30 år efter Tjernobyl (1): Syndabocken, hjälten och Sovjetledaren

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl ändrade historien. Möt tre av huvudpersoner i dramat – och läs om mörkläggningen, rapporteringen och de dramatiska dagarna efter katastrofen.

På tisdag är det 30 år sedan världens svåraste kärnkraftsolycka inträffade i Tjernobyl norr om Kiev. Expressen uppmärksammar därför på nytt Tjernobyl i en rad texter här på Geo.se.

Gunnar Johansson har för Expressen i många år rapporterat om olyckan och dess följder. Första gången han besökte platsen var 1989.

Här, i vår första del om Tjernobyl 30 år senare, presenterar han tre av huvudpersonerna i dramat kring olyckan:

✓ Brandchefen Leonid Teljatnikov riskerade sitt eget liv för att skydda andra.

✓ Den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov har förklarat att det som hände blev en historisk vändpunkt.

✓ Skiftsförmannen Boris Rogozjkin var en av dem som fick skulden.

  • 28 april 1986: Stockholmsupplagan av Expressens löpsedel efter strållarmet och utrymningen av kärnkraftverket i Forsmark.
  • Expressens artikel om att Forsmark utrymts efter strållarmet.
  • 29 april 1986: Expressen skriver på sin förstasida om nya uppgifter om dödsoffer efter olyckan i Tjernobyl.
Helskärm

Brandmajoren blev symbolen för alla som riskerade sina liv

Brandmajor Leonid Teljatnikov blev en symbol för dem som riskerade sina liv för att skydda andra efter katastrofen i Tjernobyl 1986. Foto: Gunnar Johansson

Brandmajor Leonid Teljatnikov hostade och började kräkas av strålsjuka.

Men han hade inte en tanke på att ge upp.

– Vi förstod att vi måste arbeta och arbeta hårt för att släcka branden, sa han.

Teljatnikov utsattes för en nära nog dödlig dos radioaktivitet, men fick leva i ytterligare 18 år.

Teljatnikov blev en symbolgestalt för dem som riskerade sina egna liv för att skydda andra från katastrofens följder. Jag var den förste utländske journalisten som intervjuade ”Hjälten från Tjernobyl”, i Kiev ett år efter katastrofen.

”Höjdskillnaderna gjorde att släckningsarbetet var fysiskt mycket tufft.”

När katastrofen skedde var Teljatnikov 35 år och chef för brandkårsstyrkan vid kärnkraftverket. Han var ledig, men fick larm per telefon i hemmet i Pripjat.

När Teljatnikov kom till kärnkraftverket förstod han att det inträffat en katastrof av stora dimensioner. Utöver de vanliga bränderna syntes ett märkligt ljussken som steg mot himlen.

Det gällde att hindra elden från att nå den närliggande tredje reaktorn. Brandmännen hade inget extra skydd mot radioaktiviteten. Höjdskillnaderna gjorde att släckningsarbetet var fysiskt mycket tufft.

  • Expressens Gunnar Johansson var den förste västjournalisten som intervjuade Leonid Teljatnikov efter katastrofen. Det skedde i Kiev 1987.
  • Leonid Teljatnikov berättade i intervjun med Gunnar Johansson om brandmännens livsfarliga kamp för att hindra elden från att sprida sig. Faksimil ur Expressen från april 1987.
  • Leonid Teljatnikov i minnesrummet över de döda brandmännen i Tjernobyl-museet i Kiev. Faksimil ur Expressen från april 1989 med text av Gunnar Johansson.
  • Gunnar Johansson under en reportageresa för Expressen i Tjernobyl 2006.
Helskärm

– Och sen fanns förstås strålningen. Vi kunde inte se den. Men den påverkade oss och gjorde att vi mycket fortare blev trötta.

Teljatnikov var arbetsledare och befann sig därför inte så nära reaktorn under en längre tid som många av kamraterna. Men han blev tröttare och tröttare.

– Jag blev andfådd, fick hostattacker och kräktes, berättade han.

Teljatnikov förstod att det var strålsjuka. Men han och de andra jobbade vidare.

Klockan fem på morgonen var bränderna släckta. Teljatnikov och de andra strålskadade fick vård på en specialklinik i Moskva.

”Sex av Teljatnikovs arbetskamrater dog kort tid efter katastrofen. Men själv klarade han krisen.”

Teljatnikovs hår föll av. Han orkade varken äta eller träffa besökare.

– Man är fullständigt apatisk, beskrev han för mig.

Hans hustru Larisa fick sitta vid hans bädd fem minuter om dagen i skyddsdräkt. Hon var övertygad om att han skulle dö och hon blev gråhårig av sorgen.

Sex av Teljatnikovs arbetskamrater dog kort tid efter katastrofen. Men själv klarade han krisen och kunde fortsätta med skrivbordsarbete. Men han återhämtade sig aldrig helt och sjukpensionerades 1993.

Så drabbades han av cancer i halsen och dog 2004. Jag hade träffat Teljatnikov flera gånger genom åren och det kändes som att en gammal vän gått bort. Han blev 53 år.

 

Gorbatjov gjorde Tjernobyl till en central del av Glasnost

Sovjetunionens dåvarande ledare Michail Gorbatjov har förklarat att Tjernobylolyckan blev en historisk vändpunkt. Möjligen blev det den verkliga orsaken till att Sovjetunionen föll sönder fem år senare. Foto: Alexander Zemlianichenko / AP

Tjernobyl blev ett avgörande test för Michail Gorbatjovs nya politik med ”glasnost” (öppenhet).

De sovjetiska myndigheterna mörklade först katastrofens verkliga omfattning.

Efter den inledande tystnaden släpptes dock informationen lös.

Gorbatjov har förklarat att katastrofen blev en historisk vändpunkt: Kanske den verkliga orsaken till att hela Sovjetunionen föll sönder fem år senare.

Gorbatjov var 55 år och ville reformera Sovjetunionen med ”glasnost” och ”perestrojka” (omdaning).

”Inte bara politikerna utan också forskare och experter saknade förutsättningar för att korrekt bedöma det inträffade.”

I efterhand har han beskrivit hur politbyråns medlemmar den allra första dagen efter katastrofen mötte ”en förbluffande lättsinnig inställning från de ansvariga”. I memoarboken ”Som jag minns det" berättar han hur de från bland andra Vetenskapsakademins ordförande fick höra: ”Ingen fara, sånt har hänt även vid industrireaktorer, men det redde sig... För att undvika strålningen gäller det att ta några rediga supar med tilltugg och sova ordentligt…”

– Inte bara politikerna utan också forskare och experter saknade förutsättningar för att korrekt bedöma det inträffade, förklarar Gorbatjov i memoarerna.

Snart stod dock det dödliga allvaret klart för Gorbatjov. Men det dröjde ända till den 14 maj innan han tog upp Tjernobyl i ett tv-tal, dock utan att ge detaljer. Den 3 juli höll han sedan ett tal i politbyrån, där han rasade mot de ansvariga för katastrofen. Han lovade att nu skulle det vara slut på all mörkläggning.

 

Gorbatjov har senare beskrivit det som hände som avgörande både för honom själv personligen och för hela Sovjetunionen.

Inför 20-årsminnet av katastrofen 2006 skrev han i en personlig kommentar (på svenska publicerad i DN):

– Härdsmältan i Tjernobyl för 20 år sedan var, ännu mer än starten för perestrojkan, kanske den verkliga orsaken till Sovjetunionens kollaps fem år senare. Katastrofen var verkligen en historisk vändpunkt: Det fanns en era före olyckan och en mycket annorlunda tid efteråt.

– Mer än något annat vidgade Tjernobyl-olyckan yttrandefriheten, detta till en grad som gjorde det gamla systemet omöjligt. Det blev absolut klart hur viktigt det var att fortsätta med glasnost, och jag själv började tänka i termer av tiden före och efter Tjernobyl.

 

Förmannen fick skulden och avtjänade sitt straff i arbetsläger

  • Expressen 29 november 1992. Boris Rogozjkin, förman på skiftet när katastrofen ägde rum, framför ”Sarkofagen” i Tjernobyl.
  • Boris Rogozjkin hade avtjänat ett straff i arbetsläger och var 1992 tillbaka på jobbet. Foto: Jens Assur
Helskärm

Boris Rogozjkin, 58, tände lugnt en cigarett. Han stod framför ”Sarkofagen” i Tjernobyl. En skrämmande plats, som i en kuslig och omänsklig science fiction-värld.

Rogozjkin var förman på nattskiftet som var i tjänst då reaktorn exploderade. Han var en av dem som officiellt fick skulden.

Han hade avtjänat straff i arbetsläger. Sex år efter katastrofen var tillbaka vid kärnkraftverket och jobbade där igen.

”Boris Rogozjkin, som jag mötte vid mitt andra besök 1992, såg oberörd ut där han stod i sin basker.”

Jag har varit i Tjernobyl fyra gånger, den första 1989, då utländska journalister först fick tillstånd att komma dit. Från de första tre besöken minns jag den förlamande känslan och anspänning och överväldigande obehag. Den fjärde gången, i samband med 20-årsminnet av katastrofen 2006, kändes området inte så kusligt längre, utan mera ”normalt”. Nu går det turistresor dit.

Boris Rogozjkin, som jag mötte vid mitt andra besök 1992, såg oberörd ut där han stod i sin basker. Vi hade själva skyddskläder så att vi inte skulle få radioaktivt damm på våra vanliga kläder. Vi hade varit inne i det tredje reaktorblocket, det enda där driften var i gång. Nu befann vi oss på ”torget” alldeles intill ”Sarkofagen”, den väldiga betongbyggnaden som omsluter den förstörda reaktorn.

 

Rogozjkin berättade om skräcken under katastrofnatten. Teknikerna hade avsiktligt kopplat ur säkerhetssystemet för att kunna göra experiment och gjorde flera misstag – vilket ledde till att reaktorn skenade. Han förklarade:

– Efteråt försökte man säga att vi i personalen var skyldiga. Men det var vi inte alls. Min enda personliga skuld bestod i att jag inte dog...

”Jag fick god behandling. Jag möttes av mycket stor medkänsla, både av fängelseledningen och av de andra fångarna.”

I juli 1987 dömde en domstol sex före detta chefer och tekniker till olika hårda lägerstraff. De tre som straffades hårdast fick tio år i arbetsläger. Rogozjkin fälldes mot sitt nekande för brott mot säkerhetsbestämmelserna och för att ha försummat sina plikter. Han fick fem år i arbetsläger, men släpptes efter halva tiden.

– Jag fick god behandling. Jag möttes av mycket stor medkänsla, både av fängelseledningen och av de andra fångarna, sa han.

Tjernobyl var hans liv och han var tillbaka och jobbade där igen. Den tredje reaktorn som då fortfarande var i drift stängdes för gott år 2000.