Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Weise: Jag tänker på de ensamma i dag

Arne Weise. Foto: Olle Sporrong
Klockan 15 på julafton visas "Kalle och hans vänner" på SVT1.Foto: SVT.

"Varje julafton är jag tillsammans med dig. Men i år orkar jag inte städa innan du kommer hem till mig", skrev en änka i ett brev till mig en jul. Detta visste jag ingenting om innan jag blev julvärd, skriver Arne Weise.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Arne Weise

Tv-profil och mångårig julvärd.

Såg honom först på håll. Han stod framför ett stort butiksfönster liksom lutad mot glaset som om han funderade på att ta fönstervägen.

På nära håll såg jag att han stod framför en butik som sålde radio och tv. Flera tv-apparater var i gång. Samma bilder till skön musik. Han var smutsig och orakad. Luktade unket. Utan tvivel en hemlös.  

Faktiskt var det bara han och jag på en öde gata denna julaftons eftermiddag, och jag var på väg till tv-huset och mitt första jobb som julvärd i Ettan.

Året var 1972. Planeringschefen Åke Magnusson ville träffa mig.

– Du får ta julafton i år, sa Åke.

– Aldrig i livet, sa jag. Julafton är helig för min familj och mig. På julafton är man tillsammans.

– Du är inte ensam om den känslan, sa Åke. Det har de flesta som julvärd före dig också känt, men de har ställt upp ändå. Tänk på alla sjuka, gamla och ensamma. Tänk på de hemlösa.

 

Men det dröjde innan jag insåg vad jobbet betydde. Flera år senare fick jag ett brev. Hon skrev:

”Jag är änka och ensam sedan länge. Barnen bor inte i Stockholm. Varje julafton är jag tillsammans med dig. Men i år orkar jag inte städa innan du kommer hem till mig”.

Den reaktionen visste jag ingenting om, där jag traskade på öde gator. Samma gator som det i går hade vimlat av stressade människor som släpade på julgåvor och julmat. Men fasaderna var upplysta och på balkongerna tävlade ljusen i granarna med adventsljusen i fönstren.

Tog hissen upp till den översta våningen där studion fanns. Den var jag välbekant med, eftersom jag brukade hallåa på vardagskvällar och vanliga helger. Så hade det börjat redan 1953 när jag var hallåman, eller programpresentatör som det då hette. På riktigt alltså.

Jag hälsade på sändningsledare och tekniker, tittade in i den pyttelilla studion. På 70-talet hade vi inga tekniska underverk som kunde förvandla den lilla studion till något stort.  

När jag började för trettio år sedan stod en julgran inträngd i ett hörn, en kamera som var fjärrstyrd och en tom fåtölj framför den.

Där skulle jag sitta och mysa i många timmar till efter julmässan från Vatikanen. Då var klockan närmare tre på juldagsmorgonen. Då fick jag gå hem till en skinksmörgås, en snaps och ett glas öl.

 

År 2002 var det slut. Tills nu har femton kolleger varit julvärdar. Jag ringer dem alltid en halvtimme innan de går i tjänst. Det har blivit en tradition det också. Tradition är trygghet.

I år tänker jag påminna alla om de tusentals barn på flykt undan krig och annat elände. Tänk om de som valt Sverige kunde få en tv och titta på ”Kalle och hans vänner” med en tolk.

Till dem och alla andra ensamma och ledsna skulle jag vilja säga som min kollega Benjamin Syrsa:

Från oss alla till er alla: God jul och gott nytt år.

 

Arne Weise

Tv-profil och julikon