Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi mörka kan aldrig bli riktiga norrmän

Norrmännen är mäkta stolta över 17 maj och alla bjuds in till firandet, men alla känner sig inte 100 procent norska, även fast de vill. "Norrmän låter mig inte känna mig som äkta norsk, på grund av min hudfärg", skriver Safia Abdi Haase från Somalia. Foto: AP
I dag firar norrmän från hela världen sin självständighetsdag. Typiskt norskt är att alla norrmän, oavsett bakgrund, välkomnas i firandet, skriver Safia Abdi Haase, sjuksköterska i Halden. "Ändå blir vi färgade aldrig accepterade som 100 procent norrmän".

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Safia Abdi Haase. Foto: Foto: Aftenposten/Scanpix
Jag kom till Norge från Somalia 1992. Först bodde jag i Harstad i Nordnorge, 25 mil norr om polcirkeln. Nu bor jag i Halden och arbetar som sjuksköterska.
För mig är norskhet först och främst fred. Med det menar jag att jag kan gå på tur i naturen och tälta, fiska och åka skidor eller segla ut på havet, utan att behöva vara rädd för att hamna i en krigzon. Så är det i länder som inte befinner sig i krig, som Norge, som också med sina hissnande vackra landskap, skiljer åtskilligt sig från mitt hemland Somalias semiöknar.
Typiskt norskt är också att alla norrmän, oavsett bakgrund, välkomnas i firandet av nationaldagen.
I dag öppnar alla norrmän sina armar för andra nationaliteter, precis som författaren Henrik Wergeland, som var med om att instifta Norges nationaldag.
Henrik Wergeland arbetade själv med flyktingar från bland annat Ryssland och det ligger helt i hans anda att bjuda in invandrare till firandet. Alla norrmän är stolta över 17 maj och firar den gärna den gärna ute på stan, bland främmande människor, till skillnad från julen som är en familjehögtid.

Under min tid i Norge har jag också upptäckt en annan egenskap i den norska nationalkaraktären. Norrmännen är forskare. De uppfostras att fråga om allt, men vi som är födda utomlands ställer sällan frågor. Ska man lära känna norrmän så ska man svara på frågorna. Varifrån kommer du? Hur trivs du i Norge? När ska du resa tillbaka till ditt hemland?
När man besvarat frågorna placeras man i olika kategorier. Antingen hör du till flyktingarna eller arbetskraftsinvandrarna.
Som somalier hamnar jag i kategorin khatmissbrukare, könsstympad, socialfall och välfärdsmissbrukare. Det spelar ingen roll att grupperingen av människor saknar verklighetsförankring för "forskarna".
Så länge som jag måste svara på dessa frågor är jag inte accepterad som 100 procent norsk. Norrmännen kallar mig för invandrare, men jag själv känner att jag vandrat klart och ser Norge som mitt hemland. Norrmän låter mig inte känna mig som äkta norsk, på grund av min hudfärg.

För mig är Norge fyra årstider och många härliga vänner. För mig betyder Norge demokrati och yttrandefrihet som innebär att jag vågar säga vad jag vill. Mina rättigheter som kvinna skiljer sig mycket från kvinnors situation i Afrika. Där måste kvinnor följa samhällets krav och inte göra som de själva vill. Norge har också gett mig möjlighet att arbeta med viktiga samhällsfrågor.
När jag kom till Norge var språkkurs tyvärr inte obligatorisk. Men som en av de första i norska introduktionsprogrammet kunde jag arbeta och studera direkt, utan bidrag från socialkontoret. Det är jag väldigt för glad i dag.
Jag hade ingen skolgång i Afrika för kvalificerade arbeten. Men jag klarade högstadiet, gymnasiet och kom in på sjuksköterskeutbildningen vid Högskolan i Harstad. I dag arbetar jag med min master i social välfärd och hälsopolitik. Jag är också med Norska sjuksköterskeförbundets projekt i Mogadishu i Somalia, mot könsstympning.

För mig innebär integration att jag behärskar språket och inte är beroende av socialbidrag. Integration handlar inte hur jag klär mig. I Norge har jag fått möjlighet att praktisera min tro. Om jag väljer att bära hijab eller är inte, är en sak mellan mig och Gud, inte en fråga om integration. Min slöja är något som jag vuxit upp med och som nu är en del av mig. Mina norska vänner vill gärna att jag ska se ut som dem, och ställer många frågor om min slöja.
Norrmän vill gärna att alla ska vara och se ut som dem och är skeptiska till religion, i synnerhet islam. En orsak tror jag är att bilder på kvinnor med slöja används som en symbol för något suspekt och fientligt i tidningarna och tv.
Mina döttrar mobbades först när vi kom till Norge. Men vi bildade en förening som anordnade multikulturella stadsfester i Harstad, och till slut blev mina döttrar accepterade.

I dag är mina döttrar vuxna, och mobbas i stället av norsksomalier, eftersom döttrarna inte använder hijab och är självständiga och jobbar som dansare och musiker.
Min dröm är att vi i Norge en dag vågar låta de värden och ideal som vi i dag firar även prägla våra vardagar.
Respekt, acceptans och tolerans mellan alla människor är det enda sättet att lyckas med integrationen i Norge.

SAFIA ABDI HAASE
Safia Abdi Haase är sjuksköterska i Halden, verksam vid stiftelserna Amathea och Mångfald i arbetslivet. I dag går hon i 17 majtåget i Halden, klädd i sin somaliska nationaldräkt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!