Foto: Axel Öberg

Så styr han dödsdrönarna över Afghanistan – från ett rum i USA

James, 27, dödar på distans i länder som Afghanistan. Från USA. Här är Anne-Sofie Näslunds och Axel Öbergs unika rapport för Geo, inifrån en utbildningsbas för drönarpiloter i New Mexico.

I kategorin Världskonflikter

NEW MEXICO.

Drönare skulle bli USA:s nya supervapen mot terrorism. Men läckta dokument avslöjar att uppemot 90 procent av offren är civila.

Geo reste till New Mexico och flygvapenbasen där drönarpiloter lär sig att döda på distans.

– Jag ser det som att jag räddar liv, säger 27-åriga James som inspirerats av filmen ”Top Gun”.

  • James, som inte får säga sitt efternamn, är 27 år och kommer från Arkansas. Han har jobbat som drönarpilot i fem år och tycker att han hittat sitt drömjobb. Geo möter honom här på Holloman Air Force Base i New Mexico, där han utbildar andra till att bli drönarpiloter. Foto: Axel Öberg
  • James visar för Geo hur simulatorn fungerar och hur man skulle gå till väga för att bomba i Afghanistan, från USA. Foto: Axel Öberg
  • Ett par av drönarna, stora som sportflygplan, parkerade i hangaren på Holloman Air Force Base i New Mexico. Foto: Axel Öberg
  • Ett par bilar utanför ingången till den enorma flygbasen Holloman Air Force Base i New Mexico. Här utbildas fler stridspiloter än någon annanstans i USA. Foto: Axel Öberg
Helskärm

Planen på landningsbanan är av samma storlek som mindre sportflygplan och ser ut som vilka stridsflyg som helst – tills man tittar noga. För de här planen har ingen plats för människor.

De är gjorda för bomber.

Bomber som ska avfyras från USA och döda i länder som Afghanistan.

”Vi vill vara transparanta för att folk ska förstå hur vi jobbar och att vi inte har något att dölja.”

Det har tagit månader att komma hit, månader med ansökningsformulär och bakgrundskollar innan vi till slut blir insläppta. Och det är kanske inte så konstigt. Holloman Air Force Base utanför Alamogordo i New Mexico utbildar flest stridspiloter i hela USA – de som så pricksäkert som möjligt ska lära sig förinta fiender på andra sidan jorden utan att själva behöva vara på plats.

– Vi vill vara transparanta för att folk ska förstå hur vi jobbar och att vi inte har något att dölja, säger presschefen Arlan Ponder som först tar emot oss.

 

Sätter samhällen i skräck

"Drönare" är fjärrstyrda förarlösa flygfarkoster och kommer i en mängd olika varianter, både civila och militära.
Större drönare kan också bestyckas och exempelvis USA använder drönare för att bomba i en rad länder, bland annat Syrien, Pakistan, Afghanistan, Somalia, Irak och Jemen.
USA har utökat sin drönarflotta kraftigt under det gångna decenniet framförallt eftersom de är billigare än vanligt stridsflyg, och inte försätter eget folk i fara. Exakt hur många drönare USA:s militär använder är inte känt, men redan 2011 var det fler än 7 000.
Användningen av drönare är kontroversiell, bland annat på grund av att civila dödas och för att ett konstant surrande av drönare i himlen enligt lokalbefolkning kan hålla hela samhällen i skräck.

Visa merDölj

Officeren Rob Kiebler är inne på samma spår när han talar nonstop i 45 minuter om den avancerade tekniken, hur drönare har använts av USA i vartenda krig sedan Kosovo och hur mycket bättre – mer precis, säkrare, billigare och effektivare – den nya tekniken är.

– Det här är framtiden, bara nästa år tar vi in 818 nya studenter, säger Rob Kiebler.

Efter introduktionen guidas vi runt på anläggningen och vid varje stopp har flygbasen valt ut ett antal personer vi får tala med. Det är så vi träffar James. Han är 27 år, får inte säga sitt efternamn, kommer från Arkansas och har jobbat som drönarpilot i fem år – och tycker att han har hittat ett drömjobb.

Nu sitter han vid en simulator och ska lära mig bomba stridsflyg i Afghanistan.

  • Geo berättade den 1 juni 2014 om Aisha, flickan utan ansikte, som är ett av många offer för drönarattacker. Hennes öde påverkade många och Terese Cristianssons reportage om Aisha belönades nyligen med det prestigefyllda Wendelapriset.
  • Bilen som Aishas pappa Abdul Rashid körde blev till skrot. Före attacken jobbade han som taxichaufför och brukade köra folk till provinshuvudstaden Asadabad.
  • Den totalförstörda bilen förs bort på ett lastbilsflak.
Helskärm

I höstas kom den senaste stora larmrapporten som spreds över världen: Hemliga amerikanska dokument som läckts till sajten The Intercept visar att de allra flesta som dödas av de obemannade planen är oskyldiga. Som exempel ges ”Haymaker”, en operation som inleddes i nordöstra Afghanistan i januari 2012 för att slå ut al-Qaida. När den avslutades tretton månader senare hade över 200 personer dödats. Av dem var bara 35 tänkta måltavlor, så kallade "Jackpots", medan 165 var oskyldiga som råkat befinna sig på fel plats. Under en femmånadersperiod var så många som nio av tio som dödades civila, visar dokumenten

– Det här väcker allvarliga farhågor att USA systematiskt brutit mot internationell lag, skriver Amnesty i en kommentar och kräver att kongressen utreder uppgifterna.

Enligt människorättsorganisationen är det särskilt allvarligt att USA medvetet tycks ha klassat oidentifierade personer som ”stridande” för att i efterhand kunna rättfärdiga sina attacker.

”James har varit här några månader för att utbilda nya piloter. Han längtar tillbaka till jobbet i Las Vegas säger han, men ser det som ett viktigt karriärsteg.”

– Vill du testa? frågar James.

Det ser så verkligt ut att jag måste påminna mig själv om att det är en simulator när jag sätter mig vid spakarna. Fem skärmar visar flygdata. Siffror som indikerar hastighet, höjd, grader, tid och tryck svischar förbi. Vi flyger elva kilometer över marken och har fått order från en insatschef någon annanstans i byggnaden att cirkulera över ett stridsplan och avvakta instruktioner.

Här på basen sker bara övningar, planen som står på landningsbanan eller cirkulerar över våra huvuden används i utbildningssyfte eller för tester, medan bombplanen bland annat styrs från en bas utanför Las Vegas.

James har varit här några månader för att utbilda nya piloter. Han längtar tillbaka till jobbet i Las Vegas säger han, men ser det som ett viktigt karriärsteg. Utbildningen här är fyra till fem månader lång. Några kommer direkt från pilotutbildningen, andra har jobbat som vanliga piloter i många år men omskolar sig nu till drönarpiloter.

”Lite mer åt höger, sväng runt där, fortsätt sikta på målet.”

Fast här är det ingen som använder ordet drönare, och de gånger jag säger fel blir jag rättad. RPA, Remotely Piloted Aircraft, är begreppet som används eftersom ”drönare kan köpas av vem som helst för några hundralappar, har fått en negativ klang och inte har något med vårt arbete att göra”.

James fortsätter ge instruktioner och påstår att jag har talang.

– Lite mer åt höger, sväng runt där, fortsätt sikta på målet.

Just den här gången är målet ett stridsflygplan.

En officerare visar upp sambandscentralen där de anställda på basen kan följa de olika drönarnas kameror. På Holloman Air Force Base tränar USA piloter för att flyga förarlösa plan. Foto: Axel Öberg

På skärmar som visar rörliga bilder, som om de var filmade från planets undersida, ser vi byggnader, bilar och människor. Bilderna är så skarpa att vi ser färger på kläderna och vilka som bär vapen.

Till stor del flyger planet sig självt.

– Det är inte en Cessna där du hela tiden behöver hålla i spakarna, förklarar James.

Om något skulle hända så att kommunikationen bryts, flyger planet bara tillbaka.

– Vi behöver inte oroa oss för att de ska börja hitta på saker av sig själva som många verkar tro, säger James och hänvisar till deras egna siffror som visar att olyckorna är färre än vid vanlig flygning.

– Här ser du var våra partners befinner sig och vilka fler som är i luften, säger han och pekar på en radarskärm.

– Och här ser du exakt vad du har kvar att avfyra.

”Man önskar att det var tydligare i grafiken som en explosion, eller hur? Men det där visar att det var träff.”

Sen är det dags. En av missilerna ska släppas. Först en röd knapp och sen en annan knapp som ska hållas inne samtidigt som avtryckaren.

– Du måste trycka in avtryckaren hela vägen, säger James.

Sen dröjer det, precis som i verkligheten, nästan 30 sekunder innan missilen når fram.

– Man önskar att det var tydligare i grafiken som en explosion, eller hur? Men det där visar att det var träff, säger James efter en stund och pekar på skärmen.

– Man kan tro att du gjort det här förut, säger hans kollega.

 

Det är inte första gången USA kritiseras för sina obemannade flyg. Människorättsorganisationen Reprieve har tidigare analyserat rapporter som gjorts i samband med drönarattacker mot människor på USA:s ”Dödslista” – det hemligstämplade amerikanska dokument som listar terrormisstänkta som anses omöjliga att gripa levande eller åtala. I praktiken handlar det om en dödsdom utan att personen får en chans att försvara sig – eller ens får veta vad den är misstänkt för. Listan godkänns av president Obama, men granskas inte av någon myndighet – och korrigeras enligt Reprieve i efterhand för att rättfärdiga misslyckade attacker.

Och fusket, det uppges vara enormt: 41 godkända måltavlor rapporteras ha blivit ”dödade” vid i genomsnitt tre olika attacker innan de faktiskt blev dödade.

Totalt ska minst 1 147 människor ha dött av bomber avsedda för 41 måltavlor.

Många av dem var barn.

Ett fall krävde sju attacker med totalt 164 dödsoffer, varav 11 barn, innan måltavlan till slut dödades.

  • Pakistanska studenter samlade i förödelsen efter en amerikansk drönarattack mot en religiös sammankomst i Hangu, nordvästra Pakistan, i november 2013. Minst sex personer dödades den gången.
  • Den 16 oktober rapporterade Expressen om att sajten The Intercept publicerat hemliga dokument som visar att de allra flesta som dödas av de amerikanska obemannade planen är oskyldiga.
Helskärm

Vi skjutsas runt med buss och får se lekparker och byggnader där militärernas barn går i skolan. Sen är det dags för buffé i en personalmatsal där det spelas Bryan Adams och låtar från filmen Grease och militärerna helst pratar om helgens stora Oktoberfest och vilka ölsorter basen kommer att köpa in den här gången.

Ingen av dem vill, eller får, tala om rapporterna som visar att många fler oskyldiga än måltavlor dödas.

– Det där är uppgifter som kommer från osäkra källor, säger en.

– Det där skulle i så fall bygga på hemligstämplat material och är inget jag känner till, säger en annan.

Den officiella inställningen är att det inte stämmer. Under den första presentationen förklaras att drönare är framtiden och innebär en större trygghet för alla.

– I stället för att gå in och döda en eller två individer kan vi kartlägga hela situationer eller nätverk. Det har vi bevisat gång på gång, säger Rob Kiebler.

En annan fördel som lyfts fram är att drönarplanen kan flygas 24 timmar om dagen, 365 dagar om året. Varje plan kan cirkulera i upp till ett dygn innan de måste tankas – att jämföra med ett par timmar för vanliga plan.

”Vi har ofta bättre koll än de på marken, blir de beskjutna har de fullt upp att komma undan. 20 000 fot upp ger bra överblick.”

James ser faktiskt bara fördelar, säger han. Han får inte berätta vilka operationer han ingått i men säger att hans huvuduppdrag under åren i Las Vegas var att skydda USA:s soldater på marken och han använder Afghanistan som exempel när han förklarar hur det gick till.

– Det kan vara hemskt jobbigt. Man är kanske 11 000 kilometer därifrån men det känns som att man är där.

Med den distansen, hur vet du ens om du dödar någon?

– Vi har ofta bättre koll än de på marken, blir de beskjutna har de fullt upp att komma undan. 20 000 fot upp ger bra överblick.

Så du vet hur många du har dödat?

– Det är en fråga jag inte borde svara på. Men det är ingen hemlighet eller överraskning om vi lyckas eller inte.

Känns det verkligt?

– Det känns inte ett som ett tv-spel om det är det du undrar. Jag får den frågan ibland och för mig är det lika dumt som att be någon kolla på månen och fråga hur personen kan veta att det är månen. Det är på riktigt, jag har aldrig känt något annat.

– Jag brukar säga att det skulle vara världens tråkigaste tv-spel. Av 2 000 timmar har jag bara varit i en handfull attacker. 99 procent av tiden handlar om att ha koll på något på marken eller följa efter någon.

”Ofta ser man kropparna ganska tydligt, men inga ansikten. Man kan se färger på kläder, om de är beväpnade och om det är något barn med i gruppen.”

Lite senare återkommer han till det där med tv-spel och säger att han inte ens spelade särskilt ofta som barn:

– Det handlar inte om att ha snabba reflexer eller skjuta snabbt utan att kunna göra ansvarsfulla bedömningar och förstå hur systemet fungerar.

Hur väl ser du människorna innan du avfyrar?

– Ofta ser man kropparna ganska tydligt, men inga ansikten. Man kan se färger på kläder, om de är beväpnade och om det är något barn med i gruppen.

De där 30 sekunderna innan missilerna träffar – vad tänker du då?

– Mest på positionen. Behöver jag svänga om och attackera igen? Var har jag kamerorna och vilket vapen ska jag använda härnäst? Det är väldigt tekniskt, åtminstone för min del och jag är väldigt fokuserad.

Och efter jobbet, tänker du på det då?

– Det händer, men jag har aldrig upplevt posttraumatisk stress som vissa andra. Krig är känslosamt varje gång dödande är inblandat, men jag förlitar mig på att varje del jag varit inblandad i har varit nödvändig och det bästa alternativet för att klara vårt uppdrag.

Förstår du någon del av kritiken?

– Mycket handlar om att USA skickar upp robotar men som du ser kontrolleras allt härifrån, det är inga robotar. Du vill ju att det ska vara så exakt som möjligt och med den här tekniken kan vi hålla oss över ett mål i 15–20 timmar. Vi kan vänta i timmar och följa efter någon till ett område där det är säkrare att skjuta. Det gör det möjligt att vara mer försiktig.

James och hans partner visar upp för Geo hur en General Atomics MQ-9 Reaper styrs. Foto: Axel Öberg

Det är också en del av kritiken – att civilbefolkningen tvingas leva med bombflygplan som ett bokstavligt talat ständigt hot över huvudet. James vill veta hur attityden ser ut i Sverige.

Inte särskilt positiv, konstaterar jag.

Förutom det uppenbara att oskyldiga dödas känner många att USA:s krigföring inte är särskilt rättvis.

– Vad skulle det göra för skillnad om jag satt i ett plan, undrar han.

Jag tror många tänker att USA inte riskerar någonting, ni behöver inte ens vara på plats.

– Det ska inte vara rättvist. Har vi accepterat krig måste vi kunna göra allt vi kan för att vinna det och förstöra för vår fiende.

Är det lättare med den geografiska distansen tror du?

– Jag tror absolut det är lättare än att vara en soldat på marken, men om man jämför med att flyga över Afghanistan och bomba tror jag inte att det är någon större skillnad.

Vad är det du gillar med jobbet?

– Att delta i internationella uppdrag som räddar liv på amerikaner, våra allierade och bekämpa terrororganisationer som IS. Jag saknar den delen varje gång jag läser om IS.

Om sex månader är han förhoppningsvis tillbaka utanför Las Vegas, säger han.

”Ofta säger jag att jag jobbar med datorer. Men att gå ut på krogen och säga att du är stridspilot är lite som att säga delfintränare, det är knappt de tror dig.”

Vi har kommit ut till landningsbanan och fotografen börjar ta bilder. James har på sig solglasögon och står lutad mot ett av drönarplanen när hans kollega kommer fram med sin mobiltelefon och spelar ledmotivet till ”Top Gun”, filmen där Tom Cruise spelar hjälte och stridspilot. James skrattar och berättar att han velat bli stridspilot sedan han var liten och att han älskade filmerna ”Top Gun” och ”Armageddon”.

Hur var det att jobba som stridspilot i 20-årsåldern i Vegas?

– Det var grymt. Jag jobbade kvällsskiftet, från 16 till midnatt, vi befann oss på andra sidan jorden men kunde gå ut i Vegas direkt efteråt. Jag jobbade fem dagar och var ledig tre och åkte till Los Angeles var och varannan helg.

Brukar du berätta för folk vad du jobbar med?

– Ofta säger jag att jag jobbar med datorer. Men att gå ut på krogen och säga att du är stridspilot är lite som att säga delfintränare, det är knappt de tror dig.

I april avslöjades att amerikanska drönare dödat två gisslan i Pakistan. President Barack Obama gick senare ut och bad om ursäkt. Foto: Olivier Douliery

Enligt försvarshögkvarteret Pentagon kommer USA att utöka användningen av drönare från nuvarande 61 om dagen till 90 år 2019. Wall Street Journal har rapporterat att målet är att förbättra informationsinhämtningen och kapaciteten att anfalla.

Bara sedan den USA-ledda operationen inleddes mot IS i augusti förra året har över 3 800 attacker utförts i Irak och Syrien. Men det som skulle bli en effektiv och smärtfri offensiv, där USA skulle slippa förlora några soldater, börjar allt oftare beskrivas som ett fiasko.

I april avslöjades att amerikanska drönare dödat två gisslan i Pakistan, den amerikanska läkaren Warren Weinstein och italienaren Giovanni Lo Porto som hållits fångna av terroristorganisationen al-Qaida.

”Samtidigt skriver brittiska The Times att USA tvingats minska antalet drönaruppdrag eftersom allt fler piloter hoppar av.”

– Jag beklagar djupt, sa president Barack Obama under ett kort framförande och lovade att USA skulle dra lärdom av det inträffade.

Natten till 3 oktober var det dags igen när en Nato-ledd styrka bombade Läkare utan gränsers sjukhus i Kunduz i norra Afghanistan. Tolv personer ur personalen och tio patienter dödades, varav tre var barn.

Den gången användes inte drönare utan bemannade stridsflygplan, men attacken ledde till att diskussionen om krigsbrott ännu en gång fördes upp på agendan.

Ännu en gång fick Obama gå ut och be om ursäkt.

Samtidigt skriver brittiska The Times att USA tvingats minska antalet drönaruppdrag eftersom allt fler piloter hoppar av. Enligt en internrapport ska förklaringen vara dåliga löner och långa arbetspass – liksom en konstant rädsla för att döda oskyldiga.

I veckan upprepade Obama att ”IS måste förgöras” och att det kommer ta tid. Han försvarade också sin taktik, samtidigt som han uppmanade fler länder att delta i kampen.

Geos reporter Anne-Sofie Näslund och fotograf Axel Öberg rapporterar från New Mexico.