Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Visa upp er godhet – eller lämna regeringen

Foto: Julia Reinhart

Miljöpartiet vill slå rekord i godhet vad gäller invandrarfrågan – men framstår i stället som ett maktlystet parti, skriver Bertil Torekull.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

De flesta barn uppfostras i godhet. Jag tror att det är därför Miljöpartiet vill slå rekord just i godhet i invandrarfrågan. Föräldrar försöker göra allt för att deras små ska ha det minst lika bra som de själva haft det, helst bättre. Vår tids unga bör således vara den i yttersta godhet och generositet bäst uppfostrade generationen någonsin.

Miljöpartiet, på många positiva sätt vårt barnsligaste parti, odlar i rakt nedstigande led från grundaren Per Gahrton en uppfostran till dynamisk godhet gentemot medmänniskan. Men kan det hjälpa flyktingarna i Sverige?

Själv strängt uppfostrad av en religiös moder hatade jag som barn länge ”godheten” som metod. Jag upplevde den som ett förtryck för att praktisera en religiös kristlighet bortom all rim och reson.

I min självbiografiska bok beskrev jag min mors kärlek som ett ”godhetens tyranni” vilket inte hindrade mig att - senare - älska henne djupt.

Nu denna lömska vårmånad, då flyktingar beskjuts med tårgas vid Europas gränser, tänker jag att Miljöpartiet är det politiska uttrycket för denna typ av tyranni.

Just som alla våra frivilliga, kommersiella och offentliga krafter nära nog bryter nacken av sig för att i desperat och för sent organiserad barmhärtighet "bara" kunna ta hand om de nära 200 tusen som kommit till oss på drygt ett år, talar miljöpartister till oss som Kristus själv att förbereda oss för att ta hand om ännu fler.

 

När regeringen gör det svårt för dem som fått asylavslag att gömma sig kvar, gör Miljöpartiet motstånd och undantar barnfamiljer. Miljöpartiet har blivit det partipolitiskt perfekta offret för sin egen uppfostran i tyranniskt utövad godhet. 

Jag menar att de flesta partier i sin kärlek till sådana älsklingsord som "folkhem" och "välfärdsstat" utgör etiska fallfrukter av kristendomens kärnbudskap: "allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”.

Men när Miljöpartiet nu mobiliserar hela sin organisation för att göra hela folket till Jesu apostlar, tolkar man egentligen bara vår svenska självbild av godhet.

Man hamnar i grym beskäftighet när man konfronterar den med hur världen ser ut. Inte minst inför en kommande folkvandring vars kraft ett litet land i Europas periferi inte ens vågar ana vidden av när vi nu måste dela på vår gemensamma fina kaka.

 

Då tänker jag åter på min moder. Hennes välgörenhet saknade inte gränser. Hon värnade de sina optimalt. Prio ett skulle hon ha sagt om hon talat nutidssvenska. För andra gjorde hon vad hon själv orkade; praktiskt, ekonomiskt, socialt, fysiskt men i demonstrativt frivillig offervilja. Som politiker slogs hon för den lilla människan men tvingade inte på andra (utom mig som barn) sin modell.

Människor skulle med större respekt och allvar begrunda Miljöpartiets goda gränslöshet i flyktingfrågan, om tiotusental miljöpartister ryckte ut för att individuellt och i praktiken dokumentera sitt engagemang och inte bara demonstrera det i tjusiga mediala rådslag av internkritik på storbilds-tv.

Utan en handfast manifestation ner på golvet i flyktingförläggningarnas slitna vardag av gravt komplicerade problem, kommer Miljöpartiet att framstå som mest bara ett maktlystet parti. Ett parti som oavlåtligen schackrande – inte endast med sina övertygelser – utan också som aningslösa godhetens tyranner som kräver det omöjliga.

Alternativet är att annars lämna regeringen.

 

Bertil Torekull

Publicist, grundare av Dagens industri

Kandiderade i valet 2014 till EU-parlamentet för Miljöpartiet.