Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi ses i domstol, regeringen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Att utan lov öppna och läsa andras brev har länge varit ett brott i Sverige. Detta brott är så allvarligt att det kan leda till två års fängelse. Den så kallade FRA-lagen innebär ett historiskt övervakningssteg: För första gången får staten full inblick i medborgarnas liv. Från och med nästa år får Försvarets radioanstalt (FRA) möjlighet att läsa och avlyssna telefonsamtal, sms, e-post, chattinlägg och annan telefon- och datatrafik i kabel – så länge det handlar om ”yttre hot” och trafik över gränsen.
De senaste dagarnas turer innebär i och för sig att denna övervakning ska innehålla fler kontrollstationer. Viktigast är att Datainspektionen och en kommitté med riksdagsledamöter ska följa FRA:s arbete och se till att den personliga integriteten inte kränks. Men frågan är om detta räcker för att alla övervaknings- åtgärder, som kommer att vidtas med stöd av FRA-lagen, skulle klara sig mot Europakonventionens skydd för den personliga integriteten vid framtida prövningar i domstol. Lagrådet har i och för sig godkänt FRA-lagen. Men en av tre ledamöter kände sig tvingad att i ett särskilt yttrande flagga för att det är tveksamt om lagen lever upp till Europakonventionens krav.

Konventionen, som är svensk lag sedan 1995, slår fast att var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Skyddet är starkt: För att vara tillåten måste en inskränkning i denna rättighet vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn bland annat till den nationella säkerheten. Dessutom måste en lag som FRA-lagen formuleras med en sådan precision att inskränkningen av rättigheten är rimligt förutsebar för den enskilde.
Ovanpå det måste det finnas en ordentlig kontroll av att systemet inte missbrukas. Varje medborgare som anser sig ha fått sina fri- och rättigheter kränkta ska ha tillgång till en effektiv prövning inför en nationell myndighet.
Å andra sidan ska man ha klart för sig att Europadomstolen har givit staterna en betydande handlingsfrihet när det handlar om nationell säkerhet.

Hur skulle då en svensk domstol eller Europadomstolen bedöma en konkret övervakningsåtgärd som görs med stöd av FRA-lagen? En första oklarhet gäller lagens syften. Övervakningen är tänkt att upptäcka bland annat ekologiska obalanser, miljöhot och valuta- och räntespekulationer. Men är det, till exempel, rimligt att försöka hitta ekologiska obalanser genom att läsa medborgarnas e-post? Ska ränte- och valutaanalytiker på banker och finansinstitut få sin e-post screenad? Och är det proportionerligt – det vill säga en rimlig balans mellan mål och medel – att
varenda e-postmeddelande ska gås igen-om i detta syfte?
När det gäller förutsebarheten har det sagts att spaningen bara ska avse vissa områden. Men vad betyder konkret ”försörjningskriser, religiösa konflikter och ekonomiska utmaningar”? Hur ska den enskilde kunna förutse vilka ord och formuleringar som FRA anser faller inom ramen för dessa områden?

Den e-post som FRA:s superdator väljer ut måste specialgranskas av anställda på FRA. I de fall då det inte finns anledning att gå vidare med en djupare granskning ska den elektroniska informationen raderas. Men hur raderar man det som myndighetspersonerna har läst och har i sina huvuden?
En del förespråkare av FRA-lagen har pekat på att liknande övervakningssystem finns i andra länder och att de har godtagits av Europadomstolen. Men faktum är att det inte finns något avgörande från Europadomstolen som säger att de metoder som ska användas enligt FRA-lagen är godtagbara enligt Europakonventionen. Det närmaste man kommer är ett avgörande mot Tyskland från 2006. Men i det fallet var övervakningen avsevärt mindre omfattande och rättssäkerhetsgarantierna betydligt starkare än de som ska gälla enligt FRA-lagen. Det är alltså långt ifrån säkert att det system som nu införs lever upp till Europakonventionens krav.

Dessutom är
Europakonventionen ett minimiskydd för enskildas fri- och rättigheter, inte ett mål som länder kan anpassa sig till efter lust och förmåga. Den enda rimliga hållningen borde vara att Sverige inte bör balansera på gränsen till vad som kan tänkas strida mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Men Europakonventionen gäller inte bara som uppförandekod för lagstiftaren. Den bygger på att enskilda ska ta konkreta fall till domstol för att rättighetsskyddet ska få ett praktiskt och effektivt innehåll för medborgarna. Ur den synvinkeln är det ett avgörande problem med FRA-lagen att människor aldrig kommer att få vetskap om att informationen i just deras telefonsamtal eller e-post har använts på ett felaktigt sätt. Hur effektiv blir Europakonventionens rätt till en prövning av ett befarat olagligt integritetsintrång om man aldrig får reda på att det har ägt rum? Det finns en uppenbar risk att domstolarna aldrig får chansen att pröva maktmissbruk som drabbar enskilda.

I det perspektivet får man kanske söka få fram principfall på annat sätt. IT-företagaren Oscar Swartz har uppmanat de svenska telekombolagen med Telia Sonera i spetsen att helt enkelt vägra lämna ut kommunikationen till statens kontrollorgan (Svenska Dagbladet 16/6). Vid en domstolsprövning kan dessa bolag, om de värnar sina kunders intressen, hänvisa till både Europakonventionen och EU-direktiv som säger att telekombolagen måste hålla sina kunders kommunikation konfidentiell. I förlängningen kan saken komma att prövas av såväl Europadomstolen i Strasbourg som EG-domstolen i Luxemburg.
Datainspektionen och parlamentariska kommittéer i all ära: All erfarenhet visar att statlig självkontroll inte räcker. Medier, advokater, människorättsgrupper och andra måste granska missförhållanden, informera enskilda om deras rättigheter samt mobilisera de resurser som krävs för att få fram konkreta fall till debatt och prövning i domstol för att rättighetsskyddet ska få genomslag i praktiken.

Riksdagens beslut om FRA-lagen är alltså inte sista ordet. Vi ses i domstol!

Av: Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer,
jurister vid Centrum för Rättvisa.