Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skolbarnen går sakta men säkert sönder

Malena Ernman. Foto: Cornelia Nordström
Foto: Shutterstock.

De flesta av de barn som gått sönder i den svenska skolan får ingen hjälp. För det finns ingen att få, skriver artisten Malena Ernman.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Vem vill hjälpa de utsatta barnen? Frågan låter så retoriskt orimlig att man undrar om den någonsin behöver ställas.

Men den behövs. Tyvärr. För svaret är mycket längre ifrån självklart än man någonsin skulle kunna tro.

Jag har, som väldigt många av oss, blivit utsatt för mobbning. Både som barn och vuxen, som privatperson, som yrkeskvinna och i min roll som offentlig person. Det är okej. Jag kan hantera det.

För hur vidrig mobbning än kan se ut så är det så att de flesta människor kan hantera den. Det ursäktar inte mobbning och det ska inte på något sätt förminska vårt arbete för att bekämpa den. Tvärtom. Vårt ställningstagande mot mobbning måste vara absolut och villkorslöst.

Däremot finns de som inte kan hantera den mobbning de utsätts för. Det handlar oftast om barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Inte sällan handlar det om de tysta barnen – det vill säga de barn som ofta inte förstår att de blir mobbade eller utfrysta för att de på grund av deras NPF i vissa situationer saknar förmågan att läsa av det sociala samspelet i deras vardag.

Deras reaktion på mobbningen resulterar ofta i stället i psykosomatiska sjukdomar, kraftiga ätstörningar, depressioner med långa perioder av hemmasittande. Något som inte sällan riskerar att bli ett livslångt utanförskap med astronomiska samhällskostnader som följd.

 

I dag vet vi ganska väl vilka barn som är i den riskzonen och vi vet hur vi kan förebygga problemen. Tyvärr görs det väldigt lite i förebyggande syfte. Ofta faktiskt ingenting.

För de barn som redan gått sönder i den svenska skolan finns det i dag väldigt få vägar tillbaka. Jag träffar barnen i min vardag hela tiden. Jag kan intyga att de har betalat ett högt pris bara för att de råkar vara lite annorlunda jämfört med sina jämnåriga kamrater.

Men det finns barn som betalar ett ännu högre pris – varje år tar ett femtiotal barn sina liv i Sverige. Väldigt ofta anges just kombinationen mobbning och NPF-diagnoser som anledningar.

De barn som är mest utsatta för mobbning når vi inte längre via skolor. Vi når dem oftast inte längre via BUP, ätstörningsenheter eller socialtjänst. Vi når dem nästan uteslutande bara via deras föräldrar, i den mån de fortfarande fungerar.

 Den lilla kraft de barnen får, får de via sin allra närmsta omgivning. Så om vi vill stötta de här barnen måste vi stötta deras föräldrar.

Jag träffar dessa föräldrar i min vardag hela tiden. Jag kan berätta att de är hjältar. Hjältar som slåss, oftast helt själva, för sina barns liv. De slåss mot skolor. De slåss mot BUP. De slåss mot varenda instans ni kan tänka er.

Vissa får förstås hjälp. För det finns skolor som fungerar. Och det finns instanser där personalen har kunskap och resurser för att hjälpa till och göra stora insatser.

Men de flesta av de barn som gått sönder i den svenska skolan får ingen hjälp. För det finns oftast ingen hjälp att få.  

Föräldrar och barn går sakta men säkert sönder. När föräldrarna till de mest utsatta barnen går sönder finns det liksom ingen tablett att ta som gör allting bra för de här barnen.


Inte heller kommer det in en socialarbetare från BUP på en skinande vit häst och fixar till barnets tillvaro genom några inbokade möten på en offentlig plats dit barnet inte längre vågar ta sig eftersom tilltron till vuxenvärlden inte längre är på topp.

Inte heller rycker någon anställd inom Sveriges antimobbningsorganisationer ut och styr upp vardagen för de tusen och åter tusentals barn som har kraschlandat i det hemmasittande som är mobbningens slutstation.

Viljan finns säkert. Men för att rätt kunskap ska finnas tillgänglig hos rätt person vid rätt tillfälle krävs en helt annan lyhördhet och samarbetsvilja än i dag.

Jag har försökt få organisationer, stiftelser och förbund att stötta föräldranätverken. Jag har försökt få dem att förstå att det ledande arbetet för de mest utsatta barnen görs via nätverk som Barn i Behov. Och jag har försökt förklara att det mest effektiva sättet att hjälpa de mest utsatta barnen är genom barnens föräldrar och genom att erkänna och stötta föräldranätverk. Men det går ack så trögt.

Det hindrar inte mig eller någon annan som slåss för dessa frågor att fortsätta.

Så vi tar det en gång till: Vill ni hjälpa dem utsatta barnen?

Stötta föräldranätverken.

Stötta Barn i Behov.

 

Malena Ernman

Artist, hovsångare och särbegåvad med drag av adhd och Aspergers syndrom.

 

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är samlingsnamnet förolikadiagnoser som ADHD, ADD, OCD, Aspergers, Autism, Dyslexi etc. En diagnos syns inte. Det vi ser är symptom på att strukturer och bemötanden i personens vardag inte fungerar. Jag väljer att inte skriva ut de enskilda diagnoserna eftersom forskningen och kriterierna för att fastställa enskilda diagnoser som funnits under väldigt kort tid.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!