Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tantpatrullen slåss för högre pension: ”Lurade”

Tantpatrullen samlas varje torsdag på Mynttorget utanför riksdagshuset. Foto: LISA MATTISSON
Tantpatrullen är drygt 300 medlemmar och finns utspridda i landet Foto: LISA MATTISSON
Tantpatrullen är en politiskt fristående organisation. Foto: LISA MATTISSON
Eili Hirdman håller upp plakat för att testa vilka som funkade och vilka som inte funkade. Foto: LISA MATTISSON

På Mynttorget utanför riksdagshuset står åtta kvinnor med röda hattar och handväskor och skanderar:

– Gammal tant, behöver större slant.

De kallar sig Tantpatrullen.

De har varit aktiva sedan förra valrörelsen och i dryga tre år har de stått på Mynttorget på torsdagar vid lunchtid. De som har dagsform för det vill säga. Ena dagen är de tolv på plats, nästa kanske någon fått bråck eller har färdtjänststrul.

Marianne Eriksson, 65, som varit med från start i Tantpatrullen delar ut flygblad med information och tar diskussionen med alla som stannar upp. Hon säger:

– När vi började var det sittstrejk, flashmobs och picketline. Men vi kom tidigt på att vi ville göra det enkelt i stället. Enklare. Alltså inte prata till folk från en scen med högtalare och mikrofon – vi tänkte att vi ska prata med människor. Det var i februari 2015 som vi stod på Mynttorget första gången.

De är drygt 300 medlemmar och finns utspridda i landet, bland annat i Växjö, Örebro och Umeå. De umgås, tar hand om varandra, men framför allt försöker de lyfta pensionsfrågan för kvinnor. Förra året gick Pensionsmyndigheten ut med statistik som visar att bland de som gick i pension vid 65 är det nästan hälften av kvinnorna som får garantipension. Vilket är nästan 3 000 kronor under gränsen för att kallas fattigpensionär om man utgår från EU:s fattigdomsgräns som är satt på 11 830 kronor.

Marianne Eriksson, 65, (mitten) är vice ordförande i Tantpatrullen. Till vänster Eili Hirdman och till höger Inger Stark. Foto: LISA MATTISSON

En politiskt fristående organisation

Tantpatrullen är en politiskt fristående organisation, men när det ska målas nya banderoller inför 1 maj lånar de Vänsterpartiets lokaler i Vasastan i Stockholm.

Det hänger gamla Vpk-affischer på väggarna och en Leninmask är fastnålad på en anslagstavla. Marianne står ute på gatan och röker en cigarett. Hon pekar mot andra sidan gatan.

– Det var där kulturprofilen (Jean-Claude Arnault) hade sin klubb. Klubben vi hoppas är ett minne blott nu.

Jag kunde inte längre hänga med ut och äta och sådana saker. Framförallt för mig som inte har en familj är det viktigt att komma ut och träffa folk.

Eva Jalding, 73, som sitter och fyller i bokstäverna med svart färg på banderollen som är utrullad över två bord berättar att hon var medlem där en gång, på den numera ökända klubben. Eva får ut knappt 13 000 kronor i pension. Hon är inte fattigpensionär, än, men ligger som så många nära gränsen. Hon har ingen familj i den normativa meningen och har aldrig utnyttjat förmåner som förskola, föräldrapenning eller barnbidrag. Hon har varit flygvärdinna och sjuksköterska. När hon var 59 blev hon misshandlad då hon arbetade med psykiskt sjuka och fick gå i förtidspension. Saker förändrades.

– Jag hade ingen morgontidning. Köpte mycket på röda lappar och gick på Ica de dagarna de hade fem procents rabatt, pensionärstisdagarna. Jag kunde inte längre hänga med ut och äta och sådana saker. Framförallt för mig som inte har en familj är det viktigt att komma ut och träffa folk.

Tantpatrullen samlas i Vänsterpartiets lokaler för att rita plakat och måla banderoll. Foto: LISA MATTISSON

Tvingades sälja sommarstugan

Eva hade en sommarstuga där hon brukade måla och hennes vänner pratar om huset som hennes hjärtebarn. Men den magra pensionen krävde att hon sålde det, för att få bostadstillägg och kunna bo kvar i sin lägenhet.

– Det stämmer att det stället var mitt hjärtebarn. Min sommarstuga hade jag målat och byggt själv, men det fanns inga alternativ för jag behövde bostadstillägget för att överleva. Jag använder nu de pengar jag har till att resa. För ingenting kommer bli bättre. Låter det provokativt, att jag reser för pengarna?

Tantpatrullen ska inte gå med i något 1 maj-tåg. Dels för att ingen på plats tycker att något parti tar pensionsfrågan på allvar, dels för att flesta inte orkar tåga i rask takt. Istället ska de stå utmed Socialdemokraternas tåg som brukar vara det största i Stockholm och försöka ta plats och få uppmärksamhet. De vet att de gör sig hörda, att de utmärker sig när de protesterar på gatan.

Min sommarstuga hade jag målat och byggt själv, men det fanns inga alternativ för jag behövde bostadstillägget för att överleva.

På Mynttorget är det inte bara turister och vanligt folk som går förbi och hör deras slagord. Marianne har koll på dem hon träffar. Ibland kommer nån politiker förbi och tar en selfie eller bara för att prata, som riksdagsledamoten Tuve Skånberg (KD) eller utrikesminister Margot Wallström (S).

För nästan exakt ett år sen stannade socialförsäkringsminister, numera socialminister, Annika Strandhäll (S) till och la strax därefter upp i sociala medier:

”Gammal tant behöver större slant! Hörde slagordet utanför riksdagen i dag. Jag håller med. Mitt mål är att den här mandatperioden lägga konkreta förslag på hur vi förbättrar ekonomin för de pensionärerna som har det tuffast – som ofta är kvinnor.”

Maj-Lis Jonsson, Elisabeth Löfvander och Eva Jalding målar en banderoll. Foto: LISA MATTISSON

”Alla riksdagspartier är lika dåliga”

Marianne Eriksson som är vice ordförande i Tantpatrullen var medlem i Vänsterpartiet till för två år sedan. Hon berättar att hon gick ur partiet för att de inte tog tag i pensionsfrågan och flera gånger säger hon:

– Alla riksdagspartier är lika dåliga. När Annika Strandhäll twittrade så skrev vi tillbaka: ”Strandhäll Strandhäll, hör vår appell”. För står man för en paroll så förpliktigar det.

Alla medlemmar i Tantpatrullen är inte, eller kommer bli, fattigpensionärer. Marianne uppskattar att de flesta ligger i mittspannet.

– Det är egentligen inte vi i dag som ligger sämst till även om det är väldigt illa - det är de som kommer efter oss. Vi kämpar för att berätta hur det blir när du blir panschis. Vi kommer hinna dö innan pensionsystemet förändras.

Vi kämpar för att berätta hur det blir när du blir panschis. Vi kommer hinna dö innan pensionsystemet förändras.

Elisabeth Löfvander, 72, är en av de medlemmar som har en hyfsad pension, vilket inte gör hennes engagemang mindre. Hon säger att hon kämpar för alla kvinnor och ett par gånger förklarar hon högt och tydligt:

– Det är dyrt att vara pensionär.

Och förklarar med nya argument varje gång:

– Det är dyrt att vara fattig! Allt slits ut. Det är inte meningen att du ska gå tandlös och eller inte ha råd att gå till frissan för du har blivit pensionär. Tänderna ramlar ju av och man kan inte vänta ett år för att ekipera upp sig. Utrustning, försäkringar och så ska man slåss för det.

Marianne Ramström, 79, poängterar att utgifterna inte alls blir mindre som pensionär. Det är bara andra utgifter. Foto: LISA MATTISSON

Ligga på sjukhus kostar pengar

Marianne Ramström, 79, är en av de medlemmar som den här veckan inte kunde ta sig till Mynttorget på grund av sjukdom. 

– Min njursjukdom gör att jag har svårt att gå och är svag, så nu får jag delta i kampen på andra sätt. På Facebook eller genom att prata med Expressen. 

Precis som Elisabeth Löfvander så vill Marianne Ramström poängtera att utgifterna inte alls blir mindre som pensionär. Det är bara andra utgifter. 

Nu står vi här med den dåliga pensionen. Fast vi gjorde allt rätt. Det är ändå rätt bittert. Vi blev lurade.

– Jag har precis legat på sjukhus och det kostar pengar. Att vara inlagd, den kostnaden ingår inte i högkostnadsskyddet. Sen är det olika högkostnadsskydd på sjukvård och medicin. Och hemtjänst kostar det med. 

Plakaten är färdigskissade och banderollens nymålade bokstäver ska torka. Diskussionerna avlöser varandra och stunder med skratt och gemenskap, men det går inte att ta miste på allvaret när Elisabeth Löfvander avrundar sista samtalet för kvällen med Marianne Eriksson. 

– Nu står vi här med den dåliga pensionen. Fast vi gjorde allt rätt. Det är ändå rätt bittert. Vi blev lurade.

 

LÄS MER: Unga kvinnor riskerar att bli fattigpensionärer 

LÄS MER: Slipp pensionschock – så ska du agera

 

Inger Stark tror att hon hamnar bland fattigpensionärerna om tio år. Foto: LISA MATTISSON

Inger Stark, 69

Vad har du i pension?

– Om jag ska räkna med allt får jag ut ungefär 12 000 i månaden i dag. Jag har en egen pensionsförsäkring som gäller i kanske ett eller två år till. Men om ett par år försvinner tjänstepensionen och annat, det kommer bli en stor förändring.

Hur ser det ut om tio år?

– Då hamnar jag där. Bland de som räknas som fattigpensionärerna.

Vad är din största oro inför framtiden?

– Jag är rädd att jag inte kommer kunna betala arrendet på min kolonistuga. Den kostar 4 000 om året. Som reumatiker har jag dyr medicin och flertalet läkarbesök som kostar. Redan nu, i år, kunde inte jag betala hela arrendet direkt och var tvungen att skriva ett mejl till kassören och be om att få dela upp betalningen. Den här gången gick det bra.

 

Eeva-Maria tror inte att privatekonomin kommer att bli lättare. Foto: LISA MATTISSON

Eeva-Maria, 75

Vad har du i pension i dag?

– Garantipension vilket är knappt 8 000. Och jag tror jag har en tjänstepension som just nu ger mig 70 kronor i månaden.

Hur ser din privatekonomi ut om tio år?

– Jag vet inte, men det kommer inte bli lättare. Hyrorna höjs och jag har inte haft stambyte än – så jag är jätteskraj över det. Jag skulle aldrig få en annan bostad. Samtidigt tänker jag inte på det. Så länge jag får bo kvar är jag glad.

Vad är din största oro?

 – Att bli sjuk på nåt vis. Att tänderna ska braka ihop då jag är stora problem med alla kvicksilverfyllningar vilket har varit jättejobbigt.

 

Eva Jalding har knappt 13 000 kronor i pension. Foto: LISA MATTISSON

Eva Jalding, 73

Vad har du i pension i dag?

– Knappt 13 000

Och om tio år?

Jag är på gränsen nu till vad man säger är att vara fattigpensionär. Jag försöker spara för jag vet att det inte kommer bli bättre. Jag vet inte. Det kommer inte bli bättre som sagt – jag vet att det kommer bli sämre.

Vad är största oron?

– Hälsan! Det kommer bli svårt att klara mig med artroser. Städhjälp och sådana saker, det kostar pengar och jag vet att jag kommer behöva hjälp. En sämre hälsa ger större kostnader.

 

Marianne Ramström oroar sig för hur hon ska ha råd att bo kvar efter en framtida renovering av lägenheten. Foto: LISA MATTISSON

Marianne Ramström, 79

Vad har du i pension?

– Min grundpension är 17 000 och jag får ut runt cirka 13 000. Min slutlön låg ju på 24 000, men det var ju 20 år sedan. Sen är jag ju en av dem som har kvar lite ATP vilket gör skillnad. Problemet är ju att saker och ting blir allt dyrare och jag kommer ju inte få mer pengar.

Vad oroar dig mest?

– Jag bor i en lägenhet som inte blivit renoverad på väldigt många år och de har meddelat att de kommer kräva ett stambyte om nåt år. Om de höjer hyran så har jag inga marginaler för det. Jag vet inte hur jag skulle lösa bostad då. Det är klart jag kan flytta in på ett ålderboende, men det har jag egentligen inte lust med än. Och de vill ju även helst att man bor hemma så länge som möjligt.

 

LÄS MER: Pensionen i förhållande till lönen blir lägre i framtiden 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!