Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi mjölkbönder går på knäna

Vi får sänkning på sänkning av mjölkpriset som i dag är lägre än vad det var för 30 år sedan, skriver mjölkbonden Paulina West som bloggar på mittlivsombonde.se. Här med sin man Charlie.Foto: mittlivsombonde.se

Vi får sänkning på sänkning av mjölkpriset som i dag är lägre än vad det var för 30 år sedan.

En bonde om dagen slutar och nu är situationen ohållbar, skriver mjölkbonden Paulina West.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Klockan är 05.00. Den tidiga morgonsolen är uppe och några morgonpigga fåglar kvittrar. Jag är på väg ut till ladugården till mina kor, som varje morgon.

Året runt, varje morgon och varje kväll ska de mjölkas, antingen av mig eller min man. Vi jobbar varje dag, många timmar över en vanlig heltid för våra djur.

För att de ska ha det så bra som möjligt, och leverera högklassig mjölk till mejeriet.

Där förädlas den till grädde, cremé fraiche, ost, smör och annat gott som sedan ställs ut i hyllorna på affären.

Jag vet att vi gör ett bra jobb, våra kor mår bra. Sverige är ett av de länder som har lägst antibiotikaanvändning och vi gör bra produkter av vår mjölk som ska föda det svenska folket. För det är väl en självklarhet. Att föda sitt eget folk, speciellt i ett land som vårat där förutsättningarna finns.

Men tydligen inte. Vi bönder går på knäna. Lönsamheten är i botten och vi har en konstant oro i magen.

Kan vi fortsätta med det här? Är det värt det? Vi får sänkning på sänkning av mjölkpriset som i dag är lägre än vad det var för 30 år sedan.

Och sedan dess har ju allt annat stigit i pris – från diesel till foder till veterinär. Det ska effektiviseras, sparas och snålas.

Men nu finns det inget mer att ta av. Det är maxat överallt.

 

Förra veckan sålde vi en av våra traktorer. En av två som användes varje dag här på gården, den utfodrar alla djur. Nu får vi göra det med vår andra traktor som också ska göra andra saker som att skörda, så det blir lite pusslande och mer tidskrävande att koppla på och av redskap. Vi är unga jag och min man och vi har precis fått en son. Nu funderar vi på om det är värt att fortsätta.

Det är alltid jobb, det sociala livet blir lidande. Och om vi tänker så redan nu, då kan jag tänka mig att de som hållit på i 20-30 år är ganska less på detta slit också. Det kommer att dala fort nu.

En bonde om dagen slutar och nu är situationen så ohållbar att jag tror att det kommer gå ännu fortare om inget händer. Vi måste få betalt för vår råvara. Nu får vi inte det. Det går inte ihop. Att då se EMV (egna märkesvaror) som fyller upp hyllorna mer och mer i affärerna är som ett slag i magen.

Billigare mat importeras. Vi i Sverige har världens strängaste djurskyddskrav och andra regler som vi måste förhålla oss till vilket innebär att vår mjölk blir dyrare att producera än i andra länder. Ändå ska vi konkurrera på marknaden med de varorna till de priserna.

För maten som importeras är för oss olaglig att producera.

Men egentligen borde ju det som tas in i landet hålla minst samma regler som gäller här, eller? Det svenska mervärdet är ingenting vi ser skymten av. Och vad skulle hända händer den dagen då gränserna stängs?

Vi kan försörja oss själva i tre dagar, sedan är maten slut. Att komma på då att vi kanske behöver bönder i Sverige kanske är lite sent påtänkt. För vi är ingen industri som kan lägga ner, vänta på bättre tider och sedan starta upp igen.

Varje gård är ett livsprojekt, vi har mark som ska bearbetas och görs inte det så växer det igen ganska snabbt. Alla vackra vyer försvinner för det är vi som ser till att det ser ut så, ett öppet och vackert landskap.

Sverige blir sly och skog utan oss. Vi har gjort det vi kan, men någon måste hjälpa till om det här ska gå. Staten och mejerierna för själva klarar vi det inte. Eller kanske är staten bara ute efter att köpa in så billig mat som möjligt och tycker inte att svenskt jordbruk är något att satsa på. Men då vill vi veta det nu. För det här går inte längre.

 

Paulina West, mjölkbonde