Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi strejkade för rösträtt – nu är det klimatets tur

Inför nästa globala aktionsdag 27 september har Greta Thunbergs rörelse uppmanat oss att omvandla de symboliska skolstrejkerna till världsomfattande verkliga strejker. Och det är dags för oss att ta vid, skriver Lars Henriksson. Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT

Greta Thunbergs klimatrörelse har uppmanat oss som bär upp de klimatförstörande verksamheterna att omvandla de symboliska skolstrejkerna till världsomfattande verkliga strejker. 

De svenska facken tycks inte ha förstått sitt ansvar men visst är politisk strejk möjlig, skriver Volvoarbetaren och debattören Lars Henriksson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Återigen slår sommarhettan nya rekord i Europa. Runt polcirkeln frigör rekordstora skogs- och markbränder väldiga mängder koldioxid – bara i juni lika mycket som Sveriges årsutsläpp. En av många självförstärkande mekanismer i den globala uppvärmningens dödsspiral. Bara den som väljer att förblindas av sin ideologi eller är lever i en totalt cynisk ”efter mig syndafloden”-bubbla kan undvika att känna förtvivlan. Vi kan inte längre tala om ”klimathot”, katastrofen pågår och accelererar.

Läpparnas bekännelse och tomma toppmöten har i ett kvartssekel misslyckats med att bromsa klimatkatastrofen. Genom den världsomfattande klimatrörelse som vuxit fram bland ungdomar det senaste året med Greta Thunberg som galjonsfigur har en ny generation visat att de inte nöjer sig med att vara publik till undergången utan kräver handling. 

Vi kommer aldrig att med förnuftsargument kunna övertala dessa makter – oljebolag, bilindustri och så vidare – att byta kurs utan måste hitta vägar för att tvinga fram en omställning.

Inför nästa globala aktionsdag 27 september har rörelsen uppmanat oss att omvandla de symboliska skolstrejkerna till världsomfattande verkliga strejker. Det skulle vara ett stort steg framåt.

Går inte att argumentera mot oljeindustrin

Klimatförändringarna beror varken på okunskap eller ondska utan på att de väldiga krafter som är knutna till fossilsamhället kräver ständig expansion för att överleva. Vi kommer aldrig att med förnuftsargument kunna övertala dessa makter – oljebolag, bilindustri och så vidare – att byta kurs utan måste hitta vägar för att tvinga fram en omställning. Det är här en klimatstrejk kommer in.

Det är från produktionen merparten av alla växthusgaser kommer och det är också där, på utsläpparnas hemmaplan, de behöver bemötas. Det är också där den stora motkraften till de destruktiva intressen som eldar på klimatkatastrofen finns, nämligen alla vi arbetare och tjänstemän som bär upp verksamheterna. 

Vi är redan organiserade

I Sverige har vi dessutom den stora fördelen att de allra flesta av oss är organiserade i fackföreningar som skulle kunna utgöra en mäktig motkraft. Men ledningarna för de svenska facken tycks varken ha fattat situationens allvar eller sitt ansvar. Det visar de svar de serverar på strejkuppmaningen. För hur ska vi annars förstå LO:s kommentar till TT att de ”som regel inte använder strejkvapnet som påtryckning i politiska frågor”, Secos svar om att de ska ”föra samtal” eller den djupa okunskapen i Naturvetarnas uttalande om att en klimatstrejk skulle hindras av fredsplikten?

Tiden för vänliga samtal med klimatförstörarna är sedan länge förbi. Och visst förbjuder fredsplikten stridsåtgärder kring löner och arbetsvillkor under avtalsperioder men politiska strejker är däremot uttryckligen tillåtna. (Om inte årets lagändringar förändrat detta, vilket regeringen kraftfullt förnekat.)

Vi blir medansvariga

Att svenska fack aldrig strejkar för politiska krav är även det en missuppfattning. När arbetarrörelsen i årtionden hade vädjat om rösträtt inför en döv överhet grep den till strejkvapnet och det var först under revolutionshot demokratin erövrades. Klimatet är i dag en minst lika viktig fråga som rösträtten var för 100 år sedan, det gäller bokstavligt talat vår överlevnad.

Vid det tragiska klimatmötet i Warszawa 2013 tågade miljöorganisationer och fackföreningar ut i en unik protest. Under parollen ”Nu är det nog!” lovade de att mobilisera människor för att pressa sina regeringar att ställa om till hållbara lågutsläppsekonomier med anständiga jobb. Av detta blev inte mycket, fortfarande traskar de flesta snällt patrull efter direktörernas krav på blind tillväxt. Men nu har vi inte tid att vänta längre. Att inte sluta upp i höstens klimatstrejk är att göra sig till medansvarig till den pågående katastrofen.

 

Av Lars Henriksson

Medlem och förtroendevald i IF Metall på Volvo Personvagnar i Göteborg