Vi på landet behöver inte alls "räddas"

Frida Demervall.
Foto: Privat
Frida Demervall och hennes familj flyttade från Stockholm till Hälsingland för ett år sedan.
Foto: Privat

För ett år sedan flyttade jag ut på landet. Sedan dess har jag har inte sett skymten av ”handlingsförlamade människor som behöver räddas”.

Det är snarare ett mer drivet folk här än jag upplevt under alla mina levnadsår i Stockholm, skriver Frida Demervall.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Jag är född och uppvuxen i en förort till Stockholm och min bild av landsbygden byggde tidigare på det jag såg genom tågfönstret när jag någon gång svischade förbi, på väg till någon annan tätort i Sverige. Röda bondgårdar, åkrar och stora tomma ytor. Det kryllade inte direkt av liv och rörelse.

Den mediala bilden bekräftade också detta. Mjölkbönder måste lägga ner, byskolor lägger ner, lanthandeln lägger ner, urbaniseringen är omöjlig att stoppa, ingen vill längre bo på landsbygden. Frågan som alltid ställdes var; hur ska landsbygden räddas? Reportage efter reportage om en åldrande, klagande, bidragsberoende och handlingsförlamad landsbygd där ”de som blev kvar” var de som inte hade möjlighet eller viljekraft nog att ta sig till något bättre ställe.

För snart ett år sedan valde jag och min man, tillsammans med våra två barn, att flytta till hans gamla släktgård i Segersta, som ligger i södra Hälsingland. Vi bor nu i en liten by med några hundra innevånare. Och de förutfattade meningarna om livet på landsbygden, eller kanske människorna här, kunde inte vara mer fel. Inte så att det inte finns utmaningar och problem här, precis som det också gör i tättbebyggda områden.


Men den mentalitet som ofta beskrivs i media med ”handlingsförlamade, oföretagsamma människor som behöver räddas” har jag inte sett skymten av. Det är snarare ett mer drivet folk här än jag upplevt under alla mina levnadsår i Stockholm. Det drivs och startas företag, kommunen lägger ner skolan, vi startar friskola, det ordnas matstafett där vi åker runt och äter mat hos varandra, Segerstaklassikern med fem motionslopp, och Sveriges längsta loppis. På varje åker är det någon som dragit upp skidspår och hockeyrinken spolar vi isen till själva. Och så vidare.  Allt detta görs av eldsjälar som brinner för att skapa ett bra liv på landsbygden. Nyinflyttade hälsas välkomna med jullunch. Civilsamhället när det är som bäst, man klagar inte, i stället hugger man i och man hjälps åt.

Det skulle ju i och för sig kunna vara så att vår lilla by är undantaget.

För några veckor sedan gick jag med i en grupp på Facebook, Glesbygdsgirls, som på kort tid har fått ett stort antal medlemmar. Och tro det eller ej, men inte heller där är det någon som skriver att de behöver räddas från den ”misär” som ofta tillskrivs landsbygdslivet. Det är i stället kvinnor från hela landet som hyllar sina livsval. Här delar vi med oss av tips och idéer på alltifrån hur vi kan skapa tillväxt med bättre integration, till hur man får livspusslet att gå ihop genom att skaffa robotgräsklippare.


Många i gruppen har också kommenterat att det är skönt att äntligen ha en plats där andra perspektiv visas och kan diskuteras om livet utanför städerna. För när media allt mer koncentreras till storstadsregionerna och det som visas upp utåt endast ger bilden av ett liv på utdöende, är risken stor att de förutfattade meningarna om landsbygden börjar ses som sanningen. I sin tur riskerar det skapa ett större och onödigt avstånd mellan människor i det som brukar kallas ”stad och land”.

Det språkbruk som generellt används om landsbygdens utmaningar och de som har valt att bo här bygger i bästa fall på okunskap. I värsta fall på härskartekniker, vars syfte är att förminska landsbygdens betydelse kontra storstäderna. Det är därför viktigt att bilden av landsbygden nu breddas till att handla om annat än om hur vi ska ”räddas” på olika sätt.  För landsbygden behöver inte räddas mer än Stockholm behöver ”räddas” från sina utmaningar.

Jag ser fantastiska möjligheter när jag tänker på landsbygden. Inte minst i alla engagerade människor med driv, ambition och uppfinningsrikedom för att skapa ett bättre liv för sig själva och sin bygd.

Det är på tiden att våra förutfattade meningar om den döende landsbygden som behöver ”räddas” slängs i papperskorgen. Istället behöver vi börja diskutera hur vi bäst kan släppa loss all den potential som finns i vårt avlånga land.


Frida Demervall 

Företagare på landsbygden