Adoption är förknippat med starka känslor, hos adoptivföräldrarna, hos barnen och hos (tar jag för givet) de biologiska familjerna, eller åtminstone mamman. Privata ämnen som föräldrar och barn skulle behöva hjälp att prata om och bearbeta. Frågor som ofta börjar med "Varför" eller "Om".
Jag känner flera adoptionsföräldrar och de är fantastiska och kärleksfulla föräldrar men jag vet också att det är tufft att vara adopterad och att det är svårt att prata om det med sina adoptivföräldrar.
Även om det aldrig uttalas förstår man att det är något som kan göra mamma och pappa ledsna. Och hur ska de förstå? De ser ju ut precis som de som är taskiga. De som spottar efter en och fräser att man ska åka hem. Snälla tanter och farbröder som plötsligt förvandlas när man står och väntar på bussen. Eller i skolan. Där är man varken svensk eller invandrare men man hänger med de svenska barnen för man beter sig rätt, man ser bara fel ut. Ofta får man vara med ändå.
Likt ett kolonialisterat land startar ens historia först med det nya. Hur ens liv började och såg ut före adoptionen är en mytisk berättelse. Man kanske har ett namn på ett barnhem, ett foto av sig själv som bebis, ett dokument som torrt noterar fakta om hälsotillstånd, vanor och karaktär. Material för den nya familjen som en hjälp inför den första tiden.
En adoptionssläkts historia är aldrig helt ens egen. Det märker man inte minst när man ska till läkaren och de frågar om sjukdomshistoria i släkten. Det blir tydligt när man får barn och man förstår hur både fysiskt och psykiskt lika man är varandra.
När vi adopterade ibland pratar om vårt behov (som egentligen är en rättighet, om man läser på lite om internationell barnrätt i FN:s Barnkonvention till exempel) av att veta mer om vilka vi är möts vi inte sällan av starka reaktioner. Vi borde vara tacksamma. Hur kan vi göra så mot våra adoptivföräldrar?
Det handlar inte om Sverige. Det handlar inte om våra adoptivföräldrar. Det handlar inte om otacksamhet. Det handlar om rätten att veta varifrån man kommer. Vad det var för svår livshändelse som gjorde att ens biologiska familj/mamma tog det omvälvande steget att adopterade bort sitt barn. Det förflutna påverkar oss kanske mer ju mindre vi vet om det, för det finns för få bitar för att få ihop pusslet.
De adopterade som på egen hand haft råd och tur att hitta sina biologiska rötter vittnar inte sällan om att det är komplicerat och svårt att ha någon fortsatt relation. Ibland blir båda parter besvikna på varandra. Språk- och kulturskillnader gör relationen rätt fattig. Men det viktiga är inte att få en ny familj, utan att få lägga klart sitt pussel så att man kan gå vidare.
Jag är övertygad om att relationen med adoptivföräldrarna blir bättre av att få ro i själen över varför man en gång blev bortvald. Av att man kan ge svar på tal när någon skriker att man är en horunge, för det är alla som adopterats från Thailand. Eller Indien. Eller Korea.
Att man får veta varför man finns, om man var älskad, om ens biologiska familj har det svårt eller är välmående. Kan man lägga det bakom sig finns mer utrymme över till livet här och nu och de fantastiska möjligheter som en adoption också innebär för de flesta adoptivbarn.
Regeringen har nu lagt förslag på kraftigt höjt adoptionsbidrag, från 40 000 kronor till 75 000 kronor, för att kompensera adoptionsföräldrarnas kostnader och göra det möjligt för fler familjer att få råd att adoptera. Men adoptionen tar inte slut i och med att den genomförs. Därför bör regeringen också ge ekonomisk kompensation till adoptivbarn att återbesöka sina ursprungsländer i vuxen ålder och, för den som vill, söka sina rötter.
Jiang Millington
Adopterad från Sydkorea
