Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Vi undersköterskor torkar inte bara skit

Michelle Jansson skriver om jobbet som undersköterska. Hon är trött på fördomarna om yrket.
Foto: Jessica Gow/TT och privat

Många tror att vi undersköterskor bara torkar skit hela dagarna. Inget kunde vara mer fel.

Varje dag försöker vi göra saker för de äldre som gör dem lite lyckligare – försökt med det du också. Och skippa fördomarna, skriver undersköterskan Michelle Jansson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det är sorgligt att folk på fullaste allvar tror att vi inom äldreomsorgen bara torkar skit hela dagarna. "Nä, vi gör inget annat än att torka skit."

Tror ni verkligen det själva?

Nej, så funkar inte verkligheten, vi hjälper våra äldre varje dag med allt från att torka skit till att hålla deras hand. Lyser upp deras tillvaro och bara finns där. Vi håller full koll på medicinerna, full koll på lagarna som ska efterföljas – vi gör allt möjligt. Mycket mer än att bara torka skit.

Låt mig ge ett exempel.

Häromdagen satt jag ute i solskenet med en vårdtagare, som frågade mig om det finns några blåbär och kantareller ute i skogen, vilket jag bekräftade att det gjorde. "Jag önskar att jag var frisk nog att kunna gå ut och plocka."

När jag senare gick hem kunde jag inte glömma de sorgsna ögonen. Så jag tog med mig min son och en kompis ut i skogen för att plocka blåbär och svamp. Vi hade redan innan bestämt att vi skulle göra det, så varför inte plocka lite extra.


När jag kom till jobbet dagen efter berättade jag för vårdtagaren, medan jag hjälpte till med hens dagliga morgonrutiner, att jag hade en överraskning. Sedan ställde jag fram en skål med färska blåbär och mjölk och hjälpte vårdtagaren till köksbordet.

Helt chockad tittade vårdtagaren på mig, sken upp som en sol av lycka. Medan vårdtagaren mumsade i sig sina blåbär stekte jag på kantarellerna som jag hade förvällt hemma. Jag bredde smörgåsarna och la på kantarellerna, ställde fram tallriken utan att säga något. Vårdtagaren tittar mig i ögonen och man ser att lyckotårarna är nära.

Att något så litet kan göra en annan människa så lycklig och en vanlig dag till en fantastisk dag – det värmer mitt hjärta.


Men vem är jag ens?

Jag är en ensamstående mamma på 23 år. Jag har en son som heter Loke.

Loke är 2,5 år och har något som heter Dravet syndrom, en genetisk livshotande svårbehandlad epilepsi. Under hela hans liv har vi tillbringat åtskillig tid på sjukhus och ambulansfärder. Vardagen hemma är en ständig kamp. Många gånger har han varit nära att stryka med, men ändå kämpat. 2014 dog sex barn och 2015 dog ett barn med denna ovanliga diagnos.

Det är tack vare Loke jag lärt mig ett och annat här i livet, lärt mig att ta tillvara på dagarna, leva i nuet och att tänka extra mycket på mina medmänniskor.

Jag vet inte hur länge Loke kommer leva. Han kan dö i morgon, eller kanske bli gammal han med. Ingen kan någonsin veta.

Min son har lärt mig att kämpa, att uppskatta varenda minut även om vardagen är olycklig. Mitt jobb inom äldrevården är min chans att få hjälpa andra. Min chans att få göra något bra för någon annan.

Gör något för era medmänniskor ni också, och sluta sitt på en massa fördomar.

Vi alla är människor. En dag är det du som blir gammal. Och då hoppas jag att de som tar hand om dig ger dig mer än att bara torka din skit.


Michelle Jansson, undersköterska i Linköping kommun.