Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi borde börja lifta igen – det är inte alls så farligt

Författaren och liftaren Katarina Bjärvall. Foto: ANDREAS LÜBECK
Foto: Shutterstock

I tider av klimatmedvetande borde liftandet vara en självklar väg framåt.

Risken att drabbas för våld i samband med liftande är mindre än 0,0000087 procent, skriver författaren och liftaren Katarina Bjärvall.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | TRANSPORT. Det skulle bli en lyxhelg. Lifta från Stockholm ner till Sörmlandsleden, vandra ett par dagar, jaga rätt på några kilo svamp och sen lifta tillbaka. Vid rondellen i Västberga stannade den första bilen. En fransk akrobatiklärare i prickig hatt som glatt redogjorde för de senaste turerna i politiken i Paris. I Södertälje blev det kärvare, men sedan rullade en lettisk byggjobbare på väg till Norge in. Han hade bilen full av planer på att flytta med familjen till ett vegetariskt kollektiv i Sibirien. Ah Sibirien, mina drömmars land... Så kan det också vara. 

Jag har lärt mig mer av att lifta än av alla utbildningar jag har gått. Och i tider av klimatmedvetande och delningsekonomi borde liftandet vara en självklar väg framåt. Men det sitter långt inne. Vår tids säkerhetsfixering står i vägen. 

Liftarna dök upp samtidigt med privatbilismen i USA för hundra år sedan. Under andra världskriget skulle bensinen sparas åt krigsmakten, och det sågs som en plikt att lifta och ta upp liftare, både i USA och Storbritannien. "When you ride alone, you ride with Hitler", löd texten på en propagandaaffisch. 

Tre har frågat om sex

Efter kriget började ungdomar äventyrslifta och så rullade det på i flera decennier. Interrailkortet blev en broms, men jag tillhörde dem som på 1980- och 90-talen tog mig med tummen till Istanbul, Italien, Grekland och Irland. Långtradarchaufförerna, de ensamma utesäljarna, de nyfikna tanterna och farbröderna och alla deras berättelser tänjde på min lilla värld. Nu är vår generations liftare bilägare med en skuld att betala igen, men det finns alltför få att plocka upp. Lågprisflyget, individualismen och självtillräckligheten är krafter som har reducerat liftandet till en marginell företeelse. Obskyr, i mångas ögon. 

Värst har säkerhetstänkandet slagit. Har det aldrig hänt dig något, är den vanligaste frågan jag får när jag berättar att jag liftar. Jo, mycket har hänt mig, i form av värme och generositet, men den sortens händelser som avses – våld, övergrepp, hot – har jag aldrig varit med om. Metoo-rörelsen har fått mig att rannsaka mina erfarenheter. Några gånger – exakt tre på flera hundra liftar – har jag fått en förfrågan om sex. Men ingen har någonsin petat på mig.

Och min anekdotiska evidens är representativ. I sin senaste bok "För den som reser är världen vacker" har Per J Andersson räknat ut att risken att drabbas för våld i samband med liftande är mindre än 0,0000087 procent. Jag nämner det inte som en motbild men som en fördjupning av vittnesmålen inom #metoo. De allra flesta människor och män har goda avsikter, och det bästa sättet att på djupet inse det är kanske att lifta. Det folk vill är att berätta, samtala, mötas. Med den insikten kuvas rädslan och då växer tilliten. 

Svampkorgen svämmade över

Just nu blåser det isvindar vid motorvägarnas påfarter, och det gör det lite tuffare att lifta – men desto skönare att få hoppa in i kupévärmen. Och då menar jag inte främst genom de digitala samåkningstjänsterna, som Skjutsgruppen, utan genom verkligt slumpliftande. Det vore ett styrkebesked för samhället om fler vågade prova. För att se när det händer kan vi dela med oss våra upplevelser längs vägarna under #Liftarmissionen. Som så ofta handlar det om en kritisk massa. Blir vi fler så blir vi normala och då blir vi mer välkomna in i bilarna. 

Jo, det blev en lyxhelg. Svampkorgen svämmade över på söndagen när vi satte ut tummen på en parkeringsplats vid landsvägen söder om Läggesta för att ta oss hem. Intill oss stod en stadsjeep parkerad, kanske svampplockare som snart skulle komma och låta oss åka med? Men då saktade en bil in och stannade. 

När vi hade åkt några kilometer frågade föraren vad det var för fel på vår bil. "Den där på parkeringen? Det är inte vår. Vi liftar", sa jag. Förarens förskräckta blick fångade mig i backspegeln. "Jag tar aldrig upp liftare", sa hon. 

Så lätt kan en princip upphävas. 

 

Av Katarina Bjärvall

Journalist och författare, senast till "Yes! Därför köper vi det vi inte behöver". 

 

LÄS MER: Alliansregeringen har lurat dieselbilisterna, skriver trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP)

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!