Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi måste våga prata om rasismen i Mediesverige

Tannaz Edalat, journalist.

Hyckleriet blev tydligt när svenska medier riktade strålkastarna mot USA efter mordet på George Floyd.

Det är dags att vi gör upp med den strukturella rasismen i Mediesverige, skriver journalisten Tannaz Edalat.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Mordet på George Floyd väckte hela världens vrede. Men den rasism vi har att bekämpa är inte bara av den råa typen som tog livet av George Floyd. Vi har också den tysta rasismen som i perioder blir mer påtaglig. Som hyckleriet när journalistkåren går i gång på rasismen i USA men inte för en sekund reflekterar över varför det ser ut som det gör på Sveriges redaktioner.

Om du också valde att studera journalistik med drömmar om att förändra världen till det bättre, fundera då över detta: Vad ska en journalistkår göra om inte spegla samhället?

Varför ger inte de som ska föreställa samhällets ryggrad sig själva de rätta förutsättningarna för att kunna vara till för alla medborgare? Vilka nyheter och perspektiv faller bort i rapporteringen när vi själva inom branschen inte lever upp till den mångfald, jämlikhet och rättvisa som vi så gärna vill påstå att vi slåss för?

Jag svarar utifrån egen erfarenhet: mycket. Det här drabbar oss alla, ja även medierna, som i längden tappar i trovärdighet.

Rasismen sitter i väggarna

Mediesverige är tillräckligt litet för att jag som sökt ett jobb ska få veta vem som fått tjänsten i stället. När man vid upprepade tillfällen ser att personer som fått jobbet både har lägre utbildning och mindre erfarenhet men inte har utländsk bakgrund vill man intala sig själv att den strukturella rasismen inte sitter i redaktionernas väggar.

Tyvärr har jag fått den bekräftad av flertalet inom branschen. Tyvärr är det så att Mediesverige i alla fall på det sättet speglar samhället. Jag har fått lära mig att min master i journalistik kan vara mindre värdefull för att jag inte heter Hanna och har blont hår. Att det bara är så att vissa av oss av någon anledning får kämpa i motvind.

Den rasism som även kommer till uttryck när du till slut lyckas, i form av kommentarer som jag själv har fått höra: ”Klart de valde dig, du är ju arbetsgivarens dröm, annan etnisk härkomst och kvinna”.

Även du som är privilegierad behöver bryta tystnaden och ställa obekväma frågor

I tio år har jag sett mediebranschen inifrån som på insidan lider av brist på mångfald men som utåt sett har byggt en fasad av kända namn som ger sken av etnisk mångfald. En bransch som bitvis verkar tappat sitt syfte: att vara en tredje statsmakt. 

Mediegudar som inte inser att en homogen arbetsplats leder till en världsfrånvänd eller smal spegling av vår samtid. Det är förstås en bransch som alla andra, som tampas med strukturella problem i form av exempelvis rasism. Men på ett sätt skiljer vi oss från andra branscher: ingen granskar granskarna.

Svarta listan

Så många vältaliga granskare som är tysta. Rädsla att även om man inte får sparken så kan ens namn ändå hamna på svarta listan. Det blir stopp i karriären. Så vi faller tillbaka i bekvämligheten: På med locket och tryckkokaren är i gång. 

Problemen skjuts på framtiden tills det kommer ett Metoo med ännu en urladdning. Denna gång om mediebranschens strukturella problem och brist på mångfald. Om rekryterare som anställer utifrån annat än enbart utbildning och kompetens. 

En annan anledning är att de som är överrepresenterade inte har anledning att reflektera över hur det ser ut på arbetsplatsen. Varför ifrågasätta när allt rullar på så bekvämt i den vita bubblan? Kanske är bilden av mångfald att ha 1 000 varianter av den vita medelålders mannen? Eller att ha städare av annan etnisk bakgrund räcker för att kunna kalla sig för ett företag som värnar mångfald och jämlikhet?

#likaföralla

Vi behöver alla kroka arm för att få en förändring. Även du som är privilegierad behöver bryta tystnaden och ställa obekväma frågor.  

Den uppenbara rasismen i USA fick människor att ta sig ut på gator för att protestera. Men hur bekämpar vi den osynliga rasismen som vi har så gott om i Sverige? Den som gör att vissa grupper av människor aldrig får tillträde till vissa positioner trots att de har kompetens.

Det är dags att syna den svenska mediebranschen på samma sätt som journalisterna granskar andra samhällsbärande aktörer. Vi behöver uppmärksamma detta tillsammans till den dag då det är  #likaföralla.

 

Av Tannaz Edalat

Journalist