Efter en vår med ett högt uppskruvat debattklimat, mediekriser, twitterstormar och hat och hot som skrämt många till tystnad kunde årets Almedalsvecka inte komma mer läglig.
Äntligen! En mötesplats bortom rubriker om cykloper och åsiktskorridorer. När färjorna i veckan lägger till i Visby hamn öppnar sig en möjlighet till samtal som vi måste ta.
För det händer någonting inom oss när vi sätter ner fötterna på den regnvåta och solbelysta kullerstenen, ser oss omkring och inser att politik är här och nu. Vi. Tillsammans.
Vi har aldrig behövt Almedalen mer än nu.
Almedalen beskrivs ofta koketterande som en exkluderande rosevinsimpregnerad elitmässa. Den verkligheten finns, men det är framför allt en unikt öppen mötesplats och en symbol för vår demokrati som vi ska värna om.
Kärnan under veckan är mötet. Mötet mellan människor som brinner för att förändra. Almedalsveckan är lite som Twitter när det är som allra bäst – utan äggkonton och troll som skrämmer till tystnad. Här finns möjligheten att mötas IRL och våga gå fram till den där politikern för att ställa frågan man länge burit inom sig. Stoppa ordföranden i organisationen man beundrar och bestämma ett möte. Debattera. Diskutera.
Gränderna bubblar av samhällsengagemang. Och det viktigaste som sker under Almedalsveckan är allt som inte blir nyheter. Samtal som det aldrig poddas eller facebookas om. Det som inte hamnar på någon topplista. De mötena. Mellan människa till människa är det som gör Almedalen unikt och som bidrar till en förändring på lång sikt.
Det är förklaringen till att Visbys gränder är fulla av ideellt arbetande eldsjälar som år efter år återvänder: För samtalen, fortbildningen, omvärldskollen och glädjen av att göra politik tillsammans.
Från fjolåret minns jag hur hundratals gotländska medeltidskyrkorna satte tidsandan i gungning mot rasismen när de ringde för mångfald. Ärkebiskopen Antje Jackelén blev ”Hetast i Almedalen” med motiveringen: ”en stark och samlande röst för alla människors lika värde”. Özz Nujen drog fler personer än någon partiledare på plats. Men jag minns också normaliseringen av rasismen och rädslan nazisterna spred.
Det fanns och finns också monumentala problem med vithetsnormen. Ofta smärtsamt tydliga när man går i folkhavet mellan seminarier.
För att Almedalen framöver ska leva upp till sitt internationella rykte som en demokratifestival under öppen himmel behöver vi också prioritera tid för att lyssna. Risken är annars att vi som nymfen Echo i den grekiska mytologin bara förmår utslunga ekon och upprepa det sista ordet vi hörde.
Gå på andra seminarier än de som arrangeras. Undvik exkludering genom föranmälningar eller förutsägbara paneler. Släpp in publiken via livesändningar på nätet. Värna om att låta de öppna samtalen bli ännu tillgängligare.
Mediedreven har också skapat en ny rädsla för Almedalen. Varje spenderad skattekrona kommer med rätta att hårdgranskas. Men lösningen på den oron är inte stanna hemma utan att åka med ett genomtänkt resurseffektivt program som man kan stå för.
Finns Almedalsveckan som en öppen mötesplats kvar om tio år? Nej inte om politikerna slutar att åka hit. Då står företag och organisationer ensamma kvar till slut. Närheten till samtal med den politiska makten gör Almedalen unikt och det bär politikerna ansvar för att så förblir.
Att i vår polariserade tid skapa inkluderande mötesplatser för samtal och debatt där vi möts bortom tangentborden, öga mot öga och utbyter erfarenheter är den mest angelägna demokratigärningen vi tillsammans kan göra.
Almedalen som demokratifestival är viktigare än någonsin.
Väl mött i Visbys gränder.
Brit Stakston, mediestrateg och Almedalsveteran.
Aktuell med mötesplatsen "Hej Digitalt" under årets Almedalsvecka.
