Det svenska motdraget till undervattenskränkningen i Stockholms skärgård blev ett säkerhetspolitiskt råd med statsministern och de närmast berörda ministrarna. I takt med mystiska budskap från regeringen börjar behovet klarna.
Först sade utrikesminister Wallström att svenskarna för första gången på allvar är rädda för Ryssland och i onsdagens Expressen sade hon att Putin är ”irrationell” och att ingen har lyckats förklara hans agerande. Det är ett anmärkningsvärt resonemang.
För det första är det likställt med att underkänna vår underrättelsetjänst, säkerhetspolitiska forskning och UD:s analyser. Alternativet är att man helt enkelt inte tar del av det som sägs och skrivs. Frågan är vilket som oroar mest. För det andra kan en välvillig tolkning av det ”irrationella” vara att det framstår svårförståeligt utifrån en svensk referensram. Men tvärtom är agerandet dels inte speciellt nytt och dels följer det ryska regimens rationalitet på pricken.
Den ryska regimen drivs av att vara en stormakt med kontroll i sitt nära utland, manifestera att en folklig revolution mot en korrupt regim är dömd att misslyckas samt att säkerställa kontroll över det militärstrategiskt betydelsefulla Krim. För att nå sina politiska mål använder Ryssland en hel verktygslåda av medel där de militära alltid setts som ett mer användbart instrument än i Väst. Möjligen är betydelsen av det informations-psykologiska, nu på sociala medier, ett nytt inslag.
Den ryska doktrinen är utvecklad under lång tid och har lika länge studerats i detalj i Sverige. Exempelvis framgick det från Snowden-avslöjandena hur mycket Sverige fick ut i gengäld av sin vetskap om Ryssland. En blandning av subversion, politiska inflytelseagenter, konventionella militära medel och diplomatiskt utnyttjande av detsamma har synts i samtliga av Rysslands konflikter sedan Sovjetunionens fall och dessförinnan.
Att säga att Sverige inte förstår rysk krigföring är inte bara felaktigt, det skapar även en bild av vanmakt. FOI konkluderade i sin rapport om invasionen av Ukraina att det snarare beror på fantasibrist än nya ryska förmågor att kalla krigföringen för ny. Hur gärna vi vill tänka att våldet och förstörelsen bara uppkom - helt irrationellt - har det en kall politisk rationalitet.
I strategins kärna ligger överraskning, att slå där motståndaren är svag och truismen att den som är beredd att använda våld alltid har ett övertag mot den som är ovillig att göra det. Ifall Ryssland får agera mot statiska objekt kommer de så klart nå framgång. Att Ryssland kunde behålla det strategiska initiativet ända tills MH17 berodde på att de läste Väst korrekt. De förlitade sig på att vi skulle undvika ekonomisk smärta och att våra beslutsmekanismer är långsamma och förutsägbara.
Sverige måste våga agera och överraska med hela paletten av civil-militära medel. Allting ifrån Wallströms uttalanden till vårt försvarsanslag och hur vi hanterar våra militära brister, är kommunikation. Låt oss tänja tanken: En undervattenskränkning möts av inköp av sjunkbomber, forskningsbudgeten fördubblas i stället för att skäras ner, radiosändningar om rysk korruption startas och språkprogram för ryska studenter aviseras, utökad aggression i Ukraina möts av NATO-utredning och besked om att svenskt-finskt militärt samarbete även sker skarpt samt att provokationer i Baltikum möts med övningar.
För att vi ska kunna påverka utvecklingen i positiv riktning måste vi ha tydligt formulerade mål. Utrikesdeklarationen ger inga sådana. Vi behöver en nationell säkerhetsstrategi som definierar intressen, mål och medel. Med den kan staten samlas till enhetlig och tydlig kommunikation med Ryssland, som bygger på och visar att man förstår mottagarens agenda, hur budskapen tolkas och som gynnar svenska och närområdets intressen.
I denna strävan finns det lite tid att spilla. Omvärldsläget försämras drastiskt och det snabbt. Då duger inte senfärdighet och förutsägbart svenskt introvert agerande. Framförallt duger inte spridande av defaitism och vanmakt.
Annika Nordgren Christensen
Försvarspolitisk debattör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien. Mellan 1995 och 2009 ledamot av Försvarsberedningen för Miljöpartiet.
Oscar Jonsson
doktorerar på rysk krigföring vid King's College, London
