Ann Heberlein. Foto: Christian ÖrnbergAnn Heberlein. Foto: Christian Örnberg
Ann Heberlein.  Foto: Christian Örnberg
Foto: Shutterstock.Foto: Shutterstock.
 Foto: Shutterstock.

Vi behöver få veta mer om våldtäktsmännen

Publicerad

Vi måste göra allt vi kan för att reducera antalet sexualbrott och inte ducka för fakta – även om de är obekväma, skriver Ann Heberlein.

Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Några veckor innan jag skulle fylla 21 år blev jag våldtagen i en lägenhet i Malmö. Det var en ganska typisk våldtäkt. Jag hade frivilligt gått upp i den där lägenheten, jag var tämligen berusad, jag hade (ja, faktiskt) en mycket kort kjol på mig och mannen som våldtog mig var en ytlig bekant. På något diffust sätt kände jag mig skyldig. Kanske var det därför jag inte anmälde våldtäkten. I stället gick jag hem, ställde mig i duschen och skar upp mina handleder.

Ärren har jag kvar, på handlederna och i själen, tjugofem år efteråt. Våldtäkten skadade allvarligt min uppfattning av mitt eget värde och min tillit till män.

Att bli våldtagen, tvingad mot sin vilja till de mest intima handlingar människor kan ägna sig åt, att få sin kropp invaderad, sin fysiska gräns mot världen och andra människor forcerad med våld, är en fasansfull kränkning.

 

Mycket har förändrats sedan jag blev våldtagen. Den offentliga diskussionen om sexuella övergrepp har sannolikt lett till att fler utsatta anmäler. Sexualbrottslagstiftningen har skärpts, 2005 och 2013. Dessa revideringar, som innebär att Sverige har en betydligt vidare definition av ”våldtäkt” än majoriteten av världens länder, brukar anges som delförklaring till två lika beklagliga som förbryllande fenomen: Dels att Sverige ligger i topp vad gäller våldtäktsstatistiken globalt, dels att antalet våldtäkter ökar. Det är naturligtvis en del av sanningen – men håller inte som förklaringsmodell hela vägen.

Den 7 juli redovisade Brå antalet anmälda brott för första halvåret 2016. Det anmäldes 13 procent fler sexualbrott än motsvarande tidsperiod 2015. Den 3 november offentliggjorde Brå sin delrapport angående utsatthet för sexualbrott. Enligt den har utsattheten för sexualbrott ökat från 0,8 procent 2005 till 1,7 procent 2015. Mest har utsattheten ökat i gruppen 16-24 år. 9 procent av dessa säger att de blivit utsatta för sexualbrott 2015. Att utsattheten för sexualbrott mer än trefaldigats på tio år är djupt oroande – och den uteblivna diskussionen är nästan lika oroande. Det är ett svek av gigantiska mått mot alla kvinnor i Sverige.

 

Det sexuella våldet tycks också ha ändrat karaktär. I rapporten ”Våldtäkt och sexualbrott” (2016) kan man läsa att blott 15 procent av alla sexuella övergrepp sker i hemmiljö. I 69 procent av fallen anges gärningsmannen vara ”okänd”. Det typiska övergreppet är inte längre en sådan våldtäkt som jag blev utsatt för, i hemmiljö av en gärningsman som är bekant. En märklig upptäckt vid läsningen av nämnda rapport är att Brå samlar data om den våldtagna – högst risk att bli våldtagen löper en lågutbildad, ensamstående kvinna med två utrikesfödda föräldrar. Däremot finns ingen tillgänglig data om gärningsmännen.

Det är naturligtvis otillräckligt. Tidigare forskning (Brå 1996 ”Invandrare och invandrares barns brottslighet” samt Brå 2005 ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet”) pekar på att män från Mellanöstern och Nordafrika är överrepresenterade i sexualbrottsmål. Många tycks utgå ifrån att det också förhåller sig så – men vi vet inte, eftersom Brå inte redovisar data om gärningsmän. Det är djupt olyckligt av två anledningar. För det första leder det till ständiga spekulationer angående gärningsmännens etnicitet och i värsta fall rasistiska drev mot oskyldiga. För det andra omöjliggörs riktade åtgärder mot de grupper som eventuellt är överrepresenterade. Vi måste göra allt vi kan för att reducera antalet sexualbrott. I det arbetet får vi inte ducka för fakta, även om de är obekväma.

 

Ann Heberlein

 Teologie doktor i etik

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag