Svenska kyrkan har varit hemma för mig hela mitt vuxna liv. På skakiga ben började jag gå i gudstjänst i St Pauli kyrka när jag var tjugo år gammal. Tjugofyra år gammal blev jag konfirmerad i samband med min andre sons dop. I mer än två decennier har jag deltagit i Svenska kyrkans arbete, både som besökare, frivilligarbetare och anställd.
Det är ingen överdrift att säga att jag älskat Svenska kyrkan.
Med tungt hjärta sällar jag mig nu till den växande skaran hemlösa kristna. Under 2016 lämnade över 80 000 personer Svenska kyrkan. Det är historiska siffror som får stora konsekvenser för kyrkan – bland annat måste hon spara 2,6 miljarder kronor fram till 2030. Det innebär en halv miljon kronor per dag. Svenska kyrkan befinner sig alltså i kris, med vikande medlemsunderlag och trasslig ekonomi.
LÄS MER: Om 100 år finns svenska kyrkan inte kvar
Den allvarligaste krisen är dock, menar jag, den teologiska – en uppfattning som jag tror att jag delar med många av de andra som valt att lämna Svenska kyrkan det senaste året. Vi som lämnar och lämnat Svenska kyrkan under 2016 tillhör andra grupper än de som valt att avsluta sitt medlemskap tidigare. Den vanlige avhopparen är en relativt ung man som lämnar av ekonomiska skäl – han har helt enkelt inte lust att betala kyrkoavgift.
Många av dem som lämnat kyrkan sista året liknar mig. Vi lämnar inte Svenska kyrkan för att vi har tappat tron, för att vi inte vill bidra ekonomiskt till Svenska kyrkan eller för att vi anser att Svenska kyrkans verksamhet är ointressant.
För att travestera ärkebiskop Antje Jackélen: Vi lämnar inte kyrkan för att vi inte är kristna – vi lämnar kyrkan för att vi är kristna. Vi delar en djup besvikelse över den utveckling vi ser i Svenska kyrkan, och vi är bestörta över att Svenska kyrkans ärkebiskop inte lyssnar på den kritik som framförs från olika håll.
LÄS MER: Svenska kyrkan vill inte leda ett kristet samfund
I nästan femton år har jag föreläst ute i församlingar i Svenska kyrkan – om synd och nåd, skuld, ansvar och förlåtelse, en kristen människosyn, Luther och bönen, ondska och godhet, bara för att nämna några exempel. Under senare år har jag noterat en växande misstro och besvikelse bland både anställda i Svenska kyrkan och församlingsbor. De känner sig överkörda av kyrkokansliet i frågor som rör exempelvis det nya handboksförslaget.
De ifrågasätter ledningens allt intensivare samarbete med företrädare för andra religioner än kristendom. De är chockerade över den korruption som tycks frodas i en del församlingar, där pengar läggs på lyxiga resor, middagar och alkohol. De är djupt besvikna över Svenska kyrkans bristande engagemang för förföljda kristna i världen.
Om detta har jag skrivit flera texter, publicerade i diverse tidningar. Responsen jag fått från Svenska kyrkan har varit konfrontativ och ibland direkt oförskämd. Ärkebiskop Antje har tagit för vana att insinuera att alla som är kritiska mot Svenska kyrkans utveckling är främlingsfientliga alternativt misogyna. Så för man inte en fruktbar diskussion. Jag är inte en människa som lämnar lättvindigt, som ger upp. Min skilsmässa från Svenska kyrkan har varit utdragen och smärtsam, men nu är vi färdiga med varandra.
Ibland måste saker dö för att kunna återuppstå. Svenska kyrkan är döende. Jag hoppas kunna återvända när hon uppstår.
Ann Heberlein
Teologie doktor, lektor i etik vid LU
