Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi har ansvar för barn som kommer hit

När jag som pappa ser på vår asylpolitik ser jag en utveckling jag inte kan stå för. Tänk att behöva skicka i väg sina barn på en livsfarlig resa för att kunna ge dem en framtid. Allt bara för att de råkar höra till "fel" folkgrupp eller religion, skriver Jonas Sandwall (KD).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Många afghanska barn och ungdomar runtom i Sverige får just nu brev hem som påstår att de nu är 18 år och därför ska utvisas. Det vittnar fler familjehem och personal på boenden om. Över en natt har dessa barn blivit vuxna. Men det är så mycket mer än siffran 18. Det är för många en dom till döden.

Många av de afghanska barnen tillhör en folkgrupp som kallas för hazarer. En grupp som aktivt förföljs genom extrem rasism. Skulle dessa barn tvångsutvisas till Afghanistan skulle de förmodligen torteras, fängslas och i många fall dödas.

Till grund för åldersbestämmelserna ligger starkt kritiserade mätmetoder. Har inte vi lagt detta bakom oss? En skruvad värld där mätningar skulle säga oss något om en människas värde. Låt oss vara ärliga. Syftet bakom åldersbestämmelserna är kronor och ören.

 

LÄS MER: De är inte staplar i statistiken, de är barn 

 

När ett barn mister sitt sammanhang, sin familj och desperat knackar på en dörr så är det vår skyldighet att inte bara ta hand om och förvara utan också att älska och försvara. För de är våra barn. Vi har ärvt ansvaret för deras blod. För deras framtid och för deras säkerhet. Vår rätt är nu deras rätt.

Efter månader av flykt tog de sig hit till oss. För de flydde inte till Sverige. De flydde till ett desperat hopp om en mänsklighet som skulle lyssna och förstå.

Varför kommer vi ens på tanken att tvångsutvisa barn till denna situation? Bakgrunden är det återvändandeavtal som Sverige slöt med Afghanistan den 5 oktober i år, som ska göra det lättare att avvisa de som inte fått asyl. Ett avtal vår regering kämpat för att få igenom.

Nu rycks dessa barn och ungdomar utan förvarning upp från de boenden och sammanhang som gett dem en ny start. Flyttas med tvång till förvaringsanläggningar. På boenden rapporterar nu personal om barn som kämpar med självmordstankar. Jag skäms så jag mår fysiskt illa i magen. Har svårt att greppa hur politiker kan vara drivande i att få till ett sådant avtal.

 

LÄS MER: Tror ni verkligen att barnen nöjesflyr hit

 

Överallt hör vi lärare, vänner, socialsekreterare och familjehem som ser ambitionen hos dessa unga grabbar. Om du stannar till och frågar dem vad de vill bli får man ofta svar som “ingenjör”, “ekonom”, “polis”. Jag är säker på att de kommer att lyckas. De är en generation av helt underbara människor som bara vill få en chans att bli vuxna.

Någonstans i världen finns nu tusentals mammor och pappor som hoppas på att vi ska ta hand om deras barn. Och vad gör vi? Istället för att följa mänskliga rättigheter så skickar vi dem tillbaka till det land och den regering de flyr ifrån. Många har dessutom inte ens bott i Afghanistan under många år och känner ingen i landet.

När jag själv som pappa ser på vår asylpolitik så ser jag en utveckling jag inte kan stå för. Vi måste inse vilka konsekvenser som uppstår när vi inför tillfälliga uppehållstillstånd. Vi måste våga belysa hur tveksamma metoder för åldersbestämmelser direkt motarbetar barnkonventionen. Tänk att behöva skicka i väg sina barn på en livsfarlig resa för att kunna ge dem en framtid. Allt bara för att de råkar höra till "fel" folkgrupp eller religion.

 

Våra barn kommer att fråga oss om detta. “Hur kunde ni skicka tusentals barn till en situation ni visste skulle döda dem?” “Hur kunde ni systematiskt använda tveksamma metoder för att tvinga upp åldrar så ni kunde skeppa ut dem för politisk vinning?”

“Hur kunde ni på kvällen gå hem och äta middag med era egna barn utan att bryta ihop?”

Jag har också fyllt 18 år en gång. Jag blev ingen man över en natt. Jag var fortfarande ett barn. Vilsen, osäker och helt beroende av de som höll min hand.

Jag vill inte släppa handen om dessa barn och ungdomar. Vi får inte. Vi kan inte. För de är våra barn och ungdomar. De är nu vi.

 

Jonas Sandwall

kristdemokratisk fritidspolitiker och pappa

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!