Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vi behöver inte nya könsord i språket

Staffan Dopping. Foto: Thomas Wingstedt.
Ordbok. Foto: Nora Lorek / Tt

När jag ser och hör hur unga och medelålders språkpoliser kämpar för att göra språket mer – och inte mindre – könsbestämmande än det har varit de senaste 50 åren tar jag mig för pannan. Förstår de vad de gör? skriver kommunikationsexperten Staffan Dopping.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Vi kommer ur ett tämligen könssegregerat samhälle, även om Sverige i dag sannolikt är världens mest jämställda land. Men på 50-talet, när jag föddes, var det normala att män förvärvsarbetade och att kvinnor – om de var gifta – blev hemmafruar.

På den tiden var professorskan och doktorinnan den kvinna som var gift med en professor respektive doktor. Man skilde noga på lärare och lärarinnor. Det fanns författarinnor, maskinskriverskor och poetissor. Alla sjuksköterskor var kvinnor, och inga kvinnor kunde bli generaler.

I takt med att jämställdheten vann terräng har många av dessa könskopplade yrkesbeteckningar försvunnit. Sedan flera decennier kan en kvinna vara polisman eller ombudsman och en man kan vara sjuksköterska, ja även barnmorska. Beteckningen polisman beskriver ett yrke, en kompetens – inte könet på den som utför jobbet.

Men sedan flera år breder en ängslig könsblick ut sig, oron för att inte inkludera alla människor blir ibland så stor att den som talar nästan slår knut på sig själv.

 

Ett färskt exempel var när TV4:s programledare Peter Jihde i måndagens Nyhetsmorgon av allt att döma blev orolig för att han hade använt ett uttryck som av könsbalanskänsliga kunde tolkas som kvinnoexkluderande. Så här uttryckte han sig i ett samtal med en ung afghansk man som var exempel på framgångsrik integration:

"Men om man pratar om gemene man eller om gemene kvinna som kommer till Sverige... hur ska Sverige jobba? Hur ska den som har flytt och kommit hit jobba för att ordet integration i ditt tycke ska funka?"

I hela mitt liv har ”gemene man” varit ett uttryck som betyder folk i allmänhet, ”den vanliga människan”. Det har verkligen inte varit en termexklusivt för personer av manligt kön, och för en mycket stor del av befolkningen torde det vara könsneutralt också 2015.

Så jag uppfattade Jihdes harang om ”gemene kvinna” som ett utslag av det könsbalanssuperkänsliga Sverige och skrev på min Facebooksida och på Linkedin om hur fånigt detta är. Jag nämnde också andra exempel på denna överdrivna språkkänslighet och nämnde vissas iver att både tala om ”vetenskapsmän och vetenskapskvinnor”.

Jag fick över 160 gillanden för min statusuppdatering, men jag fick också klart mer ris än jag hade trott. Alla ord med ”man” på slutet kan tydligen anses vara uttryck för en unken norm som grundlades när män besatte alla väsentliga positioner i samhället.

 

Jag fick mothugg med innebörden att uttryck som polisman och gemene man kan göra att ”kvinnor och icke-män” inte känner sig inkluderade.

Andra skrev allmänt om att ”språket förändras” och förväntar sig tydligen att just den förändring som de själva bidrar till och föredrar ska efterföljas av alla andra. Temat är att ord som somliga människor kan tänkas uppfatta som kopplade till det manliga könet ska rensas bort ur allmänspråket.

Men det tråkiga med den strategin är att det till slut inte återstår så många könsneutrala allmänord för oss människor. Suck. Förstår de vad de gör?

Det ironiska är att många av dem som förespråkar utraderande av ”man-ord” sannolikt är progressiva i hbtq-frågor, men den här utvecklingen leder ju till att tvåkönsnormen cementeras ännu hårdare. Det finns ingen plats för transpersoner om befolkningen skildras som ”gemene man och gemene kvinna”.

Den här genderöverspända språkpoliskampanjen är verkligen tröttsam. Snacka om att kasta ut barnet med badvattnet. Eller förlåt. Snacka om att kasta ut pojk- eller flickebarnet med badvattnet.

 

Staffan Dopping

Kommunikationsexpert

Driver språkpodden ”Ta mig på orden” tillsammans med Marie Carlsson

Mottagare av Sveriges Radios språkpris 2002