Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnen måste lära sig vad en sund kropp är

Ann Hultman Jakobsson. Foto: Privat.
Foto: Shutterstock.

Alla borde få växa upp och tidigt finna klokskapen att, om någon säger till dem att de är tjocka, säga: "Det var märkligt sagt av dig. Vad har du med storleken på min kropp att göra?" skriver läraren Ann Hultman Jakobsson.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att förstå att de duger som de är.

"Du är tjock."

"Och du ser ut som ett skelett. Vem överlever längst i krig tror du?"

Det är mitt 10-åriga jag som ger svar på tal till en manlig klasskamrat som fått slut på argument och inte kan ta att han gång på gång förlorar våra maktkamper – både de verbala och de fysiska. Jag var tjock. Jag visste också om det. Men jag skämdes inte över det.

Jag tränade fotboll tre till sju dagar i veckan, cyklade åtta kilometer nästan varje dag för att komma till skolan eller kompisarna, jag växte fortfarande och jag gillade mig själv. Jag var långt ifrån en genomtrevlig unge, men av mina föräldrar hade jag fått den värdefulla gåvan att ha förmågan att älska mig själv och stå emot en värld som så gärna ville krypa in under skinnet på mig och ropa likt sirener i en mystisk skog att jag inte duger, att jag var fet, ful och mindre värd.

Som tonåring krackelerade ytan något. Jakten efter uppmärksamhet och bekräftelse skapade slagfält mitt på skolans stengolv, öppet och offentligt men tillräckligt subtilt för att någon vuxen skulle lyckas greppa och göra något åt det.

Sneglingarna i duschen efter idrotten. Ranking av status efter hur många pojkvänner du haft. Grupperingarna. Jag fick ömsom hat, ömsom kärlek från olika håll. Jag älskade och blev älskad. Framför allt så njöt jag av varje dag. Jag var stark i mitt eget jag och känslan om vem jag var och vem jag ville vara, men jag vacklade något mer än tidigare. Jag började skämmas över hur jag åt och över att vara hungrig. Jag gömde tomma glasspaket och passade på att skåpäta när ingen var hemma. Inte för att jag vantrivdes med mig själv, men för att undslippa fördömande kommentarer och väsande sneglingar.

 

I nian fick vi plötsligt en ny klasskamrat. Hon var lång, pinnsmal, mycket blek och hade (tänkte mitt naiva tonåriga jag) en märklig proportion mellan huvud- och kroppsstorlek. Nyfiken på nya människor som jag var så tog jag kontakt och vi blev vänner. Vi var varandras motsatser; jag var högljudd, tog plats, argumenterande med en stabil kropp på jorden. Hon var försiktig, avvaktande, släppte inte in någon, snäll, mjuk, drömmande och något frånvarande.

Plötsligt en dag försvann hon lika fort som hon dykt upp i klassen. Några veckor senare fick jag veta att hon låg på sjukhus igen, där hon redan spenderat allt för mycket tid av sitt liv och missat allt det där fantastiska i livet som jag hade förmånen att få vara en del av. Sirenerna hade fångat henne igen.

Min och många andras vilja att dra henne ifrån den mystiska skogen räckte inte. Jag hade svårt att förstå, det låg så långt ifrån min bild av mig själv, men jag sörjde och hoppades på att någon annan skulle lyckas nästa gång.

Det är tufft att stå emot de här påtryckningarna som ung, och det är lika tufft som vuxen. Jag har mött alldeles för många människor vars strålar skuggats av känslan att de inte duger som de är, där kroppsstorleken hindrat de mest gyllene strålar att skina klart.

 

Beachen 2016 är nära och information runt oss är fylld av hur vi ska träna för att få ett sixpack. Flöden fylls av så mycket yta och jag blir förbluffad över hur naturligt vi låter det passera. Om du faktiskt var intresserad av hälsoaspekten skulle du skicka ut din hälsoundersökning i siffror i stället för bilden på din platta mage!

Och alla ”lyckades med bantningen”-bilder skulle vara tabeller på hur hälsovärden förändrats och berättelser om knän som inte längre värker. Men så fungerar det inte. Det är ytan vi visar upp, det är ytan vi eftersträvar och det är ytan som får sätta normen.

Jag vill vara tydlig: Jag är helt för att vi talar öppet om sockerberoende, om vikten av rörelse och om vårt fysiska välmående. Men på samma sätt bör vi tala om vikten av mental träning, lärande, kunskapande och det psykiska välmåendet.

En av mina högsta önskningar i livet är att alla får växa upp och tidigt finna modet och klokskapen att, om någon någonsin säger till dem att de är tjocka, oavsett vem det är, så svarar de:

"Det var märkligt sagt av dig. Vad har du med storleken på min kropp att göra? Jag trivs med mig själv, mår bra, är stark och en bra människa."

Jag önskar att alla unga tidigt får berättat för sig att vacker är den människa som är stark i sitt jag, som är intelligent, vänlig, respektfull och ödmjuk. Vi behöver må bra för att göra bra, därför är det välmående vi bör sträva efter – inte päronform, långa ben och platt mage.

Men för att nå dit måste vi stötta våra unga på rätt sätt. Vi måste sluta prata om att banta och börja prata om att må bra. Vi måste prioritera träning för hjärnan lika mycket som vi prioriterar den fysiska träningen. Vi måste sluta stå framför spegeln, klämma på våra magar och säga att vi är så tjocka och fula, speciellt när våra barn hör.

Låt oss vara goda förebilder för våra barn, så att de kan leva sunt i resten av sina liv.

 

Ann Hultman Jakobsson

Lärare

En längre version av denna text publicerades först på Annes blogg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!