DEBATT. Jag kom till Sverige med 600 flyktingar. Efter två dagar vid den polsk-ukrainska gränsen visade det sig att vi skulle åt samma håll. Först till Kraków. Sedan vidare norrut. Biljetterna till Berlin var slut. Kön till biljettkassorna tog minst en timme. Vid luckorna stod frivilliga tolkar. Blåa pass och födelsebevis räckte som betalning och jag har sällan känt mig så rik som när jag blippade mitt bankkort.
På stationsbyggnadens golv lekte en flicka med två små mjukishundar. I hörnen hade människor förberett med liggunderlag för natten. En man hade tagit ledigt från jobbet för att dela ut hemgjorda mackor på natten när de flesta andra gått hem. Men ännu vid midnatt bjöd scouterna på kaffe och soppa.
Polackernas solidaritet är stark
Jag fick en bädd på nattåget till den gamla Hansastaden Gdansk samma kväll. På perrongen var jag den sista som den vänliga polismannen gick fram till. ”Hej, vart ska du? Varsågod, här är en karta.” Jag såg på pappret med de kyrilliska bokstäverna som han lagt i min hand. ”Tack,” viskade jag. Jag vände mig om så att ingen skulle se tårarna som jag inte längre kunde hålla tillbaka. Det var inte första gången jag misstagits för flykting på den här resan, inte första gången jag sett denna rörande vänlighet.
Den polska befolkningens solidaritet är stark. Det är i dessa människors hem som flyktingarna flyttat in. Nu är de över en miljon i Polen. På varje steg längs vägen finns frivilliga som ryckt in. Ofta med en frustration över vart myndigheterna tagit vägen. ”Vi har köpt dem tid”, säger Peter som har sju flyktingar boende i sitt hus i Warszawa. Hade läget varit samma i Sverige tänker jag att någon säkert velat kalla det för ”samhällskollaps”. Men det är inte här i Polen som samhället kollapsat. Samhällskollapsen är på andra sidan gränsen; i Charkiv, Mariopol och Chernihiv.
Det är få flyktingar som har med sina fäder. De flesta ser ut som familjen som går framför mig uppför färjans bilramp. En mamma, en mormor och fyra små flickor i rosa tofsmössor.
På bussen får jag sällskap av en liten familj. Mamman var engelsklärare i Ukraina. Pappan arbetade i Polen när kriget bröt ut. Deras tvååriga son somnar i sin pappas famn och jag hjälper till att bära väskorna till färjan.
Det är få flyktingar som har med sina fäder. De flesta ser ut som familjen som går framför mig uppför färjans bilramp. En mamma, en mormor och fyra små flickor i rosa tofsmössor. På den fullastade bagagevagnens handtag sitter den yngsta flickan. En vakt hjälper till att dra den kärran över bilrampens alla gupp. Guppandet sätter igång ett skratt i den lilla flickan som bubblar över och ut. Vi ser på varandra: vakten, de vuxna och jag. Och vi skrattar med flickan. Vi skrattar som om det var första gången på väldigt länge som man fick skratta igen.
Hennes man är kvar i kriget
Jag kramar människor för första gången sedan pandemin. Jag tar av mig ansiktsmasken fast man fortfarande ska ha den på inomhus i Polen. Jag gör det för att barnen ler tillbaka när en ler mot dem. För att det är det enda lilla jag kunnat ge de flesta människor som passerat. Ett vänligt leende.
Till kvinnan i vilstolen bredvid mig på färjan köper jag också med en extra kaffe. Hon och hennes tioåriga son somnade redan vid sextiden på kvällen trots larmet från alla barn, hundar och tv-nyheter omkring oss på den fullsatta färjan. Jag undrar när de sovit en hel natt sist. På morgonen berättar hon att hennes man är kvar i Charkiv, hennes äldsta son i Lviv. Jag vet inte vad man säger när någon berättar att deras familj kanske snart inte finns. Nyheterna som fortfarande är på handlar om hennes hem. Det smäller en raket i ett bostadshus. Hon rycker till. Som om splittret träffat också henne. Och så blinkar hon tillbaka tårarna; håller ihop för sin son.
Väljer Sverige för sönernas hockey
Samtidigt har pappan från bussen i Gdansk fixat jobb via en kontakt i Stockholm. Han ska städa trappuppgångar. Refugees welcome lyckas fixa ett boende till dem hos en familj i Nacka. Mamman med fyra barn och en katt som sitter bakom dem har slut på vatten. Hon berättar att de ska till Sverige för att pojkarna spelar hockey och i Sverige kan man det. När kriget kom packade de barnens hockeytrunkar i bilen och körde. Vad skulle du packa om kriget kom till dig?
När jag kliver av färjan i Nynäshamn är allt välorganiserat. Migrationsverket möter varje familj och bussarna står redo. Tullen tar ovaccinerade husdjur åt sidan och veterinären är snart på väg. Men än har inga frivilliga börjat servera mat. På presskonferensen berättar man att Migrationsverket snart kanske måste sätta upp tält. Samtidigt som frivilligorganisationens formulär för att erbjuda boende i sina egna hem överbelastas.
Vi kan lära av Polen
Vi kan lära oss mycket av det polska samhället. Vi som byggt ett fantastiskt välfärdssamhälle kring att myndigheterna ska klara allt. Vi som i kristider skickar inspektioner att bötfälla sjukhus för att de ändå inte räcker till trots att de gör sitt bästa. Samhället kollapsar inte bara för att frivilliga måste rycka in en tid. För samhället är inte bara staten och myndigheterna. Samhället är vi alla.
Jag gjorde samma resa från polsk-ukrainska gränsen som flyktingarna. Men ändå inte. För jag åkte hem. Deras hem försvann allt längre bort. När de kommer fram till Sverige har flykten inte tagit slut. Deras resa har bara börjat. Och under tiden vi färdades sprängde Putin ytterligare några människors hem till ruiner.
Av Annika Hirvonen
Riksdagsledamot för Miljöpartiet
