Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi behöver inte rädda barnen från förskolan

Förskolan är inte en tortyrkammare vi lämnar våra barn till. Ändå har vi hysteriskt bråttom att få dem därifrån. Jag tänker inte längre ställa upp i den outtalade hämtar-tävlingen oss föräldrar emellan, skriver Hannah W Almerud. Foto: Privat.
Från och med nu ska jag lägga mitt ständigt dåliga förskolesamvete på hyllan, skriver Hannah W Almerud. Foto: Kallestad, Gorm

Förskolan är inte en tortyrkammare vi lämnar våra barn till. Ändå har vi hysteriskt bråttom att få dem därifrån. Jag tänker inte längre ställa upp i den outtalade hämtar-tävlingen oss föräldrar emellan, skriver Hannah W Almerud.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Klockan är 16.55 när jag kommer till förskolan. Där sitter han, mitt älskade barn, bredvid en av sina pedagoger och läser ”Lilla prinsessan”. Gården ekar tomt och jag hör hans fniss långt innan han kan se mig. Det är bara han kvar, av alla barnen på förskolans fyra avdelningar. 

Det knyter sig i magen på mig. Nu förlorade jag – igen. Den outtalade hämtar-tävlingen oss föräldrar emellan. Trots att jag gick nästan en hel timme tidigare från jobbet för att hinna till förskolan innan 17. Hur gör då alla andra?

Nej, vi pratar just aldrig om den där tävlingen. Men den är ständigt närvarande. För i dag, när vår hårdaste valuta är tid, så är att hämta tidigt på förskolan ett av de yttersta tecknen på välstånd. Något en kan unna sig och sitt barn. Men vad är det egentliga priset?

För oss som inte har råd eller möjlighet att gå ned i tid och ”unna oss” att hämta tidigt, så återstår det illa beryktade livspusslet.

Vi kämpar så att vi går av på mitten. Vi förhandlar med chefer. Vi går tidigare. Vi jobbar när barnen lagt sig. Vi jobbar kanske någon timme på helgen. Eller hemma i soffan medan barnen får kolla på tv en stund. När det inte räcker till, då gror det dåliga samvetet inom oss och börjar äta oss inifrån.

 

För ett par år sedan kom en studie från Malmö högskola som visade på att de svenska småbarnsföräldrarna var bland de mest stressade i hela Europa. De som jobbade heltid fick inte tiden att räcka. Och de som faktiskt hade gått ned i tid kände sig inte så mycket mindre stressade de heller. De upplevde det snarare som att de skulle göra samma jobb på mindre tid. All denna stress grundade sig i en sak: normen att hämta på förskolan klockan tre.

Jag älskar att umgås med mitt barn och hade gärna gjort det mer, men just nu ser inte verkligheten ut så. Jag måste jobba.

Och ja, även om det börjar bli en synd bland småbarnsföräldrar att säga det – så vill jag faktiskt jobba också. Medan jag hustlar, så hänger min son på en fantastisk förskola. För Sverige har ju faktiskt ett otroligt välfungerande förskolesystem.

Ser jag till mitt eget barn så älskar han sin förskola. Han springer in på morgonen och kramar sina pedagoger och han är på lika glatt humör när jag hämtar honom (sist av alla). Däremellan får han sjunga, leka med kompisar, vara i skogen och lära sig massor av bra livsnödvändigheter. Han får ha gympa på måndagar och disko på fredagar.

 

Det är inte en tortyrkammare vi lämnar våra barn till – så varför har vi så hysteriskt bråttom att få dem därifrån?

Vilken förälder blir jag när jag kastar mig hem och rusar in på förskolan för att vinna hämtar-tävlingen? Vad signalerar jag till mitt barn när jag stormar in med andan i halsen? Och, vad var det värt om jag måste slå upp datorn och fortsätta jobba när vi kommer hem? Är det verkligen så jag vill ha det?

Jag läste en annan forskningsrapport i våras om att kvantitetstiden inte går upp mot kvalitetstiden. Antalet timmar vi spenderar i samma rum som våra barn är alltså inte vad som skapar en stark relation. Det är däremot tiden vi spenderar med dem, på riktigt.

Från och med nu ska jag lägga mitt ständigt dåliga förskolesamvete på hyllan. Jag accepterar att jag är förloraren i hämtar-tävlingen.

Ni vann.

Sedan ska jag gå hem och umgås med mitt ljuvliga barn för allt jag är värd de timmarna vi har. Det är jag skyldig honom.

 

Hannah W Almerud

Skribent och krönikör på mama.nu