Hösten har kommit till Gullis Soppkök vid torget på Gullmarsplan i Stockholm. Runt ett uppställt picknickbord står folk klädda i dunjackor och halsdukar. Det är sju grader ute. Det känns kallare.
Men det finns skäl att vara här. Varje torsdag dukar soppköket upp varor som delas ut gratis till fattigpensionärer. Här finns allt ifrån smörgåsar och fikabröd, till frysrätter och mössor.
En av stammisarna är 76-åriga Marianne Lundqvist. Med 12 000 kronor i pension är besöken till soppköket viktiga för att få ekonomin att gå ihop.
– Jag har alltid varit ekonomisk. Jag lusläser det jag hittar i tidningar och springer på reor. Och så kommer jag hit på torsdagar för frallorna. Det tar ungefär en halvtimme att gå, men jag är så envis så om jag inte orkar säger jag bara 'jävlar' och gör det ändå, säger hon.
Marianne bor i en lägenhet i Enskededalen med sin 45-åriga son. Sonen har asperger och går på bidrag. Hennes tre andra söner bor inte i Stockholm och mannen dog för fyra år sedan.
"Finns de som har det betydligt sämre"
Och med en lägenhetshyra på 8 000 kronor blir det inte mycket till övers i slutet av månaden.
– Nej det blir inte det, men jag både är envis och har min pension så jag gnäller inte. Det finns de som har det betydligt sämre och de som har det betydligt bättre, säger Marianne.
Hon har jobbat som barnskötare hela livet, både på förskola och inom socialen. Efter trettio års arbete gick hon i pension på 65-årsdagen. Sedan dess har hon tvingats ge upp flera saker som förr var självklara med en bättre ekonomi.
– Åh, jag skulle kunna skriva en lång lista. Jag skulle vilja ha hund till exempel. Jag hade katt i sjutton år men den dog för ett par veckor sedan. Och så skulle jag vilja kunna gå ut och handla utan att tänka ‘vad ska jag leta efter i dag?’ eller 'vad är det som är billigt i dag?'
245 000 pensionärer riskerar fattigdom
Enligt Pensionsmyndighetens rapport för 2017 ligger 245 000 svenskar över 65 år under gränsen för vad myndigheten kallar ”relativt låg ekonomisk standard”. Inom EU benämns det i stället som ”risk för fattigdom”.
Till Gullis Soppkök kommer omkring 50 personer varje vecka. Många av dem är pensionärer under gränsen på 12 100 kronor.
Soppköket gör ingen reklam för sig, men ordet sprids från mun till mun. Och bakom verksamheten står 74-åriga Marta Kubick. Själv måste hon balansera varje månad för att få pensionen att räcka till. Det efter ett helt arbetsliv som spritkassörska på restaurangen Operakällaren i Stockholm.
Marta har inte grundat soppköket, men driver det i vått och torrt. Till hjälp har hon Filadelfiakyrkan i Stockholm som hämtar upp donerade varor från affärer. Inför öppning åker Marta från lägenheten i Johanneshov till kyrkan på Gullmarsplan för att göra i ordning fynden. Mackor ska bres och kaffe kokas. Sedan ställs allt ut på torget.
– Jag tycker att det är väldigt tråkigt att det behövs, men å andra sidan är jag väldigt glad över att det går att hjälpa till, säger Marta Kubick.
När hon pratar blir hon flera gånger avbruten av besökare som vill hälsa och kramas. Här är hon känd för sitt slit och sin vänlighet. Men det är inte alltid som arbetet går enkelt till.
– Det är klart att det kan bli lite stökigt ibland. Det kan hända att någon är påverkad, eller ledsen eller trött, men då handskas vi med det och gör det bästa av situationen, säger hon.
Soppköket är öppet för alla pensionärer, men det händer att folk inte vågar komma fram. Ofta är det en känsla av skam som står i vägen.
– Många kanske går runt och tittar, men så är de rädda att grannen ska se en gå fram och tigga en macka. Men så ska man inte tänka. Alla är jättevälkomna.
"Det behövs, det här"
Enligt 78-åriga Stig Wånefjärd är soppköket också bra för att träffa andra i samma situation som en själv. Han har gått hit varje vecka i nästan två års tid. Annars lämnar han sällan sin lilla etta i Hägersten.
– Vi kommer hit och håller ihop. Det är en enorm sammanhållning och det behövs det här. Man får stöd från de man känner och det är ju bra. Jag är ensamstående och har ingen familj, så annars står jag själv, säger han.
Innan pensionen jobbade Stig som gruppledare på Samhall. Nu har han en pension på 11 000 kronor och förlitar sig på soppköket för att balansera ekonomin.
– Det är väldigt svårt i samhället med höga hyror och så. Därför är det väldigt bra att de skänker så här. Men Marta skulle behöva en lokal nu när det håller på att bli kallt.
