallna av egyptiskt flyg med kanon och kulspruteeld. Leif Elwing stod bara en meter från mig när han träffades av ett huvudskott framifrån som gick rätt igenom hans hjälm. Döden var ögonblicklig. Jag har senare besökt Elwings grav i Kumla.”

...

Ulf Christiernsson från Helsingborg är nog det närmaste en svensk pilot kan komma W. E. Johns pojkbokshjälte Biggles. Han var son till riksdagsmannen och redaktören för Helsingborgs Dagblad, Nils Christiernsson, som ofta motionerade om höjda anslag till det nybildade svenska flygvapnet. Som ung utbildade sig sonen Ulf till stridspilot i det svenska flygvapnet och övergick på 1930-talet till flygbolaget ABA. Åren 1942–46 tjänstgjorde Christiernsson som frivillig pilot i brittiska Royal Air Force där han utförde 48 stridsuppdrag med Mosquitoplan och 27 uppdrag i Spitfire. Han blev även en av de allra första allierade piloterna att möta världens första operativa reajaktplan, det tyska Messerschmitt Me 262, i luftstrid över Würzburg i augusti 1944. ”Jag tyckte så jävligt illa om Hitler”, sammanfattade Christiernsson sina motiv att strida i brittiska RAF. Hans syster var gift med en judisk man som under andra världskriget mördades av nazisterna.

...

Under det sista halvåret av Skandinaviska Areos existens flög Christiernsson, delvis mot bakgrund av sitt tidigare engagemang under kriget, judiska flyktingar från läger i Belgien och Holland till Marseille för vidare befordran till Israel. Detta skedde på uppdrag av Jewish Agency. Snart engagerades Ulf Christiernsson och hans svenska kollegor i andra uppdrag för Israel: att flyga krigsmateriel i C-46-plan från Tjeckoslovakien till Israel via Korsika. Dessa transporter skedde mestadels nattetid och Christiernsson utförde sexton sådana flygningar. Pilotarvodet för uppdragen låg på 1 000 dollar i månaden vilket då var mycket pengar. Ulf Christiernsson kommenterade senare dessa vapentransporter:

När Bernadotte emellanåt lyckades förhandla fram ett uppehåll i striderna fick vi inte flyga in några vapen. Men plötsligt blev det krig igen och då återupptog vi flygningarna. Det var spännande dagar. När Israel vunnit befrielsekriget fick vi våra ”Israel Liberation Medals” och ett erbjudande att tjänstgöra direkt i det israeliska flygvapnet som behövde erfarna piloter. Jag blev först kapten och sedan major i Israels flygvapen.

...

I oktober 1948 flög Ulf Christiernsson minst ett bombuppdrag med C-46 som i övrigt hade en svensk besättning – Rune ”Eljas” Elghorn och Åke Liljeberg. Uppdraget var att från den egna basen i Ekron attackera den egyptiska jaktplansbasen i El-Arish i norra Sinai. Eftersom C-46 som transportplan inte var utrustad för bombfällning fick Christiernsson och hans svenska besättning armera bomberna för hand och sedan kasta ut dem över flygbasen i El-Arish genom den bortmonterade sidodörren!

Christiernssons andrepilot, Åke Liljeberg, som var reservofficer i det svenska flygvapnet och senare blev en känd pilot i SAS, deltog i både bombuppdrag mot El-Arish och transporten av vapen och sårade till och från de inringade israeliska kibbutzerna i Negevöknen:

Flygningarna utgick från Ekron, den militära flygplatsen cirka 30 kilometer sydost om Tel Aviv, och först efter att det hade blivit mörkt. För att undvika det egyptiska luftvärnet cirklade vi upp till femtusen fot innan vi satte kurs mot det landningsstråk ute i ökensanden där vi skulle landa. Det var dolt i mörker tills vi hade utväxlat bestämda lösenord över radion. När vi fått en signal som betydde att det var OK att komma in för landning, tändes en rad svagt lysande lampor som markerade landningsstråket. Det hade hänt att lamporna slocknat då flygplanet låg på finalen. De egyptiska linjerna låg inte så långt borta, och i mörkret gjorde deras patruller då och då framstötar mot i israelisk tjänst 1948–49 57 kibbutzen som låg i närheten av landningsstråket. När de kom åt passade de på att klippa av elledningen till lampraden. Därför hade vi instruktioner att efter landningen hålla motorerna gående, tills vi var säkra på att det verkligen var kibbutzens folk som tog emot oss. Medan vi satt kvar i cockpit beredda att dra på igen, var det telegrafistens uppgift att stå nere i lastdörren med ett automatgevär skjutfärdigt när den öppnades. En gång skulle vi på tillbakaflygningen ha med oss sårade efter ett anfall som kibbutzen under dagen blivit utsatt för. Medan de bars ombord på bårar fick vi vänta i samlingslokalen. När vi kom tillbaka till flygplanet var kabinen fylld av jämmer och en lukt av blod. Bårarna låg uppradade på kabingolvet, och mitt ibland dem gick en ensam kvinnlig sjukvårdare med hjälpande händer och försökte lindra dem som hade det svårast. När vi startade, lämnade vi ett virvlande moln av sand och damm efter oss.

Under sin tid i det israeliska flygvapnet 1948–50 var Ulf Christiernsson även flyglärare för, och blev god vän med, Ezer Weizman som senare blev befälhavare för Israels flygstridskrafter under sexdagarskriget, försvarsminister och Israels president.