Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi skickar hem äldre som inte kan larma

Jessica Runnberg Lagergren. Foto: Privat.
Amelia Adamo. Foto: Cornelia Nordström
Foto: Shutterstock.

Jag jobbar som sjuksköterska på en allmän medicinavdelning och varje arbetspass har jag patienter som vårdas på grund av en ohållbar hemsituation, skriver sjuksköterskan Jessica Runnberg Lagergren.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

"Men jag har det så bra här" eller "Mamma trivs ju så bra här". Jag undrar hur många gånger jag hört det när det är dags för utskrivning. Svaret brukar bli: "Vad bra, men man kan tyvärr inte bo på sjukhus". För det är så det är, på vårdavdelningen finns det personal i korridoren, någon ser dig när de passerar förbi ditt rum, någon hjälper dig till och från toaletten, vänder på dig om du inte kan vända dig själv och stryker dig över kinden när du är orolig.

När jag läste Amelia Adamos artikel om sin mor konstaterade jag att det hon upplevt är något jag ser dagligen.  

Jag jobbar som sjuksköterska på en allmän medicinavdelning och varje arbetspass har jag patienter som vårdas på grund av en ohållbar hemsituation.

Det som gör mig mest upprörd, förutom hur vi behandlar våra sköra äldre, är att ansvariga inom kommunen, politiker och tjänstemän, ljuger sina innevånare rakt upp i ansiktet. Jag går ett steg längre än Amelia: Jag känner mig inte lurad, utan dumförklarad. Man menar att neddragningar av platser på äldreboenden och stängningar av korttidsplatser eller trygghetsplatser inte påverkar den omvårdnad som kommunerna ansvarar för. Den effektiviseras! "Ni måste lita på vår kompetens" har vi fått höra. Jag tvivlar inte en sekund på att hemtjänstpersonal och kommunens sjuksköterskor gör sitt yttersta för att tillgodose sina vårdtagares behov, men alla kan inte vårdas i hemmet. Framför allt vill inte alla det. Det handlar inte om något annat än att spara pengar.


LÄS MER: Räkna med att ta hem era gamla föräldrar

 

Många av våra sköra äldre känner sig otrygga hemma. Anhöriga känner sig otrygga med att deras gamla mammor, pappor, mostrar etcetera sitter ensamma i en lägenhet utan att kunna klara ens sina egna toalettbesök självständigt. Det spelar ingen roll om de har hemtjänst 5-6 gånger per dag samt trygghetslarm.

Vi skickar hem patienter varje vecka som inte kan larma, antingen kan de det inte rent fysiskt, eller så är de för dementa för att förstå att larma. När de sedan försöker klara förflyttningar själva faller de.

I bästa fall får de endast en sårskada, men i värsta fall blir de liggande på golvet något dygn med en höft- eller lårbensfraktur. Pengar brukar vara något de som bestämmer förstår. En höftfraktur kostar ungefär 250 000 kronor, största delen är omvårdnad efter operationen. Endast hälften av de äldre som får en höftfraktur kan återvända till sitt boende efteråt och femårsöverlevnaden är skrämmande låg. Smärta leder till orörlighet som i sin tur leder till förvirring och snabbare utveckling av demens, för att inte tala om lidandet för den enskilde. Det finns mycket forskning som stöder detta.

 

LÄS MER: Det enda mormor vill ha är en boendeplats

 

Äldrereformen förde med sig mycket gott, chansen att bo kvar hemma så länge man vill. Men när man inte vill längre eller omvårdnadsbehovet/tillsynsbehovet är så stort att det inte kan tillgodoses i hemmet längre, vad har vi att erbjuda då? För våra sköra äldre finns det inga pengar.

Jag tror inte att de för ett ögonblick tvivlade på att de skulle få hjälp och möjlighet till en trygg ålderdom när de byggde upp det som kallades folkhemmet Sverige. Med hårt arbete och genom att betala skatt bidrog de till den välfärd de sedan litade på att de skulle få ta del av om behovet skulle uppstå.

Nu skickar vi hem dem till ensamhet och oro. Vi skickar hem dem till anhöriga som sliter sitt hår i förtvivlan över hur de ska klara sig och om de ska behöva hitta sin mor eller far liggande på golvet nästa gång de kommer på besök. Vi har naivt trott att det är självklart att det i Sverige finns hjälp att få när våra nära och kära inte klarar av att bo kvar hemma och detta utan att anhöriga eller vårdtagaren själv ska behöva tjata, skälla och gråta för att få del av eller resignerat få ge upp.

Det gör ont i hjärtat att se våra gamla mammor, pappor, farmödrar, grannar tvingas avsluta sina liv i otrygghet. Är vi nöjda med detta?

 

Jessica Runnberg Lagergren

Sjuksköterska

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!