De äldre sitter på gården och äter pistagenötter och skvallrar. Välfriserade ynglingar svischar förbi i farsans BMW med stereon på högsta volym. När man åker buss är det inte sällan som folk hälsar på suryoyo och inte på svenska. Drygt 18 000 assyrier/syrianer bor i dag i Södertälje. Det är nästan var fjärde invånare, vilket gör att staden på många sätt känns som "vår". Det är det närmaste en huvudstad vi som ett statslöst folk har kunnat få. Här hittar man också de mest excentriska dragen. Där finns släktingar som i åratal vägrat prata med varandra på grund av en bröllopsinbjudan som aldrig kom fram. Och när Södertälje-Samira 1992 påstod sig ha sett helgonet Charbel köade folk i timmar med sina sjuka i förhoppning om att hon skulle kunna hela dem. Vilket många av dem förnekade när det visade sig att oljan från hennes händer kom från typ Konsum och inte gud. Efter beskjutningen av polishuset i Södertälje har stadens stora befolkning av assyrier/syrianer debatterats vilt i medierna. Vilket inte är särskilt konstigt. Att polishus blir beskjutna med skarpladdade automatvapen är sådant som man bara vill ska hända i b-filmer.
Stadsdelen Ronna har skildrats som ett slutet samhälle där invånarna skiter i staten och i stället skapar sina egna regler. Det har talats om problematiska invandrarghetton som föder främlingskap och kriminalitet. Som vanligt har politiker och vi journalister inte ansträngt oss för att använda mer precisa uttryck än den klumpiga termen "invandrare" som utstrålar problem och frivillig isolering. Vi förstår mellan raderna att här bor svartskallar som vill förvandla Sverige från Astrid Lindgren-land till baklava-land. I går påstod också Mauricio Rojas på DN Debatt att de som besköt polishuset i Södertälje hade åkt fast mycket tidigare om det inte var så att de skyddades av de boende i Ronna. Kontentan var: invandrare måste integreras och sluta missbruka Sveriges gästvänlighet. Debatten känns många gånger fattig eftersom vi tenderar att fastna i schablonbilden av en invandrare. Bor de i klump? Ja, då måste det gå åt helvete. Finns det några som slänger öknamn efter svenska tjejer? Ja, då styrs de alla av en patriarkal machokultur. Skildringen av assyrier/syrianer är betydligt mörkare än det finns fog för.
I dag är vi en av de minoritetsgrupper som lyckats bäst med att sammanfoga våra traditioner och vårt nya hemland. Vi har på några decennier gått från att vara ett pizzabakande folk till att bli entreprenörer och akademiker. Med tanke på den låga utbildningsgraden i hemländerna är utvecklingen fantastisk. Många ur den äldre generationen har likt mina föräldrar enbart gått några få år i skola. I dag är trenden den motsatta. Många läser vidare. Det som tidigare var ett enkelt jordbruksfolk kan i dag stoltsera med att ha advokater, läkare, tandläkare, jurister och ingenjörer. Här finns också en entreprenörsanda som hade gjort den borgerliga fyrklövern rörd till tårar. Framför allt Rojas som oroar sig för en utbredande offermentalitet. Unga tjejer startar egna frisörsalonger. Vänner går ihop och driver restauranger och klubbar. Det finns ett stort nätverk av assyrier/syrianer som hjälper fram varandra. Förklaringen är förmodligen förtrycket vi behövt utstå som en liten kristen minoritet i våra gamla hemländer Turkiet, Syrien, Libanon, Irak och Iran. Det har gjort att vi behövt klara oss själva och skapa våra egna möjligheter.
Bilden av Ronna tyngs i dag av föreställningar om att kepskillar står och skriker svennehora stup i kvarten. Man rynkar allvarligt på ögonbrynen när man talar om problematiska patriarkala strukturer. Och visst finns det problem. Våld och trakasserier ska aldrig accepteras. Men om man hade grävt lite djupare hade man upptäckt att kulturen inte är så stillastående som många tror. Assyrier/syrianer har behållit mycket av sin kultur men samtidigt har de också tagit in många influenser från det svenska samhället. Vi har lyckats göra oss av med många av kvarlevorna från den patriar-kala kulturen i Mellanöstern där kvinnorna skötte hushållet och männen drog in pengarna. För femton år sedan var det få som lät sina döttrar flytta till en annan stad för att bo själva och studera. I dag är det en självklarhet för de flesta. Man ses inte längre som en "dålig" flicka. Kvinnor arbetar och drar in pengar till hushållet på samma villkor som mannen. Skilsmässor är inte heller tabu. Jag känner till flera fruktansvärda fall där kvinnor tidigare övertalades att stanna kvar hos sin misshandlande make. Ofta blandade sig kyrkan i och påtalade för kvinnorna att det var en synd att skilja sig. I dag är det inte alls lika svårt utan ses av många som en självklar rättighet. En stor del av oron inför invandrartäta områden handlar om en rädsla för det osvenniga. Att människor är måna om att behålla sin kulturella identitet ses automatiskt som ett hot mot integrationen. Men är det verkligen en motsättning till integration om man väljer att bo nära sina landsmän? Integration, från invandrarnas sida, borde kanske snarare handla om att komma in på arbetsmarknaden och finna en mellanväg där den kulturella särarten kan samsas med den svenska.
Fortfarande finns många skillnader jämfört med den sekulariserade livsstil som dominerar i Sverige. Att försöka balansera mellan två kulturer är inte lätt. Och fortfarande har killar fler rättigheter än tjejer. Men det kommer att förändras. Det förändras hela tiden. Och allting tyder på att gruppen går i rätt riktning. Assyrier/syrianer skryter ofta och gärna om att vara en av de mest framgångsrika minoritetsgrupperna i Sverige. Iranierna har fått hård konkurrens om att kunna titulera sig Invandrare de Luxe. Mot alla odds lyckades vi komma upp i allsvenskan. Från Södertälje sänds suryoyo-tv ut över hela världen. Vårt språk, som talades av Jesus, har bevarats trots att det var förbjudet i Turkiet. Det finns tusentals framgångshistorier som kan balansera domedagsrubrikerna. Däremot vill vi kanske tala lite tystare om att vårt älskade fotbollslag Assyriska nyligen släppte in sju mål på hemmaplan. RAKEL CHUKRI
