Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vem stoppar rasismen när kvinnorna är stressjuka?

Jag träffar ofta kvinnor som förfäras över det inflytande i politiken som SD har fått. Dessa kvinnor har ofta en vilja att engagera sig politiskt – men de orkar inte, skriver Annelie Nordström. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Annelie Nordström, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Fi, var tidigare Kommunals förbundsordförande. Foto: Oscar Stenberg

SD är största parti bland männen. Samtidigt förfäras många kvinnor, men orkar inte ta striden vid sidan av jobb och familj.

Hotet mot demokratin kan avvärjas om vi alla går ned i arbetstid, skriver Fi:s Annelie Nordström.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT | ARBETSMARKNAD. SD har nu klivit ännu ett steg framåt och är nu det största partiet bland män. Enligt DN/Ipsos senaste mätning kommer var fjärde man att rösta på ett främlingsfientligt parti som vill försämra de villkor som arbetare och kvinnor under lång tid fajtats för att få.

Jag träffar ofta kvinnor som förfäras över det inflytande i politiken som SD har fått och som inte känner igen sig i det politiska medielandskapet. De frågor som är viktiga för dem finns inte med. Dessa kvinnor har ofta en vilja att engagera sig politiskt och bli en tydlig röst för jämställdhet och alla människors lika värde.

Men de orkar inte. De är redan så trötta att det inte finns på kartan med ytterligare ett engagemang vid sidan av jobbet och familjen.

Detta har blivit ett hot mot demokratin. 

Lösningen på problemet är självklar

Vad ska vi då göra åt detta, vi som trots allt orkar engagera oss politiskt? Svaret är självklart, men det kanske förvånar en del att höra det från mig. Men först ska ni få några siffror.

Samhällskostnaderna för sjukskrivningarna är skyhöga, 57 miljarder årligen enligt en uträkning som Skandia gjorde i höstas, och den psykiska ohälsan från långvarig stress och otillräcklighet fortsätter att öka, främst bland kvinnor. Försäkringskassans statistik visar på mer än en fördubbling av antalet stressrelaterade sjukdomsfall mellan 2009–2015.

I dag vill jag be Kommunals medlemmar om ursäkt för att jag slog dövörat till när de på kongress efter kongress vädjat om kortare arbetstid.

Detta är inte hållbart. Varken på samhällsekonomisk nivå eller på individnivå. Priset är för högt. 

Och nu ska jag skriva det som jag aldrig trodde jag skulle hävda för bara några år sedan, när jag som förbundsordförande för Kommunal såg rätten till 40 timmars vecka som det viktigaste verktyget i kampen för att nå jämställdhet på arbetsmarknaden: 

Vi måste korta normalarbetstiden.

I dag vill jag be Kommunals medlemmar om ursäkt för att jag slog dövörat till när de på kongress efter kongress vädjat om kortare arbetstid. Motioner och talarstolsinlägg har varit fulla med beskrivningar av hur fysiskt och mentalt ansträngande det är att arbeta i vården, omsorgen och förskolan.

Självklart kan inte dessa kvinnor också vara med och förändra på politisk väg, om inte samhället frigör tid för detta. Dygnet har bara 24 timmar. 

Därför ska både män och kvinnor gå ned i tid

Många pläderar för att en förkortning av arbetstiden i första hand skulle ske just för yrkesgrupper med både fysiskt och/eller psykiskt betungande arbete, typ undersköterskor och socialsekreterare.

Men det upplägget har stora nackdelar, eftersom arbetsmarknaden är så pass könssegregerad som den är, skulle ett sådant upplägg i praktiken innebära att det blev kvinnor som fick kortare arbetstid och att männen kunde fortsätta att fly hem och barn.

En av de stora poängerna med att genomföra en generell arbetstidsförkortning är just att om både män och kvinnor arbetar mindre får reella förutsättningar att dela på hemarbete och engagemang i barnen, vilket frigör tid för till exempel politiskt engagemang, för de kvinnor som så vill.

Vi har lyckats korta arbetstiden tidigare

Och självklart är det är möjligt. Vi har förkortat arbetstiden tidigare. När jag var barn gick jag i skolan på lördagsförmiddagarna och min far arbetade halva dagen, sedan sänktes normalarbetstiden från 45 till 42,5 och sedan till 40 och vi fick lediga lördagar.

Feministiskt Initiativ har både ekonomisk politik och strategi för hur vi stegvis minskar samhällets arbetsbörda för att öka både folkhälsan och demokratin.

"Politik är att vilja", sa Palme. Men det är också att orka.

Vägen mot sex timmars arbetsdag börjar med en röst på Feministiskt Initiativ i september.

 

Av Annelie Nordström

Arbetsmarknadspolitisk talesperson, Feministiskt initiativ

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!