Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi bevittnar sorgsen realism och hyckleri

Göran Greider. Foto: Bertil Ericson / Tt
Åsa Romson och Stefan Löfven. Foto: Janerik Henriksson/Tt

Vad bevittnade vi under denna presskonferens när Åsa Romsons tårar var nära att tränga fram?

Vi bevittnade ett slags sorgsen realism och en del hyckleri.

Att asylrätten i praktiken nu urholkas är det svårt att förneka, men det gjorde regeringsföreträdarna, skriver Göran Greider.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Så kom då de väntade besluten att kraftigt strama åt den svenska flyktingpolitiken. Det kom en novembereftermiddag när skymningen föll och allt i världen tycktes hopplöst. Det var en dag för tårar – och för realism. Det är faktiskt de exakta orden för detta skifte i svensk flyktingpolitik. Tårar över ideal som, åtminstone för en tid, förlorar mot en ny verklighet.

Sverige anpassar nu i stort sett sin flyktingpolitik till det övriga Europa, som framhärdar i en extremt restriktiv hållning. EU har en befolkning på över femhundra miljoner invånare och det skulle inte vara något problem för unionen att ta emot miljontals flyktingar om de bara fördelades jämnt mellan de 28 länderna. Men EU-länderna har slagit igen dörren med en smäll. Och det var också budskapet och analysen Stefan Löfven gjorde under presskonferensen: Vi är nödda och tvungna till detta därför att övriga Europa inte tar sitt ansvar.

Sverige har nått en gräns för vilket flyktingmottagande landet klarar, var budskapet och jag kan bara hålla med. De senaste två månaderna har över 80 000 människor anlänt och larmen har gått höga från kommuner och myndigheter. Margot Wallström menade i ett uppmärksammat yttrande redan för flera veckor sedan att systemen i kommunerna riskerar att braka ihop.

 

Så vad är det vi ser? Vad var det vi bevittnade under denna smått historiska presskonferens? Jag menar att det inte var två kappvändare som stod där. Jag menar att den rödgröna regeringen reagerat på den oerhört snabbt växande flyktingströmmen som vi sett sedan i somras. Jag menar att regeringen, före denna dramatiska ökning, gjorde helt rätt som i stort sett höll fast vid den generösa flyktingpolitik som Sverige haft i ett antal år – trots alla domedagspredikningar från högerhåll. Sverigedemokraterna ville stoppa invandringen och flyktingmottagandet drastiskt redan för flera år sedan, vilket är beviset både för att detta parti har en rasistisk agenda och att det är helt ointresserat av pragmatiska lösningar.

Men även vänstern, inklusive många socialdemokrater och miljöpartister, har ibland kännetecknats av en ovilja att diskutera de stora utmaningar som ett flyktingmottagande av de dimensioner vi sett den senaste tiden innebär för ett samhälle. Ingen vill ju vara nationalist. Ingen vill riskera att anklagas för att gå SD:s eller rasismens ärenden. Men därigenom har den breda flyktingpositiva vänstern ofta låst sig ute från en realistisk diskussion. Det har dessutom gått prestige i frågorna. Minsta ansats till oro för att Sverige ska fungera med så stort asylmottagande har kunnat tolkas som att ge domedagspredikanterna i högerpressen rätt. Jag fick själv känna på det där när jag för någon månad sedan försvarade den första migrationspolitiska överenskommelsen. Alltför många har alltför länge varit alltför fixerade vid Sverigedemokraterna. Det måste bli ett slut på det. Ge det partiet den föraktfulla likgiltighet det förtjänar.

 

Så vad bevittnade vi under denna presskonferens när Åsa Romsons tårar var nära att tränga fram? Vi bevittnade ett slags sorgsen realism. Vi bevittnade för all del också en del hyckleri. Att asylrätten i praktiken nu urholkas är det svårt att förneka, men det gjorde regeringsföreträdarna.

De som nu helt förkastar den nya, restriktiva flyktingpolitiken hävdar att Sverige mycket väl kan klara tillströmningen. Men när de hävdar att ”Sverige” kan klara detta vädjar de till en enda, enskild nationalstats förmåga att hantera en flyktingström som borde vara hela Europas angelägenhet. På sätt och vis tilltror de paradoxalt nog, i ett slags inverterad antinationalism, därmed nationalstaten Sverige med sina tio miljoner innevånare en alldeles för stor förmåga. Och de har inte alltid insett att just de välfärdsstatliga ambitioner som gjort att så många flyktingar sökt sig till Sverige riskerar att sänkas, så att landet får svårt att på sikt ta emot så många flyktingar vi kan.

 

Vi lever i de långa, ändlösa skuggorna från den amerikanska invasionen av Irak, då en hel nationalstat kollapsade och födde fram en terrorrörelse som fått ytterligare en nationalstat, Syrien, att kollapsa. Historien handlar, tyvärr, mer än vi tror fortfarande om fungerande eller inte fungerande nationalstater och kanske har en självklart globalt och solidariskt orienterad vänstern inte alltid insett det. På presskonferensen stod två motvilliga företrädare för en pressad nationalstat. Jag kände med dem. De ville inte detta. De blev tvungna.

Realismen är nödvändig. Men också tårarna. Det finns ingen glädje i denna migrationspolitiska vändning. Framförallt inte för tusentals flyktingar från krig och misär, men heller inte för dem av oss som tror på en generös flyktingpolitik. Även dem av oss som anser att den nya migrationspolitiska linjen är riktig måste orka hålla flera tankar i huvudet samtidigt och sörja över de ideal som nu går förlorade.

 

Göran Greider

Chefredaktör på socialdemokratiska Dala-Demokraten

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!