Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vem måste tiga om familjen?

    Yttrandefriheten och tryckfriheten är inte ett privilegium för författare och journalister.
      Det skriver Expressens före detta chefredaktör BO STRÖMSTEDT. Han är kritisk till att Allmänhetens pressombudsman, Olle Stenholm, klandrat en artikel som författaren Per Gunnar Evanders dotter Carin Evander skrivit apropå Evanders roman "I min ungdom speglade jag mig ofta".
        Bo Strömstedt anser att rätten att uttrycka olika meningar är en demokratisk grundprincip.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

FAKTA

Bo Strömstedt var 1961-76 Expressens kulturredaktör och 1977-91 tidningens chefredaktör och ansvarige utgivare.

Slog författaren och pingstpredikanten Sven Lidman sina barn? Ja, hävdar hans son Sam Lidman som temperamentsfullt har skildrat sin uppväxt. Hans systrar Eva Berggrén och Bibi Langer har redovisat liknande minnen. - Nej, svarar nu Sven Lidman jr, Sven Lidmans äldste son, som just kommit med en stor och livfull memoarbok, "Fadern, sonen och den härliga bokbranschen". Sven Lidman jr är plågad av syskonens berättelser, finner dem osanna. Var det någon i familjen som slog var det han själv, storebrodern. "Jag kan respektera deras upplevelser, men inte deras uppgifter", skriver Sven Lidman jr: "Betrakta i stället uppgifterna som symboler för deras upplevelser: utanförskapet, den plågsamma äldre brodern som upplevdes stå emellan dem och faderns åtrådda uppmärksamhet." En ovanlig situation: någon annan som oombedd tar på sig skulden. Att döma i denna fejd är inte den utomståendes uppgift. Vad fejden visar är hur svåråtkomlig, kanske oåtkomlig, familjesanningen kan vara. Vad skall gälla? Din sanning? Min sanning? En tredje sanning? Är kanske det enda svaret att de olika sanningarna, upplevelserna, minnena, måste ha rätt att ställa sig bredvid varandra - så som Sven Lidman jr försöker placera dem när han är beredd att ta på sig faderns våldsamheter.

Oenigheten i familjen Lidman

är inte den enda i sitt slag. Jan Myrdals barndomsböcker hör till det intressantaste och mest lästa i hans stora författarskap. Att hans offentligt verksamma systrar på skilda punkter visade sig ha en annan mening om familjelivet framgick snart - en naturlig konsekvens i ett samhälle där öppenhet och yttrandefrihet råder. Naturligtvis fick deras upplevelser inte Jan Myrdal att förändra s i n upplevelse; dock föll det honom aldrig in att försöka förbjuda dem att yttra sig. Inte bara  m e l l a n  personer i en familj utan också inom den enskilde personen/familjemedlemmen kan skilda insikter och instinkter komma till uttryck. Dagen före Gunnar Myrdals begravning blev jag på Expressen uppringd av Jan Myrdal: "Gunnar Myrdal begravs ju i morgon. Jag går, som du vet, inte på begravningar, men jag har skrivit en artikel om Gunnar. Vill du läsa den?" Naturligtvis ville jag läsa den. En timme senare var Jan Myrdal, från Mariefred, på redaktionen. För att kunna läsa ostörd gick jag in i ett litet inre rum. I det ögonblick jag kom tillbaka ut i mitt redaktionsrum reste sig Jan Myrdal upp, nästan som en rit, i den sekunden helt upptagen av vad jag skulle säga om den artikel han skrivit om sin far på vars begravning han inte skulle gå.

Att förtränga och förtiga

irrationaliteterna i familje-relationer är att överlämna sig åt lögnen. Att överlämna sig åt lögnen är varken litteraturens eller journalistikens uppgift. Därför skapar det frågor och frågetecken att Allmänhetens pressombudsman, Olle Stenholm, klandrat en artikel som författaren Per Gunnar Evanders dotter Carin Evander skrivit i Dagens Nyheter apropå Evanders roman "I min ungdom speglade jag mig ofta". Per Gunnar Evander har i sin bok skildrat tragiska och plågsamma skeenden i sin egen familj. Carin Evander har en annan upplevelse - som hon formulerar i sin artikel. Vilken princip borde då, enligt Olle Stenholms mening, ha tvingat henne att tiga och Dagens Nyheters redaktion att refusera? Yttrandefriheten och tryckfriheten är inte ett privilegium för författare och journalister; de är en rättighet för varje svensk medborgare. Inte heller den medborgare som är författare - någon skulle möjligen säga: allra minst den medborgare som är författare - har rätt att reservera yttrandefriheten för just sina behov. Att olika meningar, också i intrikata skeenden, har rätt att komma till uttryck är en av det demokratiska samhällets grundprinciper.

"Sanningen skall göra eder fria"

heter det i Johannes-evangeliet. Sanningen, den fulla sanningen, är i många sammanhang inte den enskildes ägodel. Sanningen om familjer, familjen Lidman, familjen Myrdal, familjen Evander - där någon använt den rätt tryckfriheten skapar - kan man i bästa fall närma sig just genom att olika berättelser får belysa varandra. Den som skrivit först kan inte automatiskt göra anspråk på att få sista ordet. Den som skrivit först kan också, genom sin egen skrift, ha gett sig själv ett medansvar för det som sedan följer. Det finns inte heller några särskilda tryckfrihetsparagrafer eller pressetiska regler avsedda uteslutande för författare. Bo Strömstedt. Pressombudsmannen har relativt kortfattat, utan att i sitt resonemang försöka analysera ämnets och situationens komplikationer, klandrat Dagens Nyheter. Därför är det av värde att anmälan nu förs vidare till Pressens Opinionsnämnd som på så sätt får inte bara ett enskilt ärende utan också en rad viktiga principfrågor att ta ställning till. BO STRÖMSTEDT

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!