Den internationella kampanjen mot Zimbabwes regering leds föga överraskande av den forna kolonialmakten Storbritannien. Det beror på att farmare och företag sedan kolonialtiden bidragit till den brittiska ekonomin. Detta tillskott förlorade Storbritannien när de vita jordägarna drevs bort. Faran med Zimbabwes trotsiga politik var förstås att andra afrikanska länder kunde följa efter. Denna rädsla gör att övriga västvärlden ansluter sig till Storbritanniens kampanj för regimskifte i Zimbabwe. Det skriver i dag Kitimbwa Sabuni, samordnare på Afrosvenskarnas riksförbund.
Mellan 1980 och 1988 uppges uppemot 7000 personer av Ndebelefolket ha mördats av säkerhetsstyrkor utsända av sitt lands regering. För att helt kväsa deras motstånd misshandlades och torterades tiotusentals. Som läsare vet du sannolikt inget om detta men det hände i Zimbabwe och presidenten där hette precis som nu Robert Mugabe. Sannolikt är övergreppen mot Ndebele Zimbabwes regerings värsta övergrepp mot mänskliga rättigheter men hur ska man förstå den kompakta tystnaden då i kontrast till ramaskriet i dag efter att 4 500 vita jordbrukare fråntagits sina jordar.
Svaret är intressen. När övergreppen mot Ndebele genomfördes hotades inga intressen i Europa eller USA utan kärleksaffären mellan president Mugabe och Väst kunde pågå obehindrat. Men sedan landreformen från år 2000 återförde jorden i från de vita farmarna till den svarta befolkningen är det andra rop som hörs. Den internationella politiska kampanjen mot Zimbabwes regering leds föga överraskande av den forna kolonialmakten Storbritannien. Det har sin förklaring i att kommersiella farmare och företag sedan kolonialtiden bidragit till den brittiska ekonomin genom skatteintäkter, handelsintäkter och konsumtionsintäkter från återbesökande britter. Allt detta gick förlorat när de vita jordägarna drevs bort och Storbritannien vill ha det åter. Faran med Zimbabwes trotsiga politik var förstås att andra afrikanska länder kan följa efter. Denna rädsla gör att övriga västvärlden ansluter sig till Storbritanniens kampanj för regimskifte i Zimbabwe.
USA och EU har dessutom infört ekonomiska sanktioner mot Zimbabwe. Detta har strypt inflödet av utländsk valuta vilket varit förödande för landet. Landet importerar sin olja, en stor del av sin elektricitet, alla industriprodukter etcetera. Med inflationstal kring 100 000 procent och en arbetslöshet på 80 procent kan ingen på allvar tro att orsaken till ekonomins sammanbrott är att 4 500 vita farmare fråntagits sin jord. Dessa "smarta" ekonomiska sanktioner som bara skulle drabba den korrupta eliten drabbar i själva verket Zimbabwes befolkning som straffas för att de har "dåliga" ledare.
Så visst finns det andra förklaringar till situationen i Zimbabwe än den enkla som lyder att "Mugabe är ond". Men förvånansvärt lite av detta rapporteras i svenska medier. När det gäller utrikesrapportering har medierna förvånansvärt lätt för att följa maktens agenda. Inför invasionerna av Afghanistan och Irak blev kvinnornas situation i Afghanistan och Saddam Husseins smak för bisarr inredning plötsligt brännande nyheter. Detta tjänade förstås till att mjuka upp opinionen inför kriget men sen när krigen var "vunna" var det inte längre någon som frågade hur kvinnorna i Afghanistan har det eller som frågade hur Iraks nye president inreder hemma.
Självklart ska journalister kritisera ledare som sätter egna intressen framför folkets, men de ska därför inte frångå sin uppgift att ge en balanserad rapportering. Varför utgår man bara från att det är Robert Mugabe som har andra motiv än
folkets väl bakom sitt handlande? Varför granskar ingen oppositionen och varför granskar ingen Storbritanniens motiv? Är det trovärdigt av Gordon Brown att vägra komma till EU:s och Afrikanska Unionens toppmöte i Lissabon för att Robert Mugabe var närvarande när man strax dessförinnan tagit emot kung Abdullah av Saudiarabien i Buckingham Palace.
Det farligaste med den ensidiga rapporteringen är att den skapar ett glapp mellan tänkandet i Väst och resten av världen. Vi tror att Afrikas problem beror på "galna afrikaner", vilket gör det omöjligt att vilja ta ansvar för resultaten av kolonialismen och dagens ojämlika ekonomiska världsordning. Vi slutar vara kritiska till våra egna ledare och deras roll i Afrikas konflikter och utarmning och i stället köper vi okritiskt politiker som Birgitta Ohlssons förklaringar. I ett anfall av kolonial nostalgi kallar hon på de vita farmarnas snabba återkomst till Zimbabwe (SvD 070830). "De vita farmarna måste komma tillbaka för att återupprätta jordbruket, men en landreform behövs, så att både svarta och vita kan driva kommersiella jordbruk." Visserligen jämnar hon ut lite med att mena att det behövs en landreform men prioritetsordningen är tydlig. Först ska de vita farmarna ges tillbaka egendom som stals från afrikanerna till att börja med och sen ska landreformer diskuteras. Låt oss leka med tanken på att Sveriges dryga 100 000 afrosvenskar ägde större delen av den odlingsbara jorden i Sverige. Vilka hade blivit de politiska konsekvenserna av det och hade det tagit 20 år för regeringen att reagera. Vad hade medierna rapporterat?
Nu måste vi tänka framåt i en konstruktiv riktning. Sanktionerna som slår sönder Zimbabwes ekonomi måste avslutas. De knäcker inte Zimbabwes eliter utan försvagar och marginaliserar befolkningen. De blir i ännu lägre grad aktörer i utformandet av sitt eget öde och i stället passiva åskådare till regeringens och västmakternas spel om landet. Vi i Europa som menar allvar med våra omtankar om mänskliga rättigheter borde lägga lika mycket energi på att kritisera odemokratiska ledare i utvecklingsländer som våra egna regeringars stöd för sådana odemokratiska ledare. Bara så kan människor världen över ta oss på allvar och Europas befolkning bli partners med Afrikas i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.
KITIMBWA SABUNI
Kitimbwa Sabuni Samordnare, Afrosvenskarnas riksförbund
