Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Wille: Jag ger gärna mobbarna ett ansikte

Framgångsrika och lyckade människor har som barn ofta varit mobbare. När artister och andra kändisar försöker hjälpa mobbade barn genom att hävda att de själva blivit trakasserade i skolan, snedvrider de debatten
Det anser musikern WILLE CRAFOORD. Han skriver: Det skulle va kul att se vilka som skulle våga joina en "Okej, jag mobbade lite för fasen, förlåt mej nu"-gala.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Hösttermin. Nu har skolorna rullat i gång, och i vanlig ordning därmed även mobbningen. Utstötningen. Klassningen. Den primitiva lek där ytterligare en årskull skall drillas in i ett intrikat system av mer eller mindre uttalade hierarkier, laddade symboler, tvetydiga gester och framför allt: Missuppfattningar från den vuxna världen. För vilka är det nu som mobbar? Eller blir mobbade? Och varför? Trots att jag emellanåt jublar åt den hotta estetiken i de flashigt klippta antimobbningkampanjsnuttarna på bio och tv, så ser jag sällan några nya fräscha aspekter på problemet. Tvärtom tycks det trött inrotade förhållningssättet, hur välment det än må vara, mer verka för att bibehålla mobbandet än vad det får det att avta. Och jag ryser varje gång tjattret tar fart på olika samhällsnivåer via allsköns mediedebatter eller föräldramöten, där det mest konfirmeras att på tok för många fortfarande tafatt greppar efter naiva lösningar och genant förenklade skurk- respektive hjältefigurer. Vi mobbade ganska rejält när jag var yngre. Inte sällan med mig själv i spetsen. Därför har jag utvecklat en ytterst fint inställd radar för fenomenet, oavsett om det gäller skolgårdar eller vuxna arbetsplatser. Och en sak är jag jävligt säker på: Verklighetens mobbning liknar inte alls det som visas på film - typ "Ondskan" - eller skildras i poem och böcker. Och i den mån den faktiskt gör det så handlar det mer om misshandel, vilket ju är ett brott som samhället har betydligt lättare att upptäcka, handskas med och beivra. Nej, det vardagliga slentrianmobbandet är ett betydligt mer finslipat vapen som jobbar på sikt, smyger sig in, och bryter ner personligheter under decennielånga perioder till tonerna av skratt och fniss. För det är kul att mobba. ASKUL. Men det får man inte säga. Och inte är det väl mobbning då, förresten? Nej, nej. Vi har ju alla lika festligt! Och märkligt nog är det som om vissa mer än gärna godtar rollen som FETTOT, MYSKOT eller BÖGEN. Ja FETTOT skrattar rent av allra mest åt det hela! Den mesta mobbningen sker nämligen med "grönt kort" i hand, alla tycker det är ok. Det är ett naturligt sätt att umgås. Man har väl humor. Och då det kommer till mer uttalat trackande har de mobbade förstås SJÄLVA gjort sig förtjänta av behandlingen. Tvivelsutan efter ett - i andras tycke - förkastligt beteende. Och få förstår ens att den då är mobbning som pågår, eftersom det som sagt sällan lever upp till broschyrernas beskrivningar. Jag har till exempel varit med om runtringningar på mitt ena barns skola där en hel bunt föräldrar upphetsat FÖRFASADE sig över den där ENDA otäcka typen som minsann mobbade HELA KLASSEN. Hela.. klassen? Ja, INGEN tycker om honom! Nähä. Vem var det egentligen som var mobbad? Så plötsligt kan en ny historia rullas upp, och jag blir alldeles knäsvag när jag tänker på i hur ytliga banor många resonerar om mobbningsfenomenet än i dag. Som offentlig person och artist förväntas man påfallande ofta att ha varit mobbad. Det ingår liksom i den fräcka mytbilden av den kämpande utstötte enstöringen som mot alla odds reser sig å via vass humor/äkta teater/utlämnande rock'n'roll - eller vad det nu är - stolt slår sig upp till succé/rikedom. Låter det inte, ärligt talat, lite för bra för att va sant? Nja, inte är det speciellt många av dessa ständigt så uttalat sanningsälskande ikoner som säger emot. För varför dra upp de där tre åren som - måhända passiv - del av det coola mobbinggänget, när den-där svidande-incidenten-i-gympasalen känns så mycket mer politiskt korrekt att tårögt vifta med i Malou-soffan. Med tillhörande ingredienser av utanförskap och det hårda livet i de utsattas skara. Och så lapar vi ånyo i oss den söta mytmjölken. Som så uppenbart skär sig mot verkligheten. Jag menar, var det inte ett helt gäng runt den mobbade? Minns jag fel? Var det de UTSATTA som var i MAJORITET? Knappast, det strider liksom mot själva uttrycket. Så, rent statistiskt, för varje "Jag var mobbad!"-rubrik, borde det rimligtvis poppa upp åtminstone fyra-fem "Jag mobbade!". SEN skulle vi eventuellt ödmjukt kunna närma oss en framtida lösning. Dilemmat (Jag höll på att skriva DiLeva..) är ju att ingen vill lyssna på det örat. Alla vill frossa i konstnären-som-tog-sig-upp-fabeln. Jag blev tillfrågad av BRIS för några år sen om jag ville va med i en stor påkostad antimobbningskampanj, tillsammans med andra som-barn-utstötta kändisar. Och jag sa, att gärna. Om jag får representera den andra sidan. De som trackade andra, och som nu ångrar sig. Kvinnan på BRIS undrade vad jag menade, och jag förklarade igen. Hon förstod inte alls. Har du verkligen inte blivit åtminstone LITE mobbad nångång? undrade hon. Tja, sa jag, lite då. Bra, sa hon, och så fick jag va med. Som mobbad, eller nåt. Som de andra. Och - slurp, slurp - en till skvätt alltmer surnande mytmjölk. Och igen. Och igen. Jag kan inte begripa att det ännu efter så många års ältande av problemet kan vara en sån het potatis med raka sanningar. Hur ska man kunna komma tillrätta med ett problem som vägrar visa sitt rätta ansikte? Kom igen nu för fan!? Ni alla, vare sig med eller utan en röst i medieflödet, som var med och mobbade. Var håller ni hus? Kom fram och berätta hur det egentligen var! Så vi slipper gå och inbilla oss att sagor levererade av egocentriskt självömkande linslusar, hur fasansfullt sanna de än må vara, är nån slags representativ bild av verkligheten. Var är ni? Kom fram så kan vi samtidigt krasst konstatera att framgångsrika människor inom alla områden, vilka de än må vara, oftare lyckas TACK VARE just mobbning snarare än TROTS mobbning. Det finns säkert ett par rara undantag, i synnerhet inom den präktiga svenska kändiseliten, men jag är nog rädd att de verkligt mobbade - den lilla klick som INTE får göra coola filmer, sälja miljardföretag och bre ut sig över mittuppslag - fortfarande blir mobbade som vuxna, fast nu i nya och mer sinnrikt skräddade kostymer. Enligt gamla beprövade mönster. Det skulle va kul att se vilka som skulle våga joina en "Okej, jag mobbade lite för fasen, förlåt mej nu"-gala. Jag ställer upp! WILLE CRAFOORD Wille Crafoord är tvåbarnsfar och trubadur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!