Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi poliser måste visa mer ödmjukhet

Blommor och ljus på den plats i Stockholm där Eric Torell blev ihjälskjuten av polisen. Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Martin Marmgren är polis och aktiv i Miljöpartiet. Foto: JESSICA GOW / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN
Eric Torell sköts till döds av polis i Vasastan i Stockholm. Foto: PRIVAT

Med facit i hand – med vetskapen om att Eric Torell var funktionsnedsatt, obeväpnad, ofarlig och utan onda avsikter måste vi poliser kunna säga att detta blev fel.

Och tydligt be om ursäkt, skriver polisen Martin Marmgren.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | POLISEN. Dödsskjutningen av Eric Torell är en fruktansvärd tragedi, främst för den skjutne och dennes anhöriga, men även för kollegerna som sköt. Naturligtvis spekuleras det i hur det kunde gå så fel.

Om man som polis står inför en farlig person som riktar ett skarpt vapen mot en så är marginalerna minimala, minsta tvekan kan göra att personen hinner skjuta. Då är det uteslutet att skjuta i benet. Förutom att det är väldigt svårt att träffa hindrar det inte den potentielle skytten från att verka. Inte heller att använda elchocksvapen rekommenderas, då det är svårare att träffa och riskerar att inte få effekt. Man använder tjänstevapnet och skjuter centralt.

Med facit i hand

Jag vet inte vad kollegerna möttes av, men med facit i hand, att det var en kille med Downs syndrom och ett leksaksvapen, kan det kännas obegripligt att han uppfattades som ett så överhängande hot. 

Beslutet att skjuta fattas dock extremt fort och under potentiell livsfara. Ingångsvärdena är centrala. Det finns ytterst lite tid att låta det man observerar justera den mentala bild man går in med innan man agerar. Här verkar kollegerna varnats för att den utlarmade personen kunde vara en livsfarlig våldsverkare. Då är risken större att det är det man ser, även om det är någon helt annat som står framför en.

 

LÄS ÄVEN: Nyutbildade poliser vid dödsskjutningen av Eric  

 

Larm om misstänkta beväpnade personer

Nästan varje polis har åkt på larm om misstänkta beväpnade personer. Ibland är det skarpt, men oftast rör det sig om ungdomar med soft air guns. Trots hundratals sådana jobb känner jag inte till några fall i Sverige där polisen har skjutit de lekande ungdomarna. 

Detta tyder på att svensk polis är återhållsamma vad gäller att använda sina tjänstevapen. Ribban för att skjuta ligger högt, speciellt i oklara situationer. Sen finns så klart variationer inom kåren, där en del kolleger har högre "säkerhetstänk" och agerar tidigare mot ett möjligt hot.

Ribban för att skjuta kan ha förskjutits

Här behövs en balans mellan att värna den egna säkerheten och att inte skjuta när det inte är absolut nödvändigt. Var den balansen hamnar för varje enskild polis beror sannolikt på en kombination av personlighet, utbildning, erfarenheter och intryck ifrån kolleger och övrig omgivning. 

Det är möjligt att ribban för att skjuta kan ha förskjutits av mängden skarpa vapen i samhället och det grova våld en del kolleger utsätts för, samt att detta diskuteras flitigt internt och externt. Det viktiga för både kåren och samhället är att se till att svensk polis fortsätter att vara väl avvägd i sina bedömningar och sin våldsanvändning. 

Ett tankesätt som kan rättfärdiga våldsanvändning

Jag har hört många kolleger använda uttrycket "dom lägger ribban". Det tankesättet riskerar att leda till att man rättfärdigar våldsanvändning för att motparten inte reagerar som man vill. Men reaktionerna kan bero på saker vi poliser kan påverka. Att en person med ett misstänkt vapen inte släpper det när polisen beordrar kan vara för att hen inte har förstått eller har fått panik. Här måste finnas marginaler, även om det innebär att vi poliser då kanske tar en större risk. Vi måste helt enkelt göra vårt yttersta för att undvika tragedier som den i Vasastan. 

För det krävs tid till träning, men även reflektion och yrkeshandledning. Det vore också bra med ett formellt system för hur vi lär av misstag, ett lex Maria för polisen. 

Men det ändrar inte det faktum att det var en missbedömning som fick ödesdigra konsekvenser.

Ta större hänsyn till dem som farit illa

Jag skulle även önska att polisen var mer benägna att ta större hänsyn till dem som farit illa när vi kommunicerar efter den här sortens tragedier. Vi ska självklart stötta och hjälpa den inblandade personalen och visa förståelse för att man i extremt stressiga situationer kan göra missbedömningar. Det gör vi alla. Dessa kan även vara både skäliga, förståeliga och rimliga i den givna situationen.

Men det ändrar inte det faktum att det var en missbedömning som fick ödesdigra konsekvenser. Med facit i hand, med vetskapen om att den skjutne var funktionsnedsatt, obeväpnad, ofarlig och utan onda avsikter måste vi kunna säga att detta blev fel. Och det oaktat om (som jag utgår ifrån) den nu inledda förundersökningen läggs ner.

Polismyndigheten bör helt enkelt kunna visa mer ödmjukhet och be tydligt om ursäkt till de berörda när någon drabbats så katastrofalt av ett polisiärt ingripande.

 

Av Martin Marmgren

Polis

Aktiv i Miljöpartiet

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!