Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anne-Sofie Näslund

Gränsland (1): Här staplas liken ingen vill, eller vågar, kännas vid

Tusentals människor riskerar livet på Medelhavet varje dag och Europa upplever den största flyktingströmmen sedan andra världskriget.

På andra sidan Atlanten gör USA allt för att säkra sin gräns mot ovälkomna.

Parallellerna är många: främlingsfientliga partier och politiker som lovar murar och hårdare tag. Människorna som drömmer om ett bättre liv.

I en serie reportage rapporterar Expressens Anne-Sofie Näslund och Axel Öberg från den mexikanska gränsen – en fråga som kan avgöra nästa års presidentval.

Foto: Axel Öberg

TUCSON.

Lukten känns redan på parkeringsplatsen. En kropp som ska transporteras vidare har rullats ut till en väntande bil och den söta, distinkta lukten kommer som pustar över den varma parkeringsplatsen. Vi är tio mil från den mexikanska gränsen. I Tucson, södra Arizona, en stad mindre än Göteborg med det största bårhuset i USA.

Dr Gregory Hess möter oss i receptionen. Han är klädd i läkarrock och ber om ursäkt för han varken hunnit duscha eller byta om.

– Men jag har tvättat händerna, försäkrar han innan vi tar i hand.

Under dagen har han undersökt tre kroppar. Tre män som hittades vid några buskar, mitt i öknen. Männen hade lyckats ta sig över gränsen och befann sig på amerikansk mark, men kanske hade vandringen tagit längre tid än de räknat med. Kanske saknade de både vatten och skydd för solen. För vid de där buskarna orkade de inte längre. Två av dem låg tätt ihop, en tredje några meter bort.

– Tre på en dag är ovanligt många men eftersom kropparna redan börjat förruttna när gränspolisen hittade dem var det viktigt att arbeta snabbt, säger Gregory Hess.

Det är här de hamnar, människorna som hittas döda i öknen.
Foto: Axel Öberg

Han är patolog, obducent och chefsläkare på Pima County Office of the Medical Examiner. Det är här de hamnar, människorna som hittas i öknen. Människorna som dör när de desperat försökt korsa gränsen mellan Mexiko och den här delen av Arizona. Nästan 2 000 oidentifierade kroppar sedan 2004. 168 bara förra året. Och troligtvis väldigt många fler som aldrig hittas.


Siffran är lägre än tidigare, bara för fem år sedan var antalet oidentifierade kroppar på bårhuset i Tucson uppe i 225. Även antalet människor som olovligen korsar gränsen har minskat.

FAKTA: GRÄNSEN USA–MEXIKO

Gränsen mellan USA och Mexiko är totalt 315 mil lång.

Ungefär 100 mil skyddas med stängsel.

Gränsen vaktas varje dag av 18 000 "border control agents" – nästan dubbelt så många som för tio år sedan.

Bevakningen är i huvudsak koncentrerad till områdena kring större städer och passkontroller kan göras upp till tolv mil in i USA.

Men det är svårt att avgöra vad siffrorna egentligen betyder. Fler gränspoliser, fler frivilliga som patrullerar gränsen och mer avancerad, teknisk utrustning gör att immigranterna tvingas ut i allt mer svårtillgänglig terräng, där det visserligen är lättare att passera obemärkt – men också större risk att dö och större risk att kropparna aldrig hittas.

Enligt siffror från det amerikanska säkerhetsdepartementet Homeland Security skedde den största illegala invandringen runt millennieskiftet då gränskontrollanterna stoppade 1,6 miljoner försök på ett år. De senaste åren har siffran legat omkring 400 000, enligt en sammanställning i Washington Post. Hur många människor som faktiskt lyckas ta sig över är så klart svårare att säga men troligtvis har även det antalet minskat rejält.

Under åren med först George W. Bush och sedan Barack Obama i Vita huset har budgeten för den lokala gränskontrollen ökat med 75 procent och är nu upp i 12 miljarder dollar och varje dag vaktas gränsen av 18 000 särskilda ”border control agents” – nästan dubbelt så många som för tio år sedan, skriver Washington Post.

FAKTA: SÅ SÄGER USA:S POLITIKER

Barack Obama, demokrat, president: Har infört en reform som inne-bär att fem miljoner av landets papperslösa kan ansöka om tillfälligt skydd mot deportering. Har beskrivit de deporterade som ”brottslingar, serievåldtäktsmän, människor som försöker skada samhället”.


Hillary Clinton, demokrat, kampanjar till

presidentkandidat 2016: Säger att hon vill underlätta för invandrare som kommit illegalt att få uppehållstillstånd. Har tidigare sagt att gränsen måste säkras och att ”något måste göras åt de som anställer illegala immigranter”.


Donald Trump, republikan, kampanjar till presidentkandidat 2016: Lovar att bygga en enorm mur längst hela gränsen om han skulle bli president, dessutom deportera alla som befinner sig illegalt i landet och göra så att barn som föds i USA inte automatiskt får medborgarskap.


Jeb Bush, republikan, kampanjar till presidentkandidat 2016: Ses av många som den mest invandrarvänliga republikanen. Bland annat sagt att han vill göra det lättare för immigranter att få legal status om de ”betalar, lär sig engelska och inte är kriminella”.

Men det är inte den typen siffror som styr debatten. Istället är det Donald Trump, miljardären och presidentkandidaten som med sina kontroversiella och rasistiska uttalanden satt den mexikanska gränsen högst på agendan. Och lyssnar man på honom är det lätt att tro att både den legala och illegala invandringen fullständigt spårat ut – och han lovar hårdare tag mot väljarnas röster.

– När Mexiko skickar hit sitt folk skickar de inte de bästa. De skickar folk med en massa problem, de tar med sig droger, de tar med sig kriminalitet. De är våldtäktsmän… Och några antar jag är bra människor, sa han i samband med att han kandiderade i våras.

Gregory Hess.
Foto: Axel Öberg

Gregory Hess tar med oss in i ett rum med rader av skåp, precis sådana som fyllde omklädningsrummet i gympahallen i skolan. I plastfickor sparas alla tillhörigheter som hittats med kropparna, märkta med nummer och årtal.

Det är handskrivna listor med telefonnummer, människor som skulle ha ringts när någon borde ha kommit fram till USA.

Fotografier, helgonbilder, kontanter, mobiltelefoner, en tandborste och tandkräm, bankkort, körkort och legitimationer.

I plastfickor sparas alla tillhörigheter som hittats med kropparna.
Foto: Axel Öberg
Handskrivna listor, fotografier och helgonbilder hittas ofta hos de döda immigranterna.
Foto: Axel Öberg
John Doe, beteckning för oidentifierad avliden.
Foto: Axel Öberg

Och alla dessa ansikten: En allvarlig man i blå pikétröja. Enligt id-handlingen heter han Andres och skulle snart ha fyllt 50. En annan, med några helgonbilder och 20-dollarssedlar i plånboken, verkar ha hetat Carlos

– Man tänker att det skulle vara lätt med all den här informationen, säger Gregory Hess och håller upp en plastficka som innehåller både legitimation och mobiltelefon.

– Jag ska förklara varför det inte är det, säger han och går före in till ett nytt rum.

På väggarna hänger bilder över kroppens anatomi, i mitten av rummet står en enkel stålbrits – och så resterna av en människa.

Skallen med silvertänder som grinar mot oss, bröstkorgen med nästan alla revben kvar och skelettdelar som lagts ut som pusselbitar.

Det enda som nu finns kvar är skorna, täckta med ett skydd som ska förhindra spår i sanden

Men det är skorna jag tittar på. Det är någonting med de där rejäla vandringskängorna, prydligt uppställda vid fötter som ännu inte fallit isär.

– Ett tecken på att det finns ligament kvar, vilket gör det lite lättare att tidsbestämma när mannen dog, säger Hess och pekar på tårna med en penna.

För det är en man, det kan man se på bäckenet. En medelålders man, mest troligt från Centralamerika, som dog ute i öknen för 6–12 månader sedan.

En man som tycks ha gjort allt han kunde för att vara förberedd, och det enda som nu finns kvar är skorna, täckta med ett skydd som ska förhindra spår i sanden.


Omkring 60 procent av kropparna som först märks med okänd identitet lyckas Hess och hans kolleger faktiskt identifiera, ofta i samarbete med olika organisationer som kartlägger försvunna människor. Men när man ser skallen på bordet, eller hör Hess beskriver dem han undersökt tidigare på dagen, är det svårt att förstå hur det går till.

Om legitimationerna ens hade varit äkta – hur ska man då kunna säga att fotot är samma person som detta? För DNA-träff krävs en nära anhöriga med matchande DNA eller turen att den avlidna finns i ett sökbart DNA-register på en myndighet som just den här myndigheten samarbetar med.

FAKTA: SÅ MÅNGA STOPPAS

11,3 miljoner människor vistas illegalt i USA. Ungefär hälften kommer från Mexiko. Siffran har legat still de senaste fem åren och motsvarar 3,5 procent av USA:s befolkning.

Den största illegala invandringen skedde runt millennieskiftet då gränspolisen stoppade 1,6 miljoner försök på ett år. Senaste åren har siffran legat omkring 400 000.

2013 gjordes en statlig utredning som visade att bara 61 procent att de som olagligt försökte korsa gränsen stoppades.

De senaste fem åren har rekordmånga människor deporterats. Bara till Mexiko: 250 000 till 300 000 per år. 90 procent av de som deporteras är män. Fler flyttar också tillbaka frivilligt.

Gregory Hess beskriver en avancerad process för att få fram fingeravtryck på fingrar som redan ruttnat eller mumifierats. Jag tror först att jag hör fel, men kropparna han just undersökt hade börjat mumifieras, förklarar han. Extrem torka kan leda till en naturlig sådan process som egypterna lärde sig att återskapa.

– Ändå lyckades vi faktiskt få fram några fingeravtryck. Det ökar chanserna, särskilt om de tidigare stoppats av gränspolisen vilket inte är ovanligt, säger Hess.

Som vanligt scannades också kropparna efter tatueringar och ärr, eventuella frakturer eller lagningar i tänderna. Viktiga detaljer – men vem ska komma hit för att bekräfta, lämna ett signalement eller ens anmäla någon försvunnen? Vilken tandläkare ska jämföra röntgenbilder?

– Många gånger är resten av familjen redan på plats i USA och av oro för att själv bli anmälda vågar de inte ens ringa polisen när en anhörig inte kommer fram.

Att få ett avslut är viktigt för människor och det är det vi hoppas kunna ge

Flera har tvingats se familjemedlemmar dö – och sedan lämna dem för att själva ha en chans. Andra tror helt enkelt inte att någon kommer att hjälpa dem. Trots att alla mobiltelefoner gås igenom, alla nummer ringas, alla namn på bankkort, identifikationer kollas upp tar det ofta stopp just här, med ett ”tyvärr jag vet inte vem ni pratar om”.

När ger ni upp?

– Vi fortsätter så länge vi tror att det finns en chans. Har vi bara en skalle och inga ledtrådar är det inte så mycket mer vi kan göra än att ta DNA-prov.

– Många tvingas leva resten av sina liv utan att veta vad som hände, men att få ett avslut är viktigt för människor och det är det vi hoppas kunna ge.

En sko, och resterna av det som en gång var en människa med en dröm om USA.
Foto: Axel Öberg
"Har vi bara en skalle och inga ledtrådar är det inte mycket vi kan göra mer än att ta DNA-prov."
Foto: Axel Öberg
Omkring 60 procent av kropparna identifieras.
Foto: Axel Öberg

De tre männen Gregory Hess undersökt tidigare under dagen var medelålders. Två av dem hade telefoner och en tredje en lista med nummer, men inga legitimationer.

Hess säger att de dog av ”utsatthet”, i det här fallet extrema väderförhållanden.

– Uttorkning och nedkylning är vanligast. Det kan bli otroligt varmt på sommaren och kallt under vintern. Men det enda vi egentligen kan göra är att utesluta andra orsaker, som underliggande sjukdomar eller skador, och för det mesta går det inte att säga alls eftersom kropparna hittas för sent.

Det klart det kan bli lite känslosamt, särskilt när man jobbat länge med ett fall

I en bokhylla står inramade bilder på hans barn. De vet vad han jobbar med men brukar inte fråga så mycket, berättar Hess. Ofta undviker han själv att tänka på arbetet när han går därifrån. ”Det är inget man tar upp på fester direkt” som han säger. Men ändå – det där fallen de jobbar med i månader, när han så gärna vill låta någon få komma hem och begravas på riktigt. De känns, berättar han.

– Det klart det kan bli lite känslosamt, särskilt när man jobbat länge med ett fall, där det finns mycket information eller om det handlar om unga människor. Men att kunna stänga av är nog en förutsättning.


Skulle Trump mot förmodan bli president har han lovat att bygga en enorm mur som för alltid ska förhindra att människor olovligen tar sig över gränsen.

Dessutom vill han skicka tillbaka de som redan befinner sig illegalt i USA och göra så att barn som föds i USA inte längre automatiskt får medborgarskap – trots att det skulle byta mot konstitutionen.

Donald Trump rider på en framgångsvåg efter sina hårda uttalanden om mexikanska immigranter.
Foto: Larry W. Smith / Epa / Tt

Hans uttalanden under det först talet väcker naturligtvis vrede, samtidigt gick han snabbt om favorittippade Jeb Bush.

Många menar att Trump inte kan tas på allvar men faktum är att hans uttalanden banat vägen för andra republikaner som nu också lovar hårdare immigrationslagar och bland annat upprepar Trumps krav på att stoppa automatiskt medborgarskap till alla nyfödda.


Efteråt åker vi till kyrkogården. Bårhusets egen poliskommissarie har visat oss vägen, noggrant ritat med fingret över en Google Maps-karta hur vi ska ta bilen rakt över kyrkogården till det torra området längst ner mot stora vägen ”där ingen vattnar”. Till gravarna där det bara står John eller Jane Doe. Det amerikanska sättet att markera att det handlar om en oidentifierad man respektive kvinna.

Slutstation: Allt som finns kvar är nakna stålramar nedtryckt i den torra jorden

Gravarna med namn är fantastiskt utsmyckade med blommor, fotografier och små gåvor. Flera familjer ha tagit med sig campingstolar och bord och äter middag mellan gravstenarna, precis som vid speciella högtider i Mexiko. Vi åker flera varv. Inte ens personalen i begravningskapellet vet säkert var de andra hamnar. Men Gilbert Holgui vet.

Han är 69 år och pensionerade byggarbetare. Han kör före i sin jeep och parkerar framför en igenväxt järngrind. Det visar sig namnlapparna har blåst bort. Allt som finns kvar är nakna stålramar nedtryckt i den torra jorden.

Vi blir stående där vid grinden medan solen sakta sänker sig över gravarna. Gilbert berättar att han lagt blommor på sin frus grav. De kom båda från Mexiko som barn men har bott hela sina liv i USA.

”Jag trodde det var ett skämt först. Sån brist på mänsklighet, sån okunnighet”, säger Gilbert Holgui om Donald Trumps förslag.
Foto: Axel Öberg

Vi pratar om Donald Trump, om muren han lovat att bygga, och om hans idéer som i praktiken skulle skicka tillbaka miljoner mexikaner.

– Jag trodde det var ett skämt först. Sån brist på mänsklighet, sån okunnighet, säger Gilbert Holgui.

Han berättar att han äger lite mark i Arivaca precis vid gränsen och att han under tidiga morgnar brukar möta immigranter ute på vägarna.

Om de har barn med sig eller jag ser att de inte kommer klara sig ringer jag gränspolisen

– Det är människor! Jag försöker ge dem vatten och mat, peka i rätt riktning och önska dem lycka till. Men det går inte alltid. Om de har barn med sig eller jag ser att de inte kommer klara sig ringer jag gränspolisen.

Vad säger de då?

– De ber mig att låta bli, men jag kan inte låta fler dö. Inget kan vara värt det. Andra har själva bett mig ringa och jag har sagt ”men ni har ju klarat er så långt”, det är tuffare än man kan tro där ute.

Tänker du aldrig att du kan ge dem skjuts någonstans?

– Det går inte, säger han och skakar på huvudet.

– Kanske om jag såg ut som er, men jag blir stoppad av gränspolisen hela tiden. Skulle jag ha en illegal immigrant i bilen blir jag anklagad för människosmuggling, mer amerikan än så blir jag aldrig.

I det torra området av kyrkogården, där ingen vattnar, begravs immigranterna som aldrig identifierats.