Samhället där ilskan mot Postnord blivit ett uppror

BELLONÄS, ARJEPLOG. Vicki Söderberg har överlevt en militärkupp i Liberia, en jordbävning i Algeriet och en cyklon i Australien.

Men den här gången handlar det om något värre:

Postutdelningen i den svenska glesbygden.

Det började med något som liknade ett nödrop:

”Ingen minister cares a shit om oss.”

Vicki Söderberg, 66, är ursprungligen från Australien men bor sen många år med sin man Karl-Erik, 69, i Norrbottens län. Nu skrev hon ett mejl till Expressen – om Postnord, Telia, den obefintliga kollektivtrafiken, de 26 milen till närmaste sjukhus… Hon frågade retoriskt:

”Vem vill flytta till glesbygden när vi snart inte har någon service kvar? Är det bara storstäderna som ska leva?”

INLANDET. Inflygning mot Arvidsjaurs flygplats, som ligger tio mil från Arjeplog.
Foto: LISA MATTISSON
LÅDAN. Hit, åtta kilometer från huset i Bellonäs, får Vicki Söderberg sin post levererad två gånger i veckan. Men inte länge till.
Foto: LISA MATTISSON

Det var flyg till Arvidsjaur, sen drygt 14 mil i bil. Det var vänstersväng mot Slagnäs, höger till Arjeplog, vänster mot Kronlund, mil efter mil av snövallar och granskog, håll utkik efter ett gult hus och där nånstans skylten mot Bellonäs.

Vid vägens slut: ett rött hus med vitt staket.

Söderbergs.

Två andra hushåll finns i närheten. En barnfamilj vars gotländska får hörs bräka över Uddjaures is, och så 82-årige Hasse som i kraft av sin ålder kan komma att få en särskild roll i den här historien.

I farstun i det röda huset hänger skoterkläder och varma mössor. Längre in, i ett kyligt hörn av hallen, står en blåbärspaj.

I KÖKET. Vicki Söderberg bor i Bellonäs på södra sidan av sjön Uddjaure, drygt fyra mil från centralorten Arjeplog.
Foto: LISA MATTISSON
BEKYMRADE. Vicki och Karl-Erik Söderberg menar att samhällsservicen i glesbygden närmar sig en ohållbar nivå.
Foto: LISA MATTISSON

Vi slår oss ner i köket, där Vicki dukar fram biskvikaka i långpanna och jordnötsrutor från i julas då alla barnen var på besök. Karl-Erik sitter i gungstolen med sin Ipad och sammanfattar läget:

– Det är nån utredningsgrupp som fått det godkänt.

Vicki Söderberg.
Foto: LISA MATTISSON

– Ja, säger Vicki, någon som inte varit utanför 50-skylten.

– Någon nitisk person som kanske sparat någon miljon. Så är det ju, fortsätter Karl-Erik. Och då fick han säkert någon poäng av inrikesministern som egentligen inte vet vad han gör.

De talar om Post- och telestyrelsen och Postnord och de nya rutinerna för postutdelningen. Två gånger i veckan kommer brevbäraren förbi deras låda som står ute vid vägen åtta kilometer från huset, men snart är det slut med det.

I stället erbjuds de en postbox i Arjeplog, 43 kilometer bort.

– Det känns som en jätteorättvisa, säger Vicki. Att man kanske måste flytta för postens skull.

Hon tycker det är märkligt att postutdelningen fungerar i länder som USA och Australien, med betydligt större avstånd än i den svenska glesbygden.

– Postnord har tagit på sig det här uppdraget och kanske borde staten säga ifrån. Är det inte en rättighet att få sin post? Det är många saker man bara kan få med post numera. Brev från landstinget, bankkort, vissa räkningar.

Någon på Telia sa till mig: ”Är ni inte nöjda får ni flytta”

I början av 70-talet, när det var ont om jobb i Arjeplog, fick Karl-Erik två valmöjligheter av sin dåvarande arbetsgivare: flytta till Stockholm, eller ut i världen.

Stockholm var uteslutet.

Ute i världen mötte han Vicki. De levde tillsammans i Australien, Liberia, Algeriet, Australien igen. Överlevde militärkupp, cyklon och jordbävning, krokodiler och äventyr. Bildade familj.

Till slut landade de i Karl-Eriks hemtrakter i Norrbottens inland.

– Vi kände att vi måste lugna oss för barnens skull, säger Vicki.

Numera kommer världen i stället hit.

Planet till Arvidsjaur – närmaste flygplatsen, tio mil från Arjeplog – var fullt av fransmän, tyskar, koreaner, japaner. Det är biltestarsäsong, de månader då arbetsmarknaden på orten är het, alla de sju hotellen är fullbelagda och familjer kan göra sig en hacka på att hyra ut huset till ett gäng från Toyota, Renault eller BMW. 

Vicki märker på sitt eget sätt när biltestarna har kommit till bygden.

– Telefonen funkar nästan aldrig, men nu är det är säsong har vi i alla fall tre prickar på internetroutern i stället för en. De säger att de inte ökar det när bilfolket är här, men det ser vi ju att de gör.

Inne i huset i Bellonäs är Vicki glad om hon lyckas hitta en fläck där det finns tillräcklig täckning för att ringa ett samtal. Och sen gäller det att hålla sig blick stilla, annars bryts det.

I en av de regionala nyhetssändningarna på tv handlar ett helt inslag om mobiltäckningen, och reportern konstaterar sakligt:

”Håll inte telefonen mot örat och välj en modell som har bra antennprestanda, det är rekommendationerna från Post- och telestyrelsen för mobilpratare i glesbygd.”

Vicki skakar på huvudet.

– Någon på Telia sa i telefon till mig: ”Är ni inte nöjda får ni flytta”.

VINTERLAND. Vicki Söderberg älskar att vara utomhus, ofta tar hon skotern ut på sjön och borrar ett par hål i isen. Sedan lägger hon sig på rygg och läser en bok i väntan på att rödingen ska nappa.
Foto: LISA MATTISSON

Vicki och Karl-Erik har just kommit hem från fjällstugan som är rustad med vedkamin och solceller.

De kör en modern dieseldriven miljöbil, köper aldrig rött kött. Huset i Bellonäs får värme från backen och har varmkompost runt knuten. I hallen står kallkomposten, och annan sortering ryms under diskbänken. Varannan vecka slänger de en påse med hushållssopor, det är allt.

Deras vardag är med andra ord präglad av det som i samhällsdebatten brukar kallas ”hållbarhet”. Ändå är Miljöpartiet närmast ett skällsord vid Söderbergs köksbord.

– Det är vi som bor på landsbygden som drabbas när det blir högre dieselpriser, muttrar Karl-Erik. De i stan berörs inte på samma sätt, i stället får de bidrag för att skaffa elcyklar. Som laddas med el som kommer från oss. Vad fan ska jag göra med en elcykel här? Jag är glad om jag kommer fram till grannen och om jag kommer fram dit lär jag behöva övernatta innan elcykeln är laddad – om den ens skulle starta i kylan morgonen efter.


Kommunfullmäktige i Arjeplog

Socialdemokraterna 9 mandat

Vänsterpartiet 6 

Centerpartiet 4

Liberalerna 2

Miljöpartiet 0

Sverigedemokraterna 0

Moderaterna 0

Kristdemokraterna 0

Som boende i Arjeplog betalar de 34,84 procent i kommunalskatt. Bara sex kommuner i hela Sverige har högre.

Att den totala samhällsservicen är sämre än i storstäderna är kanske ingen överraskning – Arjeplog krympt har från 4 400 till knappt 2 900 invånare på 40 år och har minsta befolkningen av samtliga kommuner i Norrbottens län. Detta på en yta större än Skåne.

Men irritationen handlar inte enbart om basala samhällsfunktioner.

–  Inför valet sa politikerna att de skulle satsa på landsbygden, säger Karl-Erik. Men allt cirkulerar kring storstäderna där de riktiga miljöbovarna bor.

VÄLBESÖKT MÖTE. Postnords representant Gunnar Tengman förklarar förändringarna i postutdelningen.
Foto: LISA MATTISSON

– Vad många som är här!

Gunnar Tengman, produktionschef på Postnord i Arvidsjaur/Arjeplog, hälsar välkommen. En barsk stämma hörs från en av stolarna längst fram:

– Ja, det blir ju så när man är förbannad.

Närmare 40 personer har trotsat den nästan 30-gradiga kylan och tagit sig till Hotell Lyktan i Arjeplog den här tisdagskvällen.

Postnord har bjudit på kaffe och tre sorters kakor, men det ligger en irriterad laddning i luften – nu ska svenskdanska postbolaget ställas till svars.

Men stridslystnaden glider snart över i besvikelse. Det de tänkt skulle vara ett ”samråd”, där de inbjudna skulle få argumentera för sin sak, visar sig vara ett informationsmöte om något som redan är beslutat:

Att 112 hushåll i Arjeplogs kommun inte längre ska få sin post utdelad.

Totalt berörs 1 600 hushåll i norra Sverige av de förändrade rutinerna.

Ska vi sätta på oss gula västar! För visst är allt du säger redan bestämt?

– Vi har ett ansvar och ska utföra en samhällstjänst, men nu är det så att våra kunder skickar allt färre brev och pakethanteringen har ökat. Det är därför vi gör den här förändringen, säger Gunnar Tengman.

En kvinna längst bak undrar:

– Här ni någon köldgräns då ni inte kör ut posten?

Postnordchefen svarar att det är ”rätt tufft”.

– Redan vid 30 grader måste vi börja titta på saker. Ni vet, vi har dålig mobiltäckning och i värsta fall är det bara ett reklamblad som ska delas ut till hushållen längst bort. Då måste man dra en gräns. 

Kan man inte samordna med skolbussen som det varit tidigare?

Han känner många mötesdeltagare vid förnamn och nickar mot den som får ordet:

– Ja, Tove?

– Jag vill säga att vi inte alltid fått posten när det bara är 20 grader och inte så mycket snö. Det problemet har vi haft.

– Ja, Kjell?

– Kan man inte samordna med skolbussen som det varit tidigare? De kör ju samma sträcka. Varför kan man inte förhandla ihop sig med kommunen?

– Ja, Vicki?

Hon börjar tröttna nu, har hört både frågorna och svaren förr. Mötet har snart hållit på i en timme, temperaturen ute har fortsatt sjunka och det är 45 minuter hem.

– Så efter vad du säger så borde vi alla egentligen aktivt gå och prata med politikerna, säger Vicki till Gunnar Tengman.

– Ska vi sätta på oss gula västar! För visst är allt du säger redan bestämt?

FIKA. Gunnar Tengman och Vicki Söderberg i samspråk i samband med mötet på Hotell Lyktan. Postnord bjöd på kaffe och kakor.
Foto: LISA MATTISSON

På frukostbordet finns kaffe, hemlagad hjortronsylt, saftigt bröd med mungbönor – och så laktosfri yoghurt som har längre hållbarhet, ”praktiskt när man handlar bara en gång i veckan”.

Karl-Erik har redan uppdaterat sig om dagens nyhetsflöde, som han sedan länge inhämtar digitalt.

– Det är inte lönt att prenumerera på en dagstidning när du inte får den med posten. Ändå tror jag man aldrig varit så påläst som nu.

Jag försökte få i gång det med gula västar, men de bara tittade på mig

Fortfarande är det allra viktigast att hålla koll på dödsannonserna i Piteå-Tidningen, resonerar han.

– Man vill inte göra bort sig när man träffar nån. ”Hur är det med gubben?” ”Nej, han är död, han dog i våras.” Det är därför det är bra att veta.

Tillsammans summerar de mötet på Lyktan kvällen före.

– Jag försökte få i gång det med gula västar, men de bara tittade på mig, säger Vicki.

Telefonen ringer. Det är Gunnar på Postnord, han lovade att höra av sig så att de kunde ”förhandla”. De är bekanta på det sätt som alla med bakgrund i Arjeplog på något sätt är bekanta med varandra.

HÅLLER VÄRMEN. Det är kallt i Bellonäs den här dagen, runt 30 minusgrader, men Vicki Söderberg är van.
Foto: LISA MATTISSON

Vicki sätter på högtalaren så de kan prata alla tre.

– Det var en ganska stor grupp i  går, säger Gunnar. Som jag inte riktigt hade förväntat mig. Jag har ju även fått samtal i dag.

– Jag vet, säger Vicki, jag har inte kommit fram när jag försökt ringa dig.

De pratar en stund om grannen Hasse. På grund av sin ålder har han rätt att få posten levererad hela vägen fram till sin brevlåda. Det har ingen berättat för dem – Vicki berättar att hon själv hittade informationen på Post- och telestyrelsens hemsida.

– När han har post kan vi ta er post, men har han ingen post så blir det ingen utdelning, säger Gunnar. 

– Är ni med?

– Men vi kan skriva brev till honom hela tiden, säger Karl-Erik.

Alla skrattar. En halvtimme senare avrundar de samtalet, Vicki och Karl-Erik bekräftar för Gunnar att de förstått läget.

Läget är en postbox i Arjeplog.

Fotnot: I en tidigare version beskrevs en plats som ”Norrbottens inland”. Korrekt landskap är Lappland. 

Postnords uppdrag och vilja – två olika saker

• Postnord har ett samhällsuppdrag att varje vardag dela ut post över natten till alla svenska hushåll och företag.

• I takt med digitaliseringen har Postnord allt svårare att leva upp till sina uppdrag och man talar själva om att ”anpassa verksamheten för att möta den minskande efterfrågan på brevförmedling”.

• När Postnord nyligen redovisade sina siffror för 2018 (minus 855 miljoner kronor) tryckte vd:n och koncernchefen Håkan Ericsson åter på för att få till en förändring i Postnords själva uppdrag: ”Det krävs en dialog i både Sverige och Danmark om hur samhällsuppdraget ska utformas när volymerna blir allt lägre”, skrev han i bokslutet.

• Postnord gör redan i dag en kontinuerligt en översyn av utdelning av post till hushåll i glesbygd. Målet ska vara att säkerställa ”en fortsatt god service till en rimlig kostnad”.

• Postnord skriver också att ”alla förändringar ska ske efter dialog med berörda parter.”

• Vid en större förändring bör tiden mellan första information och tiden för genomförande av förändringen inte vara mindre än 6 månader.

• Enligt Post- och telestyrelsens regelverk ska det finnas två permanenta hushåll per påbörjad kilometer för att Postnord ska avvika från brevbärarens huvudväg.

• Tjänsten ”Posttjänst i glesbygd” innebär att man får sina brev och paket levererade till din tomtgräns och om man inte kan ta sig till brevlådan får man posten hem. Tjänsten är till för folk på landsbygden som har lantbrevbärare, men man måste vara över 80 år eller ha någon typ av funktionsnedsättning.