20 år efter Srebrenica: Kvinnorna världen glömde

Expressens Irena Pozar åkte tillbaka till barndomens land där längtan och sorgen aldrig försvinner efter folkmordet.

I kategorierna Krig & konflikt ochVärldspolitik

SREBRENICA.

Den 11 juli 1995 ödelades den bosniska staden Srebrenica. Över 8 000 pojkar och män fördes bort och mördades för att de var muslimer. Kvinnorna blev kvar – änkor, sörjande mödrar och systrar, som över en natt förlorade allt.

Aziza Muhanovic är en av dem. När jag frågar henne om hon kan berätta det hon minns av dagen då Srebrenica föll svarar hon:

– Om du så väckte mig mitt i natten skulle jag kunna återge allt in i minsta detalj. Hur ska jag kunna glömma?

När den serbiska armén, med Ratko Mladic i spetsen, stegade in i Srebrenica togs Aziza tillsammans med sin sons fru och deras sju månader gamla bebis till den närliggande staden Zivinice. Fram till dess hade hon haft en bror, en man och en son som hon älskade över allt annat. De mördades den dagen.

Bosnienkriget bröt ut 1992

Under Bosnienkriget, som började 1992, tvingades många människor på flykt. Många kom till den lilla staden Srebrenica som snart fördubblade sitt invånarantal till 60 000.

993 deklarerade FN att Srebrenica var en säker zon som skulle skyddas av UNPROFOR (United Nations Protection Force).
1995, för tjugo år sedan, tog den bosnienserbiska armén tillsammans med sin ledare Ratko Mladic över Srebrenica och FN-soldaterna kunde inte skydda den civila befolkningen.

Över 8 000 bosniska muslimer avrättades och grävdes ner i massgravar.
Dödandet kom att betecknas som folkmord och är en av de blodigaste händelserna i Europa i modern tid.

Visa merDölj

Jag berättar för henne att min mormor och morfar bor i Zivinice och bodde där även 1995. När hon får höra att min mormor heter Alija Kljajic tar hon min hand och berättar att hon, så klart, känner henne.

 

Jag var tre månader gammal när kriget nådde min hemstad. Sarajevo omringades av stridsvagnar och krypskyttar. Det skulle dröja fyra år innan de skingrades igen. Det blev den längsta belägringen av en stad i modern tid. Mamma och jag lyckades fly till Kroatien. Pappa blev kvar i över ett år och min farmor spenderade hela kriget på 16:e våningen i ett höghus på gatan Grbavicka i stadens hjärta tillsammans med sin hund. Min mormor flydde mitt i vintern över berget Igman för att ta sig till säkerhet i Zivinice, en sträcka på över hundra kilometer. När hon kom fram vägde hon 30 kilo. Vi var de lyckligt lottade.

”Vi ska rädda er, ingen kommer att skada er”

Under kriget i Bosnien, som pågick mellan 1992 och 1996, hände en rad saker som vi nu vet var de värsta i Europa sedan 40-talet. En av dem var folkmordet i Srebrenica, något som många Bosnier fortfarande sörjer mest. Den 11 juli 1995 tog sig Ratko Mladic, överbefälhavaren i den bosnienserbiska armén, in i Srebrenica som fram till dess var en av FN säkerhetsklassad by för flyktingar. Med hjälp av sina soldater separerade han kvinnor och barn från männen samtidigt som han upprepade löftet: ”Vi ska rädda er. Ingen kommer att skada er.”

Det slutade med att över 8 000 män och pojkar dödades för att de var muslimer. Än i dag pågår arbetet med att hitta och begrava alla de kroppar som slängdes i massgravar på Balkan.

 

Före krigets början bodde Nura Alispahic i Srebrenica tillsammans med sin man, sina två söner och två döttrar. Nuras man avled tidigt under kriget av en krigsskada. Nuras 19-årige son Admir, som var i den bosniska militären, skadades också svårt under kriget och fick föras till sjukhus i grannstaden Tuzla. Han togs om hand och skadorna läkte.

Men i maj 1995 befann han sig på ett torg som kom att bli skådeplatsen för ett blodbad. En bomb träffade honom och över 70 andra jämnåriga kamrater. Alla dog i det som kallas ”de ungas bomb”.

Nuras ögon tåras samtidigt som hon berättar och pekar på bilderna på Admir som finns uppradade i vitrinskåpet. Hon trodde inte det skulle kunna bli värre än det var då, men det blev det.

  • Nura bor i dag kvar i Srebrenica, för att hedra sin man och sina söners minne. Foto: Lisa Mattisson
  • I sitt vetrinskåp har Nura bilder på sina söner. Hon klappar omsorgsfullt bilderna medan hon pratar. Foto: Lisa Mattisson
  • Raza i på baksidan av sitt hus. I trädgåren har hon körsbärsträd, blommor och får. Foto: Lisa Mattisson
  • Razas brossons kropp är fortfarande inte återfunnen. Foto: Lisa Mattisson
  • Aziza med sina får. Hon försöker glömma dagen då den serbiska armén kom till Srebrenica, men kan inte. Foto: Lisa Mattisson
  • Varje dag vaktar hon fåren. Foto: Lisa Mattisson
  • Zumra är aktiv i Srebrenicas mödrar, en organisation som gjort mycket för den lilla staden. Här är hon på deras kontor. Foto: Lisa Mattisson
Helskärm

Efter att den bosnienserbiska armén hade kört kvinnor och små barn åt ett håll och män och pojkar åt ett annat konstaterads det att över 8 000 tusen män från Srebrenica hade försvunnit. Den 31 juli 1995 skrev Thomas Mattsson, i dag chefredaktör för Expressen men då krigsreporter på Balkan, en artikel i Expressen med rubriken: ”SAKNADE – Var har hänt de muslimska männen?”

Det skulle dröja över ett år innan förödelsen sakta började uppdagas och för de kvinnor som var kvar fanns hoppet om att deras nära och kära levde länge. Kvinnorna hade tagits till närliggande städer där de under dåliga förhållanden och stor oro fick sova på flyktingförläggningar. Varje dag såg de skadade pojkar och män stappla fram från de närliggande skogarna.

– Varje dag kom det män som hade lyckats fly. De hade inga skor, sönderskurna fötter och sår överallt, berättar Aziza

”Några dagar senare såg Nura sin son dö på tv”

När den serbiska armén kom flydde många pojkar och män upp i bergen och in i skogarna för att inte tvingas ombord på bussar som åkt in i Srebrenica för att köra i väg männen till närliggande övergivna skolor och fabriker.

Flydde gjorde även Nuras yngre son, Azmir, som då bara var 16. Han hade vid det här laget förlorat sin pappa och bror. Men Azmir hann inte långt innan han blev tillfångatagen och några dagar senare när Nura tittade på tv såg hon sin son dö.

– De hade filmat hur de höll fast hans armar och ledde honom genom skogen, berättar Nura för att sedan ta tre djupa andetag och torka sina kinder.

Hon såg sedan hur soldaterna sparkade honom tills han låg orörlig.

– Jag skrek ”nej” till tv:n allt vad jag hade, jag skrek ”snälla, snälla, slå honom inte”.

– Men jag visste att han redan var död. Jag tänkte ”i dag är dagen min Azmir dog”.

På väggen i huset där hon bor ensam hänger en inramad bild på Azmir. Den är från tv-inslaget hon berättar om. På bilden ser man en ung pojke med bakbundna händer som snart ska dö.

 

Jag minns somrarna när jag var liten, som jag tillbringade på mormors soffa framför tv:n. Den 11 juli grät alla. På tv, på gatorna, i vardagsrummet. På skärmen rullade hundratals namn och som frågvist barn fick jag snart veta att det var namnen på de kroppar från Srebrenica som under det gånga året grävts fram och identifierats.

Detta följdes alltid av samtal till de väninnor vars barn namn äntligen hade dykt upp på skärmen och som nu kunde få en riktig begravning.

Krig har en förmåga att förena människor på ett sätt som ingenting annat kan göra. Ju mer ett land trasas sönder, desto närmare kommer man sina grannar.

Tusentals kroppar saknas fortfarande, men mellanrummet mellan de kroppar som lever är så litet det kan bli.

  • Irena tillsammans med sin farfar Zvonimir som hon tillbringade kriget med i Kroatien. Foto: Lisa Mattisson
  • Irenas farmor Mirajan, Irena och farfar. På tavlan bakom hänger en tavla som Zvonimir har målat, den föreställer Irenas familj. Foto: Lisa Mattisson
  • Zvonimir på 16:e våningen i lägenheten i Sarajevo där hans fru tillbringade hela kriget. Foto: Lisa Mattisson Exp
  • Irena på terrassen till den lägenhet där hon bodde under tiden i Sarajevo. Bergen i bakgrunden var de berg från vilka soldaterna kom och omringade Sarajevo. Foto: Lisa Mattisson
  • Sarajevo var belägrat i fyra år under Bosnienkriget. Över 10 000 civilia dödades och över 50 000 skadades. Foto: Lisa Mattisson
Helskärm

Varken journalister, människorättsorganisationer eller politiker visste vad som hade hänt med de bortförda muslimska männen. Många misstänkte att de hade dödats. Men eftersom det dröjde länge innan de döda kropparna började hittas – och den bosnienserbiska armén lät någon ta sig in på det territorium som nu var deras – levde man länge i ovisshet.

Efter några månader började omfattningen av förödelsen sakta att komma fram. Man började förstå att det som hänt i Srebrenica var ett folkmord. Då uppstod nästa problem: var är kropparna?

Det visade sig att kropparna låg utspridda i stora massgravar i skogar och på berg, vilket skulle komma att innebära ett enormt identifieringsarbete. Men det skulle bli ännu svårare än vad man först trott.

 

SE TV-INSLAG FRÅN IRENA POZARS OCH LISA MATTISSONS REPORTAGE

 

När omvärlden hotade med att trotsa serbernas order och trots allt gå in i Srebrenica för att leta efter männen började förövarna flytta kropparna. De tog in stora lastbilar och grävmaskiner. De grävde upp gravar och grävde nya där man slängde i kropparna. Vissa kroppar kördes till ställen långt bort och andra slängdes i floder.

”Man kallar Srebrenica för det största kriminaltekniska pusslet någonsin”

– Ett Srebrenica-offer hittades till och med i Serbien. Kroppen hade flutit med vattnet i flera hundra mil, säger Samira Mehic på International Commission of Missing Persons, ICMP, en världsomspännande organisation som hjälper länders regeringar att hitta människor som försvunnit till följd av krig, olyckor eller naturkatastrofer.

 

Under kriget i före detta Jugoslavien på 90-talet räknar man med att över 40 000 tusen människor i Bosnien, Kroatien och Serbien försvann. 32 000 av dem var bosnier.

– Siffror är väldigt abstrakta när man ska räkna liv, men tänker man att det är lika många som invånarna i en mindre stad eller en fullsatt stor stadion så förstår man, säger Mehic.

I dag har man hittat runt 70 procent av de försvunna personernas kroppar och det är mycket tack vare avancerad DNA-teknik och gediget insamlingsarbete. 2001 började ICMP samla in blodprov från släktingar till folk som försvann under kriget. Genom att matcha deras DNA mot vävnaden i de ben som man hade hittat, gick det att identifiera människor på ett säkert och tillförlitligt sätt.

– Fram till dess hade man jobbat med att visuell identifiering. Man ledde helt enkelt en familj fram till en kropp, som legat död i upp till flera år, och frågade om det var deras son, till exempel, berättar Mehic.

Den här metoden, som då var den enda, ledde till att många döda identifierades felaktigt.

– När släktingarna som skulle identifiera kropparna kom dit var de ofta ledsna, arga och stressade. Självklart ledde det till felaktigheter.

 

Redan samma år som DNA-metoden började användas fick ICMP en första träff: Man hade lyckats identifiera en död pojke från Srebrenica. Det är just personerna som förvann i Srebrenica i juli 1995 som har varit svårast att hitta och identifiera.

– Man kallar Srebrenica för det största kriminaltekniska pusslet någonsin. Man behövde hitta kropparna för att kunna ställa mördarna inför rätta. Det är fortfarande en pågående process.

Eftersom alla döda ännu inte är hittade finns det många familjer som fortfarande väntar på ett värdigt avslut för sina nära och kära.

Raza Garaljevic är en av kvinnorna som har en älskad vars kropp inte har återfunnits. Hon är en vacker kvinna, kort och har granatsplitter i ryggraden. Det kommer hon nog ha hela livet. Ett fysiskt ärr vid sidan av alla de psykiska.

– Jag förlorade två bröder och två brorssöner när Mladic och hans armé kom till Srebrenica. De hade två små bebisar hemma, men de fick aldrig bli pappor på riktigt.

Två av dem har hon begravt. En av brorssönerna ligger fortfarande i en oupptäckt massgrav.

”Var skulle jag annars bo? Det är här alla minnen finns”

I hennes trädgård blommar träden och hon har får i hagen på baksidan. Hon bjuder på kaffe, juice, kakor och ger oss små presenter. Pensionen på cirka tusen kronor har inte kommit på sex månader, men det verkar bara utgöra ännu en del i det helvete hon befunnit sig i de senaste 20 åren.

– Vi lever inte, vi överlever. För att vi måste, för att någon ska minnas, säger hon och vilar händerna i knät samtidigt som ögonen tåras. Hon syftar på sig själv och de kvinnor hon är omgiven av i Srebrenica. De sörjer, de saknar och de berättar. Om och om igen, för att vi inte ska glömma.

Många av dem flyttade tillbaka till Srebrenica några år efter det som kom att bli dödens dag.

– Var skulle jag annars bo? Det är här alla minnen finns.

Kvinnorna jag träffar brottas med en längtan efter att glömma, och en rädsla att göra just det. För minnet av sina nära och kära är allt de har.

De har till och med slutat räkna sina födelsedagar. Alla tänker efter länge innan de säger sitt födelseår som svar på frågan om hur gamla de är. Det är som att de nästan inte finns på riktigt längre, utan bara lever för att hålla sina älskades minne vid liv.

  • Soldater vid gravplatsen för Srebrenicas offer. Foto: Lisa Mattisson
  • En kvinna från Srebrenica sörjer vid en grav. Foto: Lisa Mattisson Exp
  • -Här ligger över 6 000 pojkar och män begravda. Foto: Lisa Mattisson Exp
  • Inför minnesceremonin den 11 juli förvaras de kroppar som under året har hittats i massgravar i den här byggnaden. Sedan förs de till gravplatsen. Foto: Lisa Mattisson
  • Tusentals namn finns graverade i sten på Srebrenica Memorial Center. Foto: Lisa Mattisson
  • Att läsa varje namn tar en hel dag. Foto: Lisa Mattisson
  • Ungdomar vid utkiksplats. Nedanför ser man Srebrenica. Foto: Lisa Mattisson
  • Från bergen ser man hela gravplatsen. Foto: Lisa Mattisson Exp
  • ”Glöm inte Srebrenica.” Foto: Lisa Mattisson
Helskärm

Kvinnan som guidar oss över backar, in och ut ur hus och över små, vingliga broar i Srebrenica heter Zumra Šehomerović. Hon har sedan början av 90-talet arbetat med kvinnoföreningen ”Srebrenicas mödrar”. Det är de som har sett till att en minneslund har byggts, att döda begravts i staden där de levde och att man började leta efter de förvunna männen från första början.

Hennes egen man mördades dagen då Srebrenica togs ifrån FN-soldaterna och blev den serbiska arméns. Men det dröjde ända fram till 2009 innan hon kunde sänka ned honom i jorden och ta farväl.

– Trots att jag visste att han var död hoppades jag att de inte skulle hitta honom liggandes i en av alla de massgravar som upptäcktes, berättar Zumra, som sitter i baksätet på den hyrbil som slingrar sig fram över bosniska berg.

Det är genomgående för många av kvinnorna i Srebrenica. De vill att kroppen ska hittas. Men hoppet om att det – så länge det inte finns en kropp – finns en liten chans att deras älskade fortfarande lever, vägrar överge dem. Samtidigt som Raza, kvinnan vars brorssons kropp ännu inte är funnen, går sönder av just det faktum att den fortfarande är borta.

Dagen uppmärksammas över hela världen

På 20-årsdagen, den 11 juli, kommer hundratals minnesceremonier hållas världen över för att uppmärksamma de som dog i massakern.

I Srebrenica kommer en stor ceremoni hållas på Srebrenica Memorial Center.

Bill Clinton väntas närvara och USA:s president Barack Obama har mottagit en inbjudan.

I Sverige kommer 20-årsdagen uppmärksammas på flera orter och i Stockholm kommer Expressens krönikör Bilan Osman att tala för stiftelsen Expos räkning.

Visa merDölj

Srebrenica är en berättelse som inte går att berätta, men likväl en berättelse som måste berättas. Det är en grön dal som är den vackraste plats jag sett, men som kantas av en sorg som saknar motstycke. Vad de här människorna har varit med om går knappt att förstå, inte ens när de håller ens hand och visar bilder i ett fotoalbum.

Inte ens när man går över den begravningsplats som är så stor att det inte går att få överblick över hela på en gång.

Det skulle ta flera dagar att läsa alla namn som är ingraverade på de tusentals gravarna.